Varför är det så svårt för mig att säga...

[Sleepy]

Det är farmor som är den enda som sagt det. Precis innan demensen gjorde att hon inte längre kom ihåg mig längre höll hon verkligen om mig och berättade att hon älskade mig, och hur hon älskade saker vi gjort ihop osv. Det lär jag klamra mig fast vid tills jag dör. Kändes som att hon visste att det var sista chansen.

Så fint.

 

[TheRedLightning]

Jag kom på en följdfråga som jag kom å tänka på just nu. Hur vet man när det är passande att säga det? Jag har verkligen ingen aning och vill inte göra fel.

 

[parellikusken]

Jag kom på en följdfråga som jag kom å tänka på just nu. Hur vet man när det är passande att säga det? Jag har verkligen ingen aning och vill inte göra fel.

Att säga att man älskar någon är ju bara ett uttryck för ens egna känslor. Så känner du att du älskar personen och vill att hen ska veta om det, så berätta det.
Det är väl dock rimligt att säga det när ni är ensamma och inte bland en massa folk.

 

[tuaphua]

Jag kom på en följdfråga som jag kom å tänka på just nu. Hur vet man när det är passande att säga det? Jag har verkligen ingen aning och vill inte göra fel.

Om du känner det så säg det! Om det är det nytt för er kanske man vill göra det privat dock.

 

[iNHALE]

Jag stakar mig också lite när jag ska säga det. Sambon är den enda jag säger det till och ibland känns det nästan pinsamt att säga det av någon märklig anledning. Jag misstänker att det är relaterat till att jag sällan fick höra det som barn av mina föräldrar, verken riktat till mig eller föräldrarna sinsemellan så det har alltid varit ett väldigt krystat uttryck som jag aldrig blivit bekväm med. För att avhjälpa den verbala förstoppningen kring detta uttryck så brukar jag ofta korta ned det till "älskar dig" som känns lättare och snabbare att säga, det kan man slänga iväg när man åker till jobbet på morgonen utan att det känns cringe, "jag åker nu, älskar dig!" eller när man avslutar ett telefonsamtal, "vi hörs senare ikväll, älskar dig!". Men att titta någon i ögonen och säga "jag äskar dig xxx" det är en väldigt märklig och obekväm känsla.

 

[TheRedLightning]

Om du känner det så säg det! Om det är det nytt för er kanske man vill göra det privat dock.

Sånt känner jag inte, är så himla awkward och vet varken ut eller in. Det är ingenting jag är säker på min sak, är så sjukt osäker när det kommer till allt som har med kärlek att göra, känner mig som värsta nybörjaren/tonåringen som aldrig gjort det innan. Troligen är jag också osäker för jag blivit bränd tidigare och det skapat i sin tur oro/osäkerhet.

Dejtar en fin kille just nu och vill inte sabba det även om det känns som jag kommer göra det förr eller senare för jag inte vet hur jag ska göra...... svårt att förklara.

 

[tuaphua]

Sånt känner jag inte, är så himla awkward och vet varken ut eller in. Det är ingenting jag är säker på min sak, är så sjukt osäker när det kommer till allt som har med kärlek att göra, känner mig som värsta nybörjaren/tonåringen som aldrig gjort det innan. Troligen är jag också osäker för jag blivit bränd tidigare och det skapat i sin tur oro/osäkerhet.

Dejtar en fin kille just nu och vill inte sabba det även om det känns som jag kommer göra det förr eller senare för jag inte vet hur jag ska göra...... svårt att förklara.

För mig tar det tid att utveckla kärlek inför en partner eller vän. Så jag säger inte att jag älskar folk särskilt fort. För andra kan det gå snabbare. Och det är lika okej allting.
Man kan inte stressa fram känslor.
Som jag förstår det har du hyfsat nyligen börjat dejta den här mannen. Ta det lugnt och njut av vad ni har här och nu, tänker jag. Så får framtiden utvisa om du börjar känna kärlek eller ej.

När ni setts ett tag så kanske du blir tryggare i att prata om hur du känner etc.

Sen uppfattar jag det lite genomgående som att det här med känslor kan vara lite svårt för dig både gällande vad du själv egentligen känner och hur du ska hantera det. Det är ju inte ovanligt på något vis. Men tycker du att det blir för svårt att hantera själv så finns ju hjälp hos vården. Vissa har svårt att liksom förstå vad det är man egentligen känner känner, bena ut det och konkretisera det inför sig själv. Man kan känna att "jag mår inte bra". Men inte exakt på vilket sätt. Och man kan tycka att det är för svårt att bena ut det själv. Det kan leda till sämre mående, oro, stress, ångest etc etc. Och kan göra att man undviker att försöka lära sig mer om hur man funkar och varför för att det känns för svårt. Man kan också ha ännu svårare att klä känslorna i ord, att säga vad man känner. Och svårt att förklara för andra, svårt att säga saker man vill säga.
Sånt finns det hjälp för om man tycker det är tufft.

 

[TheRedLightning]

För mig tar det tid att utveckla kärlek inför en partner eller vän. Så jag säger inte att jag älskar folk särskilt fort. För andra kan det gå snabbare. Och det är lika okej allting.
Man kan inte stressa fram känslor.
Som jag förstår det har du hyfsat nyligen börjat dejta den här mannen. Ta det lugnt och njut av vad ni har här och nu, tänker jag. Så får framtiden utvisa om du börjar känna kärlek eller ej.

När ni setts ett tag så kanske du blir tryggare i att prata om hur du känner etc.

Sen uppfattar jag det lite genomgående som att det här med känslor kan vara lite svårt för dig både gällande vad du själv egentligen känner och hur du ska hantera det. Det är ju inte ovanligt på något vis. Men tycker du att det blir för svårt att hantera själv så finns ju hjälp hos vården. Vissa har svårt att liksom förstå vad det är man egentligen känner känner, bena ut det och konkretisera det inför sig själv. Man kan känna att "jag mår inte bra". Men inte exakt på vilket sätt. Och man kan tycka att det är för svårt att bena ut det själv. Det kan leda till sämre mående, oro, stress, ångest etc etc. Och kan göra att man undviker att försöka lära sig mer om hur man funkar och varför för att det känns för svårt. Man kan också ha ännu svårare att klä känslorna i ord, att säga vad man känner. Och svårt att förklara för andra, svårt att säga saker man vill säga.
Sånt finns det hjälp för om man tycker det är tufft.

Tycker det där är svårt, att veta när man är kär eller älskar någon. Enligt kollegorna på jobbet så är jag tydligen kär och det kan nog stämma då jag varit kärlekskrank vid några tillfällen (senast idag).

Vet inte om det fortfarande klassas som nyligen efter 2 månader och sen vet jag inte om man kan kalla det vi gör för "dejting" per så, vi träffas, sover över, lagar mat, handlar, pysslar i hem/trädgård, tror inte det är dejtande längre, vet dock inte va man ska kalla det så får väl fortfarande va "dejta" antar jag.

Misstänker att det kan va en kombo att jag varit mobbad i yngre ålder, samt att jag blivit bränd tidigare som gör att det finns oro/osäkerhet och kanske även därför det är så svårt för mig att säga "jag älskar dig" till någon.
Försöker ta det lugnt och bara njuta av vad vi har nu, men tankarna snurrar och analyserar vilket är svårt att låta bli.

Lite som idag när han frågade om jag kommer i helgen och om jag kommer på fredag eller lördag. Frågade när han ville jag skulle komma, det spelade ingen roll, en stund senare säger han att han brukar va trött på fredagar och gör tråkiga saker, som tvätt osv, samt att han inte orkar göra saker.
Jag kunde inte låta bli att fråga om man verkligen måste göra saker går ju att umgås ändå, t ex. sitta på soffan å slappa tillsammans. Jo de va ju sant.

Funderade lite fram å tillbaka efter det om han inte ville jag skulle komma på fredagen eller om de va nått annat.

Senare när vi pratades vid hade jag kollat väderprognosen och sa något att om det är 30+ på fredag då kommer jag sen tar jag cykeln å cyklar till stranden å tar ett dopp, så får han göra va han vill. Då kunde han cykla med.... jag trodde han sa att han inte orkade göra något, men det kunde han göra. Så får väl se hur det blir.

 

[ii-ssa]

Har mest blivit att i samband med att jag sagt god natt när vi ska sova att jag sagt "god natt, älskar dig".
Ingen av oss 2 är väll jätte bra på och säga det annars. Men de kommer väll, när vi båda är mer säkra på allt.
Känns iaf som att på det sätt vi är mot varandra i hur vi beter oss osv, att vi visar det så.