Väsenskilda menar jag absolut inte. Bara att definitionen av bästa vän för mig är "den närmsta människan i mitt liv som inte är min partner". För min partner är min partner, liksom.
Håller med om detta! För mig känns det också helt uteslutet att ligga med mina vänner men vet att andra tycker annorlunda.
Jag har instinktivt känt mig friendzonad när partner kallat mig sin bästa vän, även om jag i praktiken håller med egentligen.
Jag är också demi, så jag tror nog det handlar om det där att jag har en sån ovanligt tight vänskap med min bästa vän. Måste absolut lära känna/bli vän med någon innan jag faller för dem, men jag kommer inte bli bättre vän med dem än med min bästa vän. Om inte något väldigt oväntat/stort händer - men även då skulle jag vända mig till min bästa vän i första hand. Men det är liksom inte som att jag inte vill eller kan vara vän med min partner. Det är en förutsättning.Man är olika, det är tydligt. Min hela sociala krets irl består av föräldrar plus syskon med sina familjer, och mina enda nära vänner är onlinekontakter som bor på annan kontinent, så att... eh. Det är väl också en bidragande faktor i att jag känner som jag gör; det finns inget etablerat järngäng som en potentiell partner skulle stå utanför pga brist på gemensam historik.
Jag bör tillägga att jag definierar mig som demi-/greyromantisk. Alltså kan jag inte bli förälskad i någon som jag inte redan har ett starkt känslomässigt band till. Därför måste utgångspunkten vara vänskap för att det ska funka för min del. Och ja, det är en av huvudanledningarna till att jag inte dejtar själv utan bara (mestadels tyst) läser hur det går för andra.
Jo, jag förstod det, men jag förstår fortfarande inte vad du menade med att säga det som svar på min kommentar. Känns som att vi går rundgång. Jag försöker liksom se vad poängen var med att skriva det, om det inte bara var att du skulle gotta dig i hur bra du har det eller på något sätt trycka till mig som har en bästa vän som inte är min partner/är viktigare än potentiell partner?För att märka ord så skrev jag att jag tycker det bästa är att ha en partner som är ens bästa vän, dvs allt i ett.
Men vi tycker olika
Ja, men det är ju det som förvirrar mig, jag kunde inte tolka in något relevant i det du skrev, för 1, vår definition av vad en bästa vän är är olika och 2, du lägger ihop romantik med partnerskap på ett sätt som jag inte gör. Så jag är lika förvirrad nu som då, för om du bara skrev vad du tycker är bäst utan att du ville diskutera det så kan jag liksom inte se någon anledning till att skriva det om du inte bara vill gotta dig i hur bra du nu har det, enligt dina egna definitioner, eftersom du varken vill diskutera definitionen eller min åsikt i frågan. Jag förstår liksom inte var du vill komma, vad din poäng är. För jag skiter ju i vad som är din målbild, den är inte relevant för mig om du inte vill diskutera något i förhållande till min.Va?
Gotta mig
Nej, men detta är ett diskussionsforum och jag har en annan åsikt än dig
Du tycker vänskap är mer värt än romantik, jag tycker en kombo är bäst och detta oavsett om jag har en partner eller inte. Det är det jag letar efter och det som är min målbild i en relation, att vi ska vara bästa vänner
Jag kunde skrivit detta. Jag har också föräldrar, syskon och på grund av stora åldersskillnader i den tidigare generationen, mina mostrar och deras familjer (mina kusiner är fortfarande barn). Thats it liksom.Man är olika, det är tydligt. Min hela sociala krets irl består av föräldrar plus syskon med sina familjer, och mina enda nära vänner är onlinekontakter som bor på annan kontinent, så att... eh. Det är väl också en bidragande faktor i att jag känner som jag gör; det finns inget etablerat järngäng som en potentiell partner skulle stå utanför pga brist på gemensam historik.
Jag bör tillägga att jag definierar mig som demi-/greyromantisk. Alltså kan jag inte bli förälskad i någon som jag inte redan har ett starkt känslomässigt band till. Därför måste utgångspunkten vara vänskap för att det ska funka för min del. Och ja, det är en av huvudanledningarna till att jag inte dejtar själv utan bara (mestadels tyst) läser hur det går för andra.
Samma här, men jag har inte ens kontakt med mina syskon. Fullständigt ointresserad av att vara social och ha folk nära, och totalt oromantisk. Var singel i 8-9 år innan jag började prata med R, och vi pratade många hundra timmar innan det övergick i ett "romantiskt" intresse från min sida.Jag kunde skrivit detta. Jag har också föräldrar, syskon och på grund av stora åldersskillnader i den tidigare generationen, mina mostrar och deras familjer (mina kusiner är fortfarande barn). Thats it liksom.
Och dessutom är det över fyra år sen jag ens träffade en annan person som jag kände att den här människan vill jag faktiskt lära känna mer än bara kollega/nån i stallet/annan vardaglig situation där man träffas. De allra flesta andra människor är helt okej, det är absolut inget fel på dem, det är bara att det inte är den typen av personer jag klickar med på ett djupare plan. Med tanke på hur sällan det händer är jag fullt inställd på att leva resten av mitt liv som singel, och smyger också här i kulisserna för att läsa om andras äventyr.
Främst för att jag aldrig känner att jag kan vara öppen nog i relationer med andra människor, lite likt @parellikusken nämnde att man hanterar problem som uppstår själv istället. Hmm känner så väl igen detta.I början var det: pepp, ska vi göra nåt, pepp, är du fri idag.
Nu: noll, nada, zero.
Nu får jag ställa upp som förkläde för hennes ex istället eftersom hon inte vill att han ska veta
Jag sade faktiskt upp bekantskapen med en sån vän (bästa vän)
Hon låter väl för sjutton allt annat än sur
