Mänskligt Var god dröj

Magiana

Trådstartare
Du har ju haft den här diskussionen tidigare här på buke och det kanske är onödigt att dra det ett varv till, men det är synd att du ser på det så.

Diagnoser är ingen anledning för dåligt bemötande; det är med diagnoser vården jobbar. Diagnoser är ingen anledning för vården att inte hjälpa - så länge symtomen medför problem. Men en diagnos helt generellt behöver ju inte vara detsamma som sjukdom eller dåligt mående. Man kan ha en fullt fungerande vardag även med någon form av diagnos.

En del problem och diagnoser är livslånga, men mycket kan man många gånger också lära sig att hantera.

Och - en diagnos på papper skulle ju egentligen inte pang bom förändra någonting i dig eller din vardag. Inte mer än att du kanske lättare skulle kunna få adekvat hjälp när du mår dåligt.

Vad jag förstår har du även haft bättre perioder tidigare? Som när du skriver att du tidigare har haft inställningen ”att alla problem går att lösa”. Den sidan är ju därmed också en del av dig.

Sedan är det väl såklart upp till en själv hur man ställer sig till någon mer omfattande utredning. Hjälp bör man rimligtvis få hur eller hur.

Men som sagt, det är synd att du verkar känna sådan väldig motvillighet mot alla former av diagnoser, som kanske skulle kunna hjälpa vården och dig själv att kanske lite lättare ringa in dina problem.

Hur eller hur: Jag hoppas att du kommer att få bra hjälp till att kunna komma ur det mörker du befinner dig i just nu!
Den där inställningen att "allt går att lösa" har tyvärr kostat mig massor. Det var den som ledde till min utmattning, även om det var andra faktorer inblandade också. Jag vet nu att jag inte kan gå tillbaka till hur jag var förut.

Det var väl din tolkning av det han sa. Han sa inte ordagrant att du var en idiot, ellerhur?
Jag förstår att du är rädd, det är inte konstigt. Psykiska sjukdomar och diagnoser har ju alltid setts ner på, mer eller mindre.

Men en diagnos behöver absolut inte betyda något. Du kommer inte bli en annan person bara för att du får en diagnos på pappret. Jag har haft min ADHD sen jag föddes. Diagnosen fick jag dock när jag var över 20. Det förändrade inte mig som person. Jag är samma gamla vanliga Saeta som jag var innan. Likadant med mina andra diagnoser. Däremot har fler dörrar öppnats sen jag fick diagnoserna på pappret. Jag har rätt till hjälp och stöd som jag inte hade haft rätt till utan diagnos på pappret.

OM det nu skulle vara så att du har en personlighetsstörning (visst hade det ett annat, bättre ord?) så är det ju så. Det är inget du kan komma ifrån. Däremot kan du få hjälp att lära dig att leva med det och vad jag har hört så går det till och med att "bli av med" en sådan diagnos. Rätta mig gärna om jag har fel, jag kanske blandar ihop.

Det bemötandet du är rädd för att stöta på, det är samma bemötande du själv har. Och det tror jag handlar om okunskap gällande just de psykiska diagnoserna du syftar på. Fördomar och rädsla handlar ofta om just okunskap och ovana.

Om du träffar någon som berättar för dig att hen har en personlighetsstörning (eller annan diagnos), tänker du då att hen är ensam, isolerad och fattig? Jag tror att du har stött på mängder med folk som har diverse diagnoser som utåt sett är som "vem som helst" och fungerar som "vem som helst". Det gäller bara att acceptera och lära sig att hitta rätt strategier för att klara av vardagen.
Lättare sagt än gjort, i know. Jag har själv inte kommit speciellt långt. Men det går!

Du är ju liksom du oavsett diagnos eller inte.

Jag tror på dig!
Givetvis var det min tolkning kring det hela, som jag baserade på de omständigheter som rådde och det bemötande jag fick.

Diagnoser drabbar olika och jag har hela livet saknat omtanke och respekt från min omgivning. Jag har känt mig sedd som "mindre vetande" och oviktig. En diagnos kommer inte att ändra på det. Jag tror snarare att det kan spä på "lilla-gumman-attityden" jag mött hela livet.

Och eftersom jag inte fixar ett sånt bemötande så blir resultatet att jag sitter ensam. Och fattig blir jag för jag inte kan jobba fullt ut. Sjukersättning är ju bara småsmulor.
 
Men varför skulle en diagnos innebära en negativ påverkan? Det är ju DU som bestämmer det. Du behöver inte ens berätta för någon om du har en diagnos, om du rädd för det.
DU måste bestämma hur du ska förhålla dig till allt och hur du kan arbeta med dig själv.

Det går inte att reparera barndomen, uppväxten och tråkiga händelser under livets gång. Det går inte heller att förändra människorna som fanns med. De har sitt liv, sin livsväg och du har din. Då var då. Nu är nu.
Ibland måste man få ur allt som har hänt för att kunna "starta om" igen. Men då gäller det inte att fastna i det förflutna eller springa i cirklar utan att vara redo i startblocket och se framåt.
 
Den där inställningen att "allt går att lösa" har tyvärr kostat mig massor. Det var den som ledde till min utmattning, även om det var andra faktorer inblandade också. Jag vet nu att jag inte kan gå tillbaka till hur jag var förut.
Det är visserligen väldigt klokt resonerat. Men det visar ju också på en positiv sida. Det finns så mycket mer av dig än de mörka tankar du har inom dig just nu.

Diagnoser drabbar olika och jag har hela livet saknat omtanke och respekt från min omgivning. Jag har känt mig sedd som "mindre vetande" och oviktig. En diagnos kommer inte att ändra på det. Jag tror snarare att det kan spä på "lilla-gumman-attityden" jag mött hela livet.

Och eftersom jag inte fixar ett sånt bemötande så blir resultatet att jag sitter ensam. Och fattig blir jag för jag inte kan jobba fullt ut. Sjukersättning är ju bara småsmulor.
Ingen i din omgivning behöver någonsin få veta din eventuella diagnos, om du inte väljer att berätta. En diagnos har bara med din vård och dig själv att göra. Och alla har vi saker med oss själva som vi kan behöva jobba på, för vårt eget välmåendes skull. Ibland med hjälp utifrån.
 

Magiana

Trådstartare
Men varför skulle en diagnos innebära en negativ påverkan? Det är ju DU som bestämmer det. Du behöver inte ens berätta för någon om du har en diagnos, om du rädd för det.
DU måste bestämma hur du ska förhålla dig till allt och hur du kan arbeta med dig själv.

Det går inte att reparera barndomen, uppväxten och tråkiga händelser under livets gång. Det går inte heller att förändra människorna som fanns med. De har sitt liv, sin livsväg och du har din. Då var då. Nu är nu.
Ibland måste man få ur allt som har hänt för att kunna "starta om" igen. Men då gäller det inte att fastna i det förflutna eller springa i cirklar utan att vara redo i startblocket och se framåt.
Nej, det går inte att ändra på något som varit men jag kan inte se att något kommer att ändras framöver heller. Just nu är livet ett grått töcken. Jag kan inte se någon ljusning alls. För mig känns det som om livet är slut. De dagar som är kvar av livet ska bara uthärdas. Hästarna ger lite energi, men i övrigt existerar jag bara. Jag gör det jag behöver göra men finner ingen glädje i det.
 
A

avslutat medlemskap

När jag växte upp var inte alla "moderna" diagnoser ens uppfunna, antingen var man utvecklingsstörd och hamnade i särskola, hade Damp och hamnade i hjälpklass eller OBS-klass , "lillgammal" som kunde mycket mer mycket tidigare än andra och tyckte skolan var pest och blev mobbade (jag var lillgammal, idag heter det särbegåvad) och resten av spektrat kallades personlighet.

Diagnoser säger absolut ingenting om personligheten och det jag lärt mig på dom här 62 åren jag snart levt är att man får själv hålla i rodret och styra dit man vill och kan aldrig förvänta sig att någon annan ska lösa livspusslet, gå till vården och förvänta sig att dom ska fixa det hela är som att laga en gammal rostig bil med silvertejp och tro att den slutar rosta för att rosten inte syns längre.
 
Det var väl din tolkning av det han sa. Han sa inte ordagrant att du var en idiot, ellerhur?
Jag förstår att du är rädd, det är inte konstigt. Psykiska sjukdomar och diagnoser har ju alltid setts ner på, mer eller mindre.

Men en diagnos behöver absolut inte betyda något. Du kommer inte bli en annan person bara för att du får en diagnos på pappret. Jag har haft min ADHD sen jag föddes. Diagnosen fick jag dock när jag var över 20. Det förändrade inte mig som person. Jag är samma gamla vanliga Saeta som jag var innan. Likadant med mina andra diagnoser. Däremot har fler dörrar öppnats sen jag fick diagnoserna på pappret. Jag har rätt till hjälp och stöd som jag inte hade haft rätt till utan diagnos på pappret.

OM det nu skulle vara så att du har en personlighetsstörning (visst hade det ett annat, bättre ord?) så är det ju så. Det är inget du kan komma ifrån. Däremot kan du få hjälp att lära dig att leva med det och vad jag har hört så går det till och med att "bli av med" en sådan diagnos. Rätta mig gärna om jag har fel, jag kanske blandar ihop.

Det bemötandet du är rädd för att stöta på, det är samma bemötande du själv har. Och det tror jag handlar om okunskap gällande just de psykiska diagnoserna du syftar på. Fördomar och rädsla handlar ofta om just okunskap och ovana.

Om du träffar någon som berättar för dig att hen har en personlighetsstörning (eller annan diagnos), tänker du då att hen är ensam, isolerad och fattig? Jag tror att du har stött på mängder med folk som har diverse diagnoser som utåt sett är som "vem som helst" och fungerar som "vem som helst". Det gäller bara att acceptera och lära sig att hitta rätt strategier för att klara av vardagen.
Lättare sagt än gjort, i know. Jag har själv inte kommit speciellt långt. Men det går!

Du är ju liksom du oavsett diagnos eller inte.

Jag tror på dig!
Att du skulle ha ADHD var den absolut sista diagnosen jag kunnat tänka mig. Blyg , ja men inte ADHD.
 
Givetvis var det min tolkning kring det hela, som jag baserade på de omständigheter som rådde och det bemötande jag fick.

Diagnoser drabbar olika och jag har hela livet saknat omtanke och respekt från min omgivning. Jag har känt mig sedd som "mindre vetande" och oviktig. En diagnos kommer inte att ändra på det. Jag tror snarare att det kan spä på "lilla-gumman-attityden" jag mött hela livet.

Och eftersom jag inte fixar ett sånt bemötande så blir resultatet att jag sitter ensam. Och fattig blir jag för jag inte kan jobba fullt ut. Sjukersättning är ju bara småsmulor.
Ja precis. Jag tror ju såklart inte att läkaren tänkte så, men oavsett vad så fick du den uppfattningen och då är det något som blivit fel. Och en sån situation bör en läkare kunna hantera. Tycker jag.
Jag känner mig ofta som en idiot och tror att de flesta tycker att jag är korkad och ja, en idiot. Men det är i 98% mina hjärnspöken (förr trodde jag på riktigt att det faktiskt var så att alla (!) avskydde mig som pesten) som talar.

Ja precis, diagnoser fungerar helt olika. Men om du har saknat omtanke och respekt så betyder väl inte det att du inte heller bör visa omtanke och respekt?
 
När jag växte upp var inte alla "moderna" diagnoser ens uppfunna, antingen var man utvecklingsstörd och hamnade i särskola, hade Damp och hamnade i hjälpklass eller OBS-klass , "lillgammal" som kunde mycket mer mycket tidigare än andra och tyckte skolan var pest och blev mobbade (jag var lillgammal, idag heter det särbegåvad) och resten av spektrat kallades personlighet.

Diagnoser säger absolut ingenting om personligheten och det jag lärt mig på dom här 62 åren jag snart levt är att man får själv hålla i rodret och styra dit man vill och kan aldrig förvänta sig att någon annan ska lösa livspusslet, gå till vården och förvänta sig att dom ska fixa det hela är som att laga en gammal rostig bil med silvertejp och tro att den slutar rosta för att rosten inte syns längre.
Helt OT, men är du 62? Jag har helt och hållet fått för mig att du var runt 35 :o:p
 

Magiana

Trådstartare
Ja precis. Jag tror ju såklart inte att läkaren tänkte så, men oavsett vad så fick du den uppfattningen och då är det något som blivit fel. Och en sån situation bör en läkare kunna hantera. Tycker jag.
Jag känner mig ofta som en idiot och tror att de flesta tycker att jag är korkad och ja, en idiot. Men det är i 98% mina hjärnspöken (förr trodde jag på riktigt att det faktiskt var så att alla (!) avskydde mig som pesten) som talar.
Och läkaren bör framförallt kunna välja sitt tonläge så han lite låter irriterad och nedlåtande. Inte ska jag som patient känna mig bortviftad heller genom att läkaren bara svarar "så här är det och därmed basta".

Men om du har saknat omtanke och respekt så betyder väl inte det att du inte heller bör visa omtanke och respekt?
Va?

Jag behandlar ingen illa, men undviker människor jag inte klarar av.
 
A

avslutat medlemskap

Helt OT, men är du 62? Jag har helt och hållet fått för mig att du var runt 35 :o:p
Om bara några dar är jag 62 så jag har ju hunnit med en hel del genom livet på både gott och ont, jag är ju uppväxt långt innan kränkt blev uppfunnet och det kunde heta "men vaf. gör du ditt j*vla kukhuve" :o :p i vänkretsen utan att nån ens funderade på att ta illa upp, man gav igen och hade kul istället och tänkte och funderade inte så jäkla mycket för allt blev som det blev iallafall. :D
Vi är några kompisar som känt varann hela livet och fortfarande umgås eller ringer varann och ingen av oss har funderat på att bli "vuxna". :D
 
Och läkaren bör framförallt kunna välja sitt tonläge så han lite låter irriterad och nedlåtande. Inte ska jag som patient känna mig bortviftad heller genom att läkaren bara svarar "så här är det och därmed basta".


Va?

Jag behandlar ingen illa, men undviker människor jag inte klarar av.
Nej såklart. Hände det här nyligen? Eller relativt nyligen?

Ja alltså, jag visste inte riktigt vad du svarade på så jag antog att det var detta du svarade på;

"Det bemötandet du är rädd för att stöta på, det är samma bemötande du själv har. Och det tror jag handlar om okunskap gällande just de psykiska diagnoserna du syftar på. Fördomar och rädsla handlar ofta om just okunskap och ovana.

Om du träffar någon som berättar för dig att hen har en personlighetsstörning (eller annan diagnos), tänker du då att hen är ensam, isolerad och fattig? Jag tror att du har stött på mängder med folk som har diverse diagnoser som utåt sett är som "vem som helst" och fungerar som "vem som helst". Det gäller bara att acceptera och lära sig att hitta rätt strategier för att klara av vardagen. "

Därför undrade jag :)
 

Magiana

Trådstartare
Nej såklart. Hände det här nyligen? Eller relativt nyligen?
Det är länge sen.

Om du träffar någon som berättar för dig att hen har en personlighetsstörning (eller annan diagnos), tänker du då att hen är ensam, isolerad och fattig? Jag tror att du har stött på mängder med folk som har diverse diagnoser som utåt sett är som "vem som helst" och fungerar som "vem som helst". Det gäller bara att acceptera och lära sig att hitta rätt strategier för att klara av vardagen. "

Därför undrade jag :)
Nej, andra kanske kan undvika att bli ensamma och fattiga. Jag tror inte jag kan det för det är min förbannelse. Jag hotas eller drabbas av det då och då.

Av dem jag vet som haft borderlinediagnos, så har de inte riktigt varit som "vem som helst". Den ena var aggressiv och den andra var klängig. Jag kunde inte med någon av dem. Om jag har träffat fler med den diagnosen vet jag inte. Och gällande andra diagnoser så vet jag långt ifrån alltid om det även om jag kan misstänka det.

Min farsa genomgick för övrigt en rättpsykiatrisk undersökning där det konstaterades att han hade något fel. Och nog fasen märktes det. Gubbjäveln var knäpp.
 
Det är länge sen.


Nej, andra kanske kan undvika att bli ensamma och fattiga. Jag tror inte jag kan det för det är min förbannelse. Jag hotas eller drabbas av det då och då.

Av dem jag vet som haft borderlinediagnos, så har de inte riktigt varit som "vem som helst". Den ena var aggressiv och den andra var klängig. Jag kunde inte med någon av dem. Om jag har träffat fler med den diagnosen vet jag inte. Och gällande andra diagnoser så vet jag långt ifrån alltid om det även om jag kan misstänka det.

Min farsa genomgick för övrigt en rättpsykiatrisk undersökning där det konstaterades att han hade något fel. Och nog fasen märktes det. Gubbjäveln var knäpp.
Aha! Men kanske borde du försöka släppa det, eller få tag på läkaren så att du kan fråga och på så sätt gå vidare? Det måste vara jobbigt att haka upp sig på något som hände för längesen. Iofs kanske det är en av anledningarna till varför du söker hjälp.

Förbannelse? Varför då?
Ja alltså, om du själv undviker folk så är det ju svårt att inte låta bli att vara ensam. Det krävs ju att en själv faktiskt tar kontakt och umgås med folk. Åter igen, lättare sagt än gjort. Men så är det ju.

Det finns mängder av människor utan (borderline)diagnos som är klängiga och/eller aggressiva. Likväl som det finns de med diagnosen som är så.
Nej exakt, det är inget en vet, om någon har diagnos eller inte. Absolut kan väl sånt lysa igenom om en umgås med personen och lär känna hen.

Om en genomgår en rättspsykiatrisk undersökning så har en väl begått ett brott? Och ja, det är väl något "fel" på folk som begår brott. Men alla med psykiska sjukdomar och diagnoser är verkligen inte kriminella.
 

Magiana

Trådstartare
Aha! Men kanske borde du försöka släppa det, eller få tag på läkaren så att du kan fråga och på så sätt gå vidare? Det måste vara jobbigt att haka upp sig på något som hände för längesen. Iofs kanske det är en av anledningarna till varför du söker hjälp.

Förbannelse? Varför då?
Ja alltså, om du själv undviker folk så är det ju svårt att inte låta bli att vara ensam. Det krävs ju att en själv faktiskt tar kontakt och umgås med folk. Åter igen, lättare sagt än gjort. Men så är det ju.

Det finns mängder av människor utan (borderline)diagnos som är klängiga och/eller aggressiva. Likväl som det finns de med diagnosen som är så.
Nej exakt, det är inget en vet, om någon har diagnos eller inte. Absolut kan väl sånt lysa igenom om en umgås med personen och lär känna hen.

Om en genomgår en rättspsykiatrisk undersökning så har en väl begått ett brott? Och ja, det är väl något "fel" på folk som begår brott. Men alla med psykiska sjukdomar och diagnoser är verkligen inte kriminella.
Läkaren som sa det har gått i pension och går inte att få tag på. Men det han sa satte sig djupt. Det blev liksom mitt fel att jag har råkat ut för en massa skit.

Jag umgås med folk men väljer mitt umgänge. Sen råkar jag vara introvert och trivs egentligen bäst med några få omkring mig, men som jag inte alltid måste konversera med. Tyvärr har jag en gedigen historik med att bli lämnad så jag förväntar mig inte att folk ska stå ut med mig i längden. Jag är liksom en jobbig jävel på något sätt. Hur jag ska ändra på det vet jag inte. Inte en psykiatrin verkar vilja ha med mig att göra. Jag har nu varit utan hjälp i över ett halvår.
 
Läkaren som sa det har gått i pension och går inte att få tag på. Men det han sa satte sig djupt. Det blev liksom mitt fel att jag har råkat ut för en massa skit.

Jag umgås med folk men väljer mitt umgänge. Sen råkar jag vara introvert och trivs egentligen bäst med några få omkring mig, men som jag inte alltid måste konversera med. Tyvärr har jag en gedigen historik med att bli lämnad så jag förväntar mig inte att folk ska stå ut med mig i längden. Jag är liksom en jobbig jävel på något sätt. Hur jag ska ändra på det vet jag inte. Inte en psykiatrin verkar vilja ha med mig att göra. Jag har nu varit utan hjälp i över ett halvår.
Prata med mottagningen då, eller något? Eller du gör såklart som du vill. Tänkte mer att det kanske kan vara skönt att få en förklaring om du har svårt att släppa det. Annars kanske du kan försöka tänka att han var en idiot och att idioter finns det gott om. Har själv stött på mängder av rötägg inom vården och vissa är svårare än andra att glömma. Men jag måste liksom för att komma vidare.

Jag är också introvert och är dessutom blyg. En svår kombo i många lägen. Men på senare tid har jag börjat acceptera att det är så jag är. Och det är okej. Och jag känner igen mig i det du säger att du hela tiden blir lämnad. Så har jag också känt i hela mitt liv. Och visst har det varit så också. Jag har alltid lagt ansvaret på alla andra och tänkt att det är mig det är fel på och ingen vill vara med mig.
Men nu har jag kommit på att dessa tankar nog gör att JAG tar avstånd från folk = folk ledsnar och hittar nya, roliga personer att umgås med. För vem vill umgås med någon som stöter bort folk?
Men det är svårt när en är i den situationen att en inte orkar anstränga sig.
Jag själv har ett fåtal vänner som jag haft sen jag gick i lågstadiet. De har alltid funnits där även om det kan gå månader och ibland år innan vi ses eller så. De känner mig och vet hur jag fungerar.

Annat är det med nyare relationer. Där är det inte lika lätt att förklara hur jag är. Då backar jag gärna och vad blir resultatet då? De tror att JAG inte vill umgås och då tar dom avstånd. Det blir liksom en ond cirkel.

Att vården/psykiatrin inte står ut med dig, det är inte sant. De har hemska väntetider, det vet du ju. De gör inte så här för att förstöra för dig utan de har väl antagligen smockfullt med folk som väntar på att få hjälp. Så du är absolut inte ensam om det. Däremot är det förjävligt att det är så. En ska inte behöva vänta för länge.

Det är inte meningen att jag ska prata om mig själv i din dagbokstråd. Men jag försöker bara visa att du inte är ensam, att många andra (jag) delar liknande tankar och känslor som du.
 
Läkaren som sa det har gått i pension och går inte att få tag på. Men det han sa satte sig djupt. Det blev liksom mitt fel att jag har råkat ut för en massa skit.

Jag umgås med folk men väljer mitt umgänge. Sen råkar jag vara introvert och trivs egentligen bäst med några få omkring mig, men som jag inte alltid måste konversera med. Tyvärr har jag en gedigen historik med att bli lämnad så jag förväntar mig inte att folk ska stå ut med mig i längden. Jag är liksom en jobbig jävel på något sätt. Hur jag ska ändra på det vet jag inte. Inte en psykiatrin verkar vilja ha med mig att göra. Jag har nu varit utan hjälp i över ett halvår.
Men du, fastna inte i tänket att psykiatrin inte skulle vilja ha med dig att göra, både du och jag vet hur jävlig vården kan vara med väntetider - det är inget personligt! Det är såklart förjävligt, men det har inget att göra med att de inte skulle vilja ha med dig att göra. Punkt.
 

Magiana

Trådstartare
Men du, fastna inte i tänket att psykiatrin inte skulle vilja ha med dig att göra, både du och jag vet hur jävlig vården kan vara med väntetider - det är inget personligt! Det är såklart förjävligt, men det har inget att göra med att de inte skulle vilja ha med dig att göra. Punkt.
Fast jag borde inte ha åkt ut när jag hade en kontakt. Jag ville byta psykolog och inget annat. Det är det jag hakar upp mig på. I stället har jag fått ranta runt i systemet och väntat på kuratorn och väntat på psykologbedömning och nu väntar jag igen. Jag fattar inte varför den här rundturen var nödvändig.

Prata med mottagningen då, eller något? Eller du gör såklart som du vill. Tänkte mer att det kanske kan vara skönt att få en förklaring om du har svårt att släppa det. Annars kanske du kan försöka tänka att han var en idiot och att idioter finns det gott om. Har själv stött på mängder av rötägg inom vården och vissa är svårare än andra att glömma. Men jag måste liksom för att komma vidare.

Jag är också introvert och är dessutom blyg. En svår kombo i många lägen. Men på senare tid har jag börjat acceptera att det är så jag är. Och det är okej. Och jag känner igen mig i det du säger att du hela tiden blir lämnad. Så har jag också känt i hela mitt liv. Och visst har det varit så också. Jag har alltid lagt ansvaret på alla andra och tänkt att det är mig det är fel på och ingen vill vara med mig.
Men nu har jag kommit på att dessa tankar nog gör att JAG tar avstånd från folk = folk ledsnar och hittar nya, roliga personer att umgås med. För vem vill umgås med någon som stöter bort folk?
Men det är svårt när en är i den situationen att en inte orkar anstränga sig.
Jag själv har ett fåtal vänner som jag haft sen jag gick i lågstadiet. De har alltid funnits där även om det kan gå månader och ibland år innan vi ses eller så. De känner mig och vet hur jag fungerar.
Mottagningen finns inte kvar på den platsen längre.

Jag har inga barndomsvänner kvar. Egentligen fanns bara en sådan från början men när det liksom blev upp till mig att hålla relationen vid liv så släppte jag det. Hon hade aldrig tid att prata med mig.

Sen har jag under många år inte haft vänner alls, endast lite sporadiska kontakter som dött ut för det inte funnits intresse hos den andre att hålla kontakten. När jag upptäcker att det bara är jag som hör av mig, så slutar jag till slut med det. Det är ingen ide att försöka hålla kontakten med någon som inte vill.

Det finns lite folk jag har kontakt med i dagsläget, men om de slutar på samma sätt som de andra eller om de faktiskt vill ha kontakt även på sikt, vet jag inte. Jag är glad för det lilla liksom, men förväntar mig ingenting.

Helst vill jag ha en familj, en liten grupp människor som finns i närheten hela tiden (även om vi bort på olika orter). Den familj jag hade orkade tyvärr inte med mig.
 
Fast jag borde inte ha åkt ut när jag hade en kontakt. Jag ville byta psykolog och inget annat. Det är det jag hakar upp mig på. I stället har jag fått ranta runt i systemet och väntat på kuratorn och väntat på psykologbedömning och nu väntar jag igen. Jag fattar inte varför den här rundturen var nödvändig.
Men det kanske inte bara är att byta psykolog när som helst? Det fanns kanske ingen ledig psykolog just då att byta till?
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

  • Att komma till start

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp