Var får man hjälp för ätstörningar.

[stjarnhimmel]

Word!

https://www.expressen.se/amelia/relationer/darfor-vill-jag-att-ni-ska-kalla-mig-tjock/

 

[Fruentimber]

Word!

https://www.expressen.se/amelia/relationer/darfor-vill-jag-att-ni-ska-kalla-mig-tjock/

Mycket bra krönika!

 

[cirkus]

Word!

https://www.expressen.se/amelia/relationer/darfor-vill-jag-att-ni-ska-kalla-mig-tjock/

Älskar den krönikan!
Så jäkla bra.

 

[Monimaker]

Hur går det för er alla som kämpar?

Min psykolog hade kontaktat ätstörningsenheten för rådgivning angående hur vi skall gå till väga med min bulimi och deras råd var att börja registrera vad jag äter som steg ett, samt regelbunden vägning. Det känns fruktansvärt jobbigt och trots att bollen ligger hos mig att godkänna planen, även om jag helst velat slippa eftersom jag är så rädd att misslyckas, så gick jag med på det.

Hjälp kan vara jäkligt läskigt.

 

[_Taggis_]

Hur går det för er alla som kämpar?

Min psykolog hade kontaktat ätstörningsenheten för rådgivning angående hur vi skall gå till väga med min bulimi och deras råd var att börja registrera vad jag äter som steg ett, samt regelbunden vägning. Det känns fruktansvärt jobbigt och trots att bollen ligger hos mig att godkänna planen, även om jag helst velat slippa eftersom jag är så rädd att misslyckas, så gick jag med på det.

Hjälp kan vara jäkligt läskigt.

Varför är det så viktigt att väga? För mig har det alltid varit den värsta triggern. Om de inte kan se på mig om jag är under-, normal- eller överviktig så är det inte mig det är fel på. Jag har inte vägt mig frivilligt på 17 år, de ytterst få ggr det hänt (hälsokontroller galet nog) har jag alla gånger blivit suicidal. Det känns rätt värdelöst om vägning är viktigare än att jag lever...

 

[Habina]

Hur går det för er alla som kämpar?

Min psykolog hade kontaktat ätstörningsenheten för rådgivning angående hur vi skall gå till väga med min bulimi och deras råd var att börja registrera vad jag äter som steg ett, samt regelbunden vägning. Det känns fruktansvärt jobbigt och trots att bollen ligger hos mig att godkänna planen, även om jag helst velat slippa eftersom jag är så rädd att misslyckas, så gick jag med på det.

Hjälp kan vara jäkligt läskigt.

Jag har gett upp. Försökte få kontakt med ätstörningsenheten, men de hänvisade till NPF ifall jag egentligen ska ha en diagnos. NPF i sin tur jobbar inte med ätstörningar då de inte har den kompetensen.

Så ingen kan hjälpa utan jag får (som vanligt) klara mig själv.

 

[Monimaker]

Varför är det så viktigt att väga? För mig har det alltid varit den värsta triggern. Om de inte kan se på mig om jag är under-, normal- eller överviktig så är det inte mig det är fel på. Jag har inte vägt mig frivilligt på 17 år, de ytterst få ggr det hänt (hälsokontroller galet nog) har jag alla gånger blivit suicidal. Det känns rätt värdelöst om vägning är viktigare än att jag lever...

Jag tror – som jag förstod det – att det är för att så snabbt som möjligt kunna se huruvida det går åt det håll vi vill eller inte på kortast möjliga sikt för att sätta in ytterligare stöd om det skulle behövas. Det är flera läkare som pratat om behandling med Metformin, men ingen som vågar ta steget och förskriva det trots att jag har svårt som tusan att få ned vikten. Vill de istället ge mig vissa antiobesitasmedel, typ Orlistat som är det värsta jag varit med om trots kalorifattig kost, så får jag väl jobba i motvind istället.

Jag har gett upp. Försökte få kontakt med ätstörningsenheten, men de hänvisade till NPF ifall jag egentligen ska ha en diagnos. NPF i sin tur jobbar inte med ätstörningar då de inte har den kompetensen.

Så ingen kan hjälpa utan jag får (som vanligt) klara mig själv.

Men, vad dåligt agerat av dem! I mitt fall får Psykosmottagningen (vilken satt min NPF-diagnos) och ätstörningsenheten samverka, de har en väldigt bra läkare som är på båda avdelningarna och en psykolog som kanske inte är van att arbeta med ätstörningsproblematik som sitt fokus men som gärna gör det han kan för att skaffa sig kunskap utifrån den forskning som finns och kunniga kollegor.

 

[stjarnhimmel]

Idag är det en konstig dag. För jag har haft en bra dag. Har skrattat och haft kul och träffat folk. Har byggt en drake och flygit med den. Det är en sån härlig känsla att se en drake i luften som flyger i vinden. Hur den ser så lycklig ut där den flyger med vinden, dyker ibland och dansar runt.

Men ändå har jag en så obehaglig känsla i kroppen. Ingen panikångest utan mer att det kryper. Det jag kan göra är att göra saker som är positiva som att ta ett bad eller sätta mig på altanen en stund. Eller ta medicin. Men det som funkar bäst är att äta... fortfarande det som funkar bäst.

La mig i soffan och då kom min misse Lyra. Hon har väldigt tajt band till mig så är som ett plåster och kommer då jag inte mår bra. Ska försöka andas nu medan hon trampar och kurrar.

Och acceptera mina tankar som kommer om att jag inte gjort något vettigt i helgen och att jag borde städa. Som i alla böckerna jag läst : se tanken och titta på den. Jag ser dig och accepterar att jag reagerar så. Men jag väljer att blåsa bort dig som en ballong eller ett moln.

 

[sorbifolia]

Idag är det en konstig dag. För jag har haft en bra dag. Har skrattat och haft kul och träffat folk. Har byggt en drake och flygit med den. Det är en sån härlig känsla att se en drake i luften som flyger i vinden. Hur den ser så lycklig ut där den flyger med vinden, dyker ibland och dansar runt.

Men ändå har jag en så obehaglig känsla i kroppen. Ingen panikångest utan mer att det kryper. Det jag kan göra är att göra saker som är positiva som att ta ett bad eller sätta mig på altanen en stund. Eller ta medicin. Men det som funkar bäst är att äta... fortfarande det som funkar bäst.

La mig i soffan och då kom min misse Lyra. Hon har väldigt tajt band till mig så är som ett plåster och kommer då jag inte mår bra. Ska försöka andas nu medan hon trampar och kurrar.

Och acceptera mina tankar som kommer om att jag inte gjort något vettigt i helgen och att jag borde städa. Som i alla böckerna jag läst : se tanken och titta på den. Jag ser dig och accepterar att jag reagerar så. Men jag väljer att blåsa bort dig som en ballong eller ett moln.

Att träffa folk, skratta och ha kul låter väldigt vettigt för mig. Och helt rätt att prioritera det framför städning, tycker jag.

 

[Crossline]

Får jag lov att uppdatera tråden med att jag idag ska ha ett första samtal med en psykolog för att gå till botten med min relation till mat och min kropp? Skitläskigt.

 

[stjarnhimmel]

Nu är det ca 4,5 år sedan jag startade tråden. Jag har varit runt en hel del i vården och fått hjälp med vissa saker. Men det jag verkligen ville - att få träffa en psykolog som är kunnig inom ätstörningar- det har jag fortfarande inte fått göra. Jag har gått på en ätstörningsenhet men de hade ingen psykolog där utan jobbade utifrån biologi och teorin att har man bra rutiner så kommer ätstörningarna minska eller försvinna. Deras behandlare var främst socionomer. De skickade istället remiss till psykiatrin i min kommun och ansåg att de skulle ha kompetens. Psykiatrin i min kommun tyckte dock det var märkligt och att jag hade en så svår ätstörning att jag borde vara inom ätstörningsmottagningar. Intressant att när jag några år tidigare sökte till psykiatrin så hade jag inte tillräckliga problem för att få komma dit. Och nu har jag för svår problematik.

De ville istället att jag skulle söka till den andra ätstörningsmottagningen- det finns två st i sthlm där de har psykologer som jobbar. Jag fick gå dit på bedömning och det var tydligt att de inte ansåg sig kunna ha något att erbjuda mig. Jag kände att jag fick ett märkligt bemötande som kändes som hur det var när jag sökte hjälp av vården tidigare. Att bli uppläxad om att man ska skärpa till sig, ta ansvar och sluta bete sig som en bebis när man är rädd för att äta ihjäl sig känns inte som rätt väg att gå. Intressant att de var tydliga med att för hetsätningsstörning får man gå en kurs på ca 10 gånger via nätet. Det är allt.

Så istället fick jag gå 15 gånger hos en psykolog på psykiatrin i min kommun. Jag tyckte det ändå kändes bra med henne och jag fick många insikter ändå. Vi kunde ändå jobba med KBT och prata om situationer och hur jag då reagerar och diskutera hur jag skulle kunna reagera istället. Sen tog det slut och nu har jag stått två år i kö att få gå igen.

Så om man har hetsätningsstörning och bor i min kommun så kan man inte få träffa psykolog som kan ätstörningar.

Jag tycker fortfarande att det är konstigt att det pratas såååå mkt om övervikt och faror om det. Men ändå finns det så lite intresse för det som skulle kunna hjälpa folk.

 

[stjarnhimmel]

Får jag lov att uppdatera tråden med att jag idag ska ha ett första samtal med en psykolog för att gå till botten med min relation till mat och min kropp? Skitläskigt.

Åh hur har det gått?

 

[Crossline]

Åh hur har det gått?

Inget vidare. Det var nog inte läge att påbörja det just nu, det blev för mycket på en gång helt enkelt.

 

[_Taggis_]

Nu är det ca 4,5 år sedan jag startade tråden. Jag har varit runt en hel del i vården och fått hjälp med vissa saker. Men det jag verkligen ville - att få träffa en psykolog som är kunnig inom ätstörningar- det har jag fortfarande inte fått göra. Jag har gått på en ätstörningsenhet men de hade ingen psykolog där utan jobbade utifrån biologi och teorin att har man bra rutiner så kommer ätstörningarna minska eller försvinna. Deras behandlare var främst socionomer. De skickade istället remiss till psykiatrin i min kommun och ansåg att de skulle ha kompetens. Psykiatrin i min kommun tyckte dock det var märkligt och att jag hade en så svår ätstörning att jag borde vara inom ätstörningsmottagningar. Intressant att när jag några år tidigare sökte till psykiatrin så hade jag inte tillräckliga problem för att få komma dit. Och nu har jag för svår problematik.

De ville istället att jag skulle söka till den andra ätstörningsmottagningen- det finns två st i sthlm där de har psykologer som jobbar. Jag fick gå dit på bedömning och det var tydligt att de inte ansåg sig kunna ha något att erbjuda mig. Jag kände att jag fick ett märkligt bemötande som kändes som hur det var när jag sökte hjälp av vården tidigare. Att bli uppläxad om att man ska skärpa till sig, ta ansvar och sluta bete sig som en bebis när man är rädd för att äta ihjäl sig känns inte som rätt väg att gå. Intressant att de var tydliga med att för hetsätningsstörning får man gå en kurs på ca 10 gånger via nätet. Det är allt.

Så istället fick jag gå 15 gånger hos en psykolog på psykiatrin i min kommun. Jag tyckte det ändå kändes bra med henne och jag fick många insikter ändå. Vi kunde ändå jobba med KBT och prata om situationer och hur jag då reagerar och diskutera hur jag skulle kunna reagera istället. Sen tog det slut och nu har jag stått två år i kö att få gå igen.

Så om man har hetsätningsstörning och bor i min kommun så kan man inte få träffa psykolog som kan ätstörningar.

Jag tycker fortfarande att det är konstigt att det pratas såååå mkt om övervikt och faror om det. Men ändå finns det så lite intresse för det som skulle kunna hjälpa folk.

Tråkigt att se att ätstörningsvården inte utvecklts mer på 15-20 år, då jag var i den karusellen...

 

[Monimaker]

Nu är det ca 4,5 år sedan jag startade tråden. Jag har varit runt en hel del i vården och fått hjälp med vissa saker. Men det jag verkligen ville - att få träffa en psykolog som är kunnig inom ätstörningar- det har jag fortfarande inte fått göra. Jag har gått på en ätstörningsenhet men de hade ingen psykolog där utan jobbade utifrån biologi och teorin att har man bra rutiner så kommer ätstörningarna minska eller försvinna. Deras behandlare var främst socionomer. De skickade istället remiss till psykiatrin i min kommun och ansåg att de skulle ha kompetens. Psykiatrin i min kommun tyckte dock det var märkligt och att jag hade en så svår ätstörning att jag borde vara inom ätstörningsmottagningar. Intressant att när jag några år tidigare sökte till psykiatrin så hade jag inte tillräckliga problem för att få komma dit. Och nu har jag för svår problematik.

De ville istället att jag skulle söka till den andra ätstörningsmottagningen- det finns två st i sthlm där de har psykologer som jobbar. Jag fick gå dit på bedömning och det var tydligt att de inte ansåg sig kunna ha något att erbjuda mig. Jag kände att jag fick ett märkligt bemötande som kändes som hur det var när jag sökte hjälp av vården tidigare. Att bli uppläxad om att man ska skärpa till sig, ta ansvar och sluta bete sig som en bebis när man är rädd för att äta ihjäl sig känns inte som rätt väg att gå. Intressant att de var tydliga med att för hetsätningsstörning får man gå en kurs på ca 10 gånger via nätet. Det är allt.

Så istället fick jag gå 15 gånger hos en psykolog på psykiatrin i min kommun. Jag tyckte det ändå kändes bra med henne och jag fick många insikter ändå. Vi kunde ändå jobba med KBT och prata om situationer och hur jag då reagerar och diskutera hur jag skulle kunna reagera istället. Sen tog det slut och nu har jag stått två år i kö att få gå igen.

Så om man har hetsätningsstörning och bor i min kommun så kan man inte få träffa psykolog som kan ätstörningar.

Jag tycker fortfarande att det är konstigt att det pratas såååå mkt om övervikt och faror om det. Men ändå finns det så lite intresse för det som skulle kunna hjälpa folk.

Det är så otroligt svårt när det rör sig om hetsätning och det borde inte behöva vara det.

Min KBT-psykolog som är guld värd är envis och vägrar ge upp utan att ha gjort allt i sin makt för att hjälpa mig, men även hen vill konsultera med de som är experter på ätstörningsproblematik. Vi hade en läkare som jobbade dels på psykosmottagningen men även på ätstörningsenheten men nu är hen inte kvar, vilket är synd. Psykologen skrev en remiss till beteendemedicin men fick samma svar som jag fick på min egenremiss för något år sedan – den psykiatriska symptombilden är för svår för att behandling skall vara aktuell. Så nu är det dietist, psykolog och sjukgymnast som arbetar med mig.

För någon vecka sedan fick jag ett intyg på mina samlade diagnoser som ska vidare till annan instans och på papperet stod det bulimi. Det är första gången jag sett den diagnosen på papper, sjukintyg eller i journalen. Det kändes fruktansvärt jobbigt, för även om jag vet att mottagningen jobbar i team och att även de läkare jag inte träffat känner mig, så kändes det lite som en "ful" hemlighet som kom på vift för alla att se.

Förra veckan träffade jag även min "vanliga" läkare för att diskutera metformin på remiss från psyk. Eftersom jag hade så lågt långtidsglukos (27 där referensvärdet är mellan 27-42) så ansåg hen att det fanns risk för "livshotande, allvarlig hypoglykemi" vid insättning av diabetesläkemedel. Blodprover togs och när jag läste av resultaten såg de okej ut.

Läkarens föredragna lösning var en gastric bypass, men jag vill komma underfund med det psykologiska och ha en fungerande måltidsordning först. Det känns inte lönt att göra en gastric bypass utan att vara mentalt redo och/eller ha goda kostvanor.

Så, mycket att hålla reda på.

 

[_Taggis_]

Läkarens föredragna lösning var en gastric bypass, men jag vill komma underfund med det psykologiska och ha en fungerande måltidsordning först. Det känns inte lönt att göra en gastric bypass utan att vara mentalt redo och/eller ha goda kostvanor.

Klokt av dig. Har på nära håll sett att det inte fungerat alls att göra som föreslaget. Man har istället fått andra problem tex b12-brist och försämrat näringsupptag men ingen som helst hjälp med grundproblemet. Vikten var tillbaka inom 10 år.

 

[stjarnhimmel]

Jag såg att TV-programmet Biggets Loser har börjat igen. Det har ju gått i flera år både svenska och i andra länder. Men jag har kännt mig mer och mer tveksam till programmet och har inte sett de senaste åren. Men sen började jag kolla häromkvällen.
I programmet ingår att de tävlar om att gå ner i vikt. Så den som går ner minst i vikt procentuellt den veckan åker ut. En tjej hade gått ner 3,5 kg den veckan och det innebar att hon gått ner minst procentuellt. Hon blev väldigt besviken och ledsen och undrade varför hon inte gått ner mer när hon tyckte att hon gjort allt som hon skulle.

Och någonstans här tycker jag det blir tokigt... Att tävla i viktnedgång känns tvärtemot vad som känns sunt. Anledningen till att jag slutade titta för några år sedan var att det då var med några deltagare som jag tyckte hade uttryckt saker som jag kände var varningssignaler för ätstörningar och matmissbruk men det verkade ändå inte vara någon av tränarna eller de som jobbade med programmet som reagerade.

 

[Scata]

Jag såg att TV-programmet Biggets Loser har börjat igen. Det har ju gått i flera år både svenska och i andra länder. Men jag har kännt mig mer och mer tveksam till programmet och har inte sett de senaste åren. Men sen började jag kolla häromkvällen.
I programmet ingår att de tävlar om att gå ner i vikt. Så den som går ner minst i vikt procentuellt den veckan åker ut. En tjej hade gått ner 3,5 kg den veckan och det innebar att hon gått ner minst procentuellt. Hon blev väldigt besviken och ledsen och undrade varför hon inte gått ner mer när hon tyckte att hon gjort allt som hon skulle.

Och någonstans här tycker jag det blir tokigt... Att tävla i viktnedgång känns tvärtemot vad som känns sunt. Anledningen till att jag slutade titta för några år sedan var att det då var med några deltagare som jag tyckte hade uttryckt saker som jag kände var varningssignaler för ätstörningar och matmissbruk men det verkade ändå inte vara någon av tränarna eller de som jobbade med programmet som reagerade.

Titta inte!
Programmet är inte bra eller sunt på något vis, snarare tvärtom
Jag förstår faktiskt inte hur man ens får göra ett sånt program, ännu mindre visa det!
Vad vill dom uppnå?
Inte är det att hjälpa deltagarna iallafall.
Förnedrings-tv å det grövsta - fy f*n

 

[sorbifolia]

Jag såg att TV-programmet Biggets Loser har börjat igen. Det har ju gått i flera år både svenska och i andra länder. Men jag har kännt mig mer och mer tveksam till programmet och har inte sett de senaste åren. Men sen började jag kolla häromkvällen.
I programmet ingår att de tävlar om att gå ner i vikt. Så den som går ner minst i vikt procentuellt den veckan åker ut. En tjej hade gått ner 3,5 kg den veckan och det innebar att hon gått ner minst procentuellt. Hon blev väldigt besviken och ledsen och undrade varför hon inte gått ner mer när hon tyckte att hon gjort allt som hon skulle.

Och någonstans här tycker jag det blir tokigt... Att tävla i viktnedgång känns tvärtemot vad som känns sunt. Anledningen till att jag slutade titta för några år sedan var att det då var med några deltagare som jag tyckte hade uttryckt saker som jag kände var varningssignaler för ätstörningar och matmissbruk men det verkade ändå inte vara någon av tränarna eller de som jobbade med programmet som reagerade.

Helt sjukt... att gå ner 3,5 kg på en vecka låter ju rent av ohälsosamt, och sedan att åka ut för att det inte är "tillräckligt mycket"..... om man inte var ätstörd innan, så blir man det ju...

 

[Liten]

Jag såg att TV-programmet Biggets Loser har börjat igen. Det har ju gått i flera år både svenska och i andra länder. Men jag har kännt mig mer och mer tveksam till programmet och har inte sett de senaste åren. Men sen började jag kolla häromkvällen.
I programmet ingår att de tävlar om att gå ner i vikt. Så den som går ner minst i vikt procentuellt den veckan åker ut. En tjej hade gått ner 3,5 kg den veckan och det innebar att hon gått ner minst procentuellt. Hon blev väldigt besviken och ledsen och undrade varför hon inte gått ner mer när hon tyckte att hon gjort allt som hon skulle.

Och någonstans här tycker jag det blir tokigt... Att tävla i viktnedgång känns tvärtemot vad som känns sunt. Anledningen till att jag slutade titta för några år sedan var att det då var med några deltagare som jag tyckte hade uttryckt saker som jag kände var varningssignaler för ätstörningar och matmissbruk men det verkade ändå inte vara någon av tränarna eller de som jobbade med programmet som reagerade.

Det där är, som jag ser det, bara förnedring - de är ute efter "sensationer", sånt som ger rubriker i kvällspressen. På deltagarnas bekostnad. "Bra tv".