Philosophia
Trådstartare
Min älskade italienska vinthundstik fick som en del av er vet somnade in för knappt en månad sedan. Givetvis saknar jag henne oerhört och jag är nu hundlös för första gången på 16 år och djurlös för första gången på över 25 år.
Jag har egentligen bestämt mig för att inte skaffa hund den närmaste tiden. Jag har en avhandling att skriva färdigt och jag vill också kunna lägga ganska mycket tid på min träning (långdistanslöpning). Men jag saknar verkligen att ha hund!
Nu faller det sig så att ett brorbarnsbarns barnbarn till min hund finns till salu. Han är tolv veckor nu och han har EXAKT det uttryck som jag vill ha hos en hund. Hans energi och personlighet lyser verkligen igenom! Han påminner väldigt mycket om min lilla tant. När jag tittar på andra italienare så saknar de "det" som jag letar efter, men denna lilla kille har verkligen "det".
Jag jobbar hemifrån i minst ett halvår till, så ur det perspektivet är det perfekt. Egentligen hade jag velat ha en tik, men just nu är jag så valpsjuk att det känns förhandlingsbart och jag har haft hanhund tidigare och trivts alldeles utmärkt med det. På nackdelssidan ligger att det tar tid att ha en valp, den tar mycket tid och uppmärksamhet - tid som jag kanske skulle behöva lägga på avhandlingen och tid som jag skulle vilja lägga på träningen (långdistanslöpning innebär för min del 8-10 timmars träning i veckan).
Samtidigt är jag inte ensam utan jag har sambo som är väldigt hundglad och som också saknar hund. Jag har bett honom om vädja till den rationella delen av min hjärna och komma med motargument till varför jag inte ska kontakta uppfödaren, men han säger bara "ring och prata med dem, det skadar ju inte" (jag kan lägga till att han aldrig har köpt en hund och inte förstår att ett samtal skulle innebära att jag en timme senare skulle sitta på ett tåg på väg till uppfödare och valp
).
Vad tror ni? Är jag bara valpsjuk eller har jag hittat "min valp"?
Snälla! Vädja till den min den (stadigt krympande) rationella delen av min hjärna! Varför ska jag inte skaffa valp nu?
Jag har egentligen bestämt mig för att inte skaffa hund den närmaste tiden. Jag har en avhandling att skriva färdigt och jag vill också kunna lägga ganska mycket tid på min träning (långdistanslöpning). Men jag saknar verkligen att ha hund!
Nu faller det sig så att ett brorbarnsbarns barnbarn till min hund finns till salu. Han är tolv veckor nu och han har EXAKT det uttryck som jag vill ha hos en hund. Hans energi och personlighet lyser verkligen igenom! Han påminner väldigt mycket om min lilla tant. När jag tittar på andra italienare så saknar de "det" som jag letar efter, men denna lilla kille har verkligen "det".
Jag jobbar hemifrån i minst ett halvår till, så ur det perspektivet är det perfekt. Egentligen hade jag velat ha en tik, men just nu är jag så valpsjuk att det känns förhandlingsbart och jag har haft hanhund tidigare och trivts alldeles utmärkt med det. På nackdelssidan ligger att det tar tid att ha en valp, den tar mycket tid och uppmärksamhet - tid som jag kanske skulle behöva lägga på avhandlingen och tid som jag skulle vilja lägga på träningen (långdistanslöpning innebär för min del 8-10 timmars träning i veckan).
Samtidigt är jag inte ensam utan jag har sambo som är väldigt hundglad och som också saknar hund. Jag har bett honom om vädja till den rationella delen av min hjärna och komma med motargument till varför jag inte ska kontakta uppfödaren, men han säger bara "ring och prata med dem, det skadar ju inte" (jag kan lägga till att han aldrig har köpt en hund och inte förstår att ett samtal skulle innebära att jag en timme senare skulle sitta på ett tåg på väg till uppfödare och valp
).Vad tror ni? Är jag bara valpsjuk eller har jag hittat "min valp"?
Snälla! Vädja till den min den (stadigt krympande) rationella delen av min hjärna! Varför ska jag inte skaffa valp nu?
