Varför är det så svårt för mig att säga...

TheRedLightning

Trådstartare
"Jag älskar dig" till någon jag verkligen tycker om t ex. pojkvän, partner, sambo osv. Jag har aldrig kunnat säga det, istället blir det "jag tycker om dig" eller "jag gillar dig". Har aldrig va jag kommer ihåg sagt det till mina föräldrar eller hört dom säga det till mig.

När jag försöker säga det är det precis som om jag får tunghäfta och inte kan säga det. Känns lite som om ordens innebörd är väldigt laddat och har stor innebörd eller va man ska skriva.

Vet även att om t ex. pojkvän, partner, sambo osv sagt det till mig har jag börjat gråta. Nu var det ett tag sedan det hände mig, har ett vagt minne att jag blivit ledsen för att jag aldrig hört någon säga det till mig innan och inte känner mig värdig orden.

Jag har inga problem att säga det när man pratar om det (vänner emellan) och nu menar jag prata i som att prata om det liknande som den här tråden eller att jag säger det utan att mena det fullt ut, men det är när jag verkligen menar det som tunghäftan uppstår. Det retar mig lite och jag förstår inte riktigt varför det blivit så. Kan inte ens skriva det i text till den personen det berör alternativt lägga upp något där jag skulle t ex. skrivit att jag älskar personen.

Det sistnämnada med texter och lägga upp handlar enbart om pojkvän, partner, sambo osv gäller inte vänner för det kan jag konstigt nog skriva i text om.

Är det någon mer som inte kan säga den frasen? Har ni kommit fram till varför det är så? Har det blivit någon ändring? Hur gjorde ni osv?
Många frågor här, för mig personligen är det här väldigt känsligt och svårt. Har tagit mig lång tid att försöka författa ihop det här, kanske var det dumt av mig att ens skriva det, har en vag känsla att inte alla kommer förstå varför det är svårt för mig. Inte ens jag kan svara på den frågan, hade jag kunnat det hade jag inte skrivit detta.

Vill egentligen kunna säga det när det verkligen är läge, inget jag vill säga bara för att, vill inte att de ska förlora sin innebörd, vilket jag tycker det gör om man säger det för ofta (typ varje dag alternativt hela tiden) i alla fall i min värld. Svårt att förklara på ett bra sätt hur jag tänker.
 
Jag säger det oerhört sparsamt. Har dock blivit bättre på det sen jag fick barn, då kommer det mer naturligt. Men jag strösslar inte med det till särbon direkt.
Det var inget vi sa till varandra i min familj, även om familjen var väldigt kärleksfull. Men på andra sätt än med just de orden. Jag tror att det spelar roll.
Min minsta säger det dock lite till höger och vänster :)
 
Jag säger det oerhört sparsamt. Har dock blivit bättre på det sen jag fick barn, då kommer det mer naturligt. Men jag strösslar inte med det till särbon direkt.
Det var inget vi sa till varandra i min familj, även om familjen var väldigt kärleksfull. Men på andra sätt än med just de orden. Jag tror att det spelar roll.
Min minsta säger det dock lite till höger och vänster :)
Jag har inga egna barn, men kan nog förstå att det kanske hade kommit lite lättare då, men kan inte säga säkert då jag själv inte är i den sitsen.
 
Jag har liknande problem. I kärleksrelationer handlar det nog om att jag är rädd att visa mig sårbar. Det har suttit långt inne alla gånger, även om det kommit när jag känner mig trygg i relationen men det är inget jag strösslat med. Jag tycker dock att det är betydligt värre att jag inte kan säga det till mina föräldrar eller syster, jag har aldrig gjort det. Fattar inte alls vad det kommer ur, eftersom de alltid varit kärleksfulla mot mig och är det fortfarande. Problemet är definitivt i min egen anknytning nånstans.
 
Jag blev överöst av orden av mina föräldrar under uppväxten och även nu. De säger det hela tiden till varandra också.
Det har gjort att jag inte har några problem att säga det när jag känner så för någon.

För mig urvattnas inte dessa ord hur mycket de än sägs, om man menar det när man säger det.
 
Jag känner igen mig i att inte kunna säga "jag älskar dig" till någon människa. Gick in för att verkligen göra det en gång till en närstående för sisådär tio år sedan men det gick bara inte. Det kändes just alltför laddat. Då var det en besvikelse, men nu känns det okej. Jag hoppas att mina närstående klarar sig utan själva orden.
 
Jag känner igen mig i att inte kunna säga "jag älskar dig" till någon människa. Gick in för att verkligen göra det en gång till en närstående för sisådär tio år sedan men det gick bara inte. Det kändes just alltför laddat. Då var det en besvikelse, men nu känns det okej. Jag hoppas att mina närstående klarar sig utan själva orden.
Det är just det där, när jag t ex. vill säga det men får inte fram orden.
Misstänker att det hänger ihop med att jag har lite svårt även att säga t ex. "älskling" också, dock inte lika svårt som "jag älskar dig" men om någon kallar mig älskling så blir ja inte ledsen. Så inte riktigt samma, tycker det är svårt när jag vill visa min uppskattning (i brist på bättre ord) men inte får fram orden.
 
Du beskriver mig, men jag kan inte säga det till vänner heller. 🙈

Jag har verkligen försökt att träna på det, tänkte i ett svagt ögonblick att om jag ställer mig framför spegeln och säger det om och om igen blir det naturligt. Men nej, jag stod och stirrade på mig själv i 30 minuter och försökte pressa ur mig frasen ens en enda gång. Gav upp.

Jag har bara fått höra det en enda gång, det kanske är därför? Det är som något förbjudet och som inte får yttras. Jag reagerar lite på samma sätt när en vän säger det till en partner, eller en väns förälder säger det. Det är så ogreppbart, abstrakt, laddat, förbjudet och konstigt att det låter lite som en alien pratar alienspråk.

Generellt har jag vuxit upp i en ganska o-kärleksfull miljö. Inte så att de runtomkring mig och min familj inte har älskat mig, men man kramades inte, visade inte så mycket känslor, pussades inte ofta osv.
Det är farmor som är den enda som sagt det. Precis innan demensen gjorde att hon inte längre kom ihåg mig längre höll hon verkligen om mig och berättade att hon älskade mig, och hur hon älskade saker vi gjort ihop osv. Det lär jag klamra mig fast vid tills jag dör. Kändes som att hon visste att det var sista chansen.

Jag vet inte om det är ordet älska som är så konstigt för min del. Fast jag kan ju säga saker som "åh jag älskar att ha semester". 🤔

Jag hoppas verkligen att alla mina närstående förstår hur mycket jag älskar dem. (hutter - känns till och med jobbigt att skriva)

Det konstiga är att jag kan slänga mig med frasen på engelska hur enkelt som helst, I love you känns inte lika laddat och förbjudet.
 
För mig är det viktiga ord men jag har inte svårt att säga dem. Mina föräldrar visade inte sin kärlek så mycket i ord men det var ändå tydligt att den fanns där mellan dem och att de älskade mig.

Jag håller med @parellikusken, så länge man menar det så blir det inte urvattnat. Som med kärlek, det är inte en ändlig resurs utan det finns alltid mer.

Jag säger ofta "jag älskar dig" till min särbo. Det är liksom svårt att visa det på något annat sätt när vi inte är på samma ställe så ofta :heart

Edit: Det var han som sa det första gången när vi varit tillsammans i lite mer än en vecka... när jag låg inlagd på lasarettet :laugh:
 
Senast ändrad:
Jag fick höra att mina föräldrar älskar mig under min uppväxt etc, och jag har inte haft svårt att säga det tillbaka. Däremot har frasen kommit att få mer av en romantisk konnotation för mig i vuxen ålder, och jag säger det ganska sällan till folk som jag inte har en kärleksrelation med. I förhållanden strösslar jag absolut med det, men det känns verkligen inte urvattnat trots det. Men det är väl samma som med kramar, jag är helst bara fysisk med personer som jag har ett amoröst förhållande med.
 
Trodde jag var helt ensam om det dilemmat men tydligen inte. För mig känns det mest konstlat att säga så. Jag visar hellre genom handlingar vad jag känner/tycker. Kanske beror det på att jag växte upp i en familj som i princip aldrig pratade om känslor. Även om jag inte mår dåligt av det idag så vill jag verkligen lära min dotter att göra det under sin uppväxt så då får jag också träna på det samtidigt.
 
Vi har aldrig sagt sånt till varandra i familjen, men har inte känt mig oälskad för det. Dock har jag önskat att det känts mer naturligt att säga det. Till vänner skulle jag kunna säga det, men gör det inte bara.

Jag har också tänkt tidigare att jag inte vill att orden ska mista sitt värde om de sägs för ofta, men där har jag ändrat uppfattning helt. Det har säkert varit nån försvarsmekanism för att hantera att det inte känts naturligt att säga det inom familjen, eller nått.

Säger till min sambo (och djuren) varje dag att jag älskar dom, orden tappar verkligen inte sitt värde för det, jag kunde inte haft mer fel :heart
 
Du beskriver mig, men jag kan inte säga det till vänner heller. 🙈

Jag har verkligen försökt att träna på det, tänkte i ett svagt ögonblick att om jag ställer mig framför spegeln och säger det om och om igen blir det naturligt. Men nej, jag stod och stirrade på mig själv i 30 minuter och försökte pressa ur mig frasen ens en enda gång. Gav upp.

Jag har bara fått höra det en enda gång, det kanske är därför? Det är som något förbjudet och som inte får yttras. Jag reagerar lite på samma sätt när en vän säger det till en partner, eller en väns förälder säger det. Det är så ogreppbart, abstrakt, laddat, förbjudet och konstigt att det låter lite som en alien pratar alienspråk.

Generellt har jag vuxit upp i en ganska o-kärleksfull miljö. Inte så att de runtomkring mig och min familj inte har älskat mig, men man kramades inte, visade inte så mycket känslor, pussades inte ofta osv.
Det är farmor som är den enda som sagt det. Precis innan demensen gjorde att hon inte längre kom ihåg mig längre höll hon verkligen om mig och berättade att hon älskade mig, och hur hon älskade saker vi gjort ihop osv. Det lär jag klamra mig fast vid tills jag dör. Kändes som att hon visste att det var sista chansen.

Jag vet inte om det är ordet älska som är så konstigt för min del. Fast jag kan ju säga saker som "åh jag älskar att ha semester". 🤔

Jag hoppas verkligen att alla mina närstående förstår hur mycket jag älskar dem. (hutter - känns till och med jobbigt att skriva)

Det konstiga är att jag kan slänga mig med frasen på engelska hur enkelt som helst, I love you känns inte lika laddat och förbjudet.
Skulle jag ställa mig och försöka säga det framför spegeln så hade det känts sååå konstigt.

Shit va ja delvis känner igen mig i det du skriver, på engelska har jag heller inga problem med att säga det, inte heller på andra språk där jag kan frasen är det svårt. Vet inte varför det är någon skillnad egentligen.

Säger ofta att jag älskar mitt jobb så ordet älska i sig själv har jag inget emot, men det är när det sätt i den där meningen och jag ska försöka säga det till en bättre hälft, det går inte... tunghäftan kommer fram.

Vet att ja blir rätt less på att läsa om alla som la upp var och varannan dag på sociala medier att de älskade sin partner, speciellt när det låter så snuttigulligt hela tiden. Tror ja va mer less på att se/läsa det när jag inte hade någon själv och kände att jag skulle förbli den eviga singeln.

Å andra sidan kommer jag aldrig förstå mig på dom heller med att hela tiden skriva det som om de söker uppmärksamhet/bekräftelse att få tala om för hela världen hur rosaskimrande de har det. Är nog en anledning att den frasen tappat betydelse för mig.
 
Trodde jag var helt ensam om det dilemmat men tydligen inte. För mig känns det mest konstlat att säga så. Jag visar hellre genom handlingar vad jag känner/tycker. Kanske beror det på att jag växte upp i en familj som i princip aldrig pratade om känslor. Även om jag inte mår dåligt av det idag så vill jag verkligen lära min dotter att göra det under sin uppväxt så då får jag också träna på det samtidigt.
På nått sätt skönt att veta att vi inte är ensamma, ska erkänna att jag var lite nervös inför att posta den här tråden, då jag såg framför mig folk som tyckte jag var "barnslig" som inte kunde säga det typ.
Hade i och för sig på känn att jag knappast skulle vara ensam, men visste inte om det fanns någon mer här på buke. Intressant att vi verkar ha en hel del likheter gällande det även om inte allt stämmer överens.
 
Innan jag träffade min man hade jag bara sagt det till en människa någonsin och då blev jag ignorerad. I familjen har vi aldrig sagt det och öht inte visat så mycket kärlek alls. Minns att när min man "jag älskar dig" till mig första gången ryckte jag till som om han slagit mig. Sa att jag inte kunde säga det, det går bara inte och han bara "det är helt okej" och sa det tusen gånger till innan jag började kunna säga det 😅 Nu säger vi det till varandra jämt. Och särskilt barnen.
 
Jag talar om för mina djur att jag älskar dem flera gånger om dagen men säger det i princip aldrig till människor, och särskilt inte på svenska. Det låter styltat och konstigt på något märkligt vänster. Vi säger det inte till varandra i min familj sådär generellt, även om vi är tillgivna och kärleksfulla - mormor har börjat säga det i telefonsamtal och jag hickar till varenda gång. Låter jättekonstigt, men jag säger det tillbaka för att jag vet att det betyder mycket för henne. Det kommer nog aldrig att rulla av tungan naturligt dock och jag kan inte tänka mig att säga det till någon i en kärleksrelation.
Engelskans "I love you" är bekvämare och behagligare av någon anledning.
 
Jag tycker älska är en extrem känsla, mkt stark. Så det är inget jag säger till jättemånga människor. Men till sambo, familj och nära vänner säger jag det gärna. Och tycker bara det är fint då de säger detsamma till mig.
Jag hade svårare för sånt som yngre. Men nu är jag ju 41 år och har haft rätt många år på mig att ”träna”. Känner jag ngt bra gällande någon säger jag gärna det om det är en person jag tror uppskattar det.
Jag tycker inte ordet tappar mening för att det används rätt frekvent. Jag tycker det tappar mening om det inte är genuint.
 
"Jag älskar dig" till någon jag verkligen tycker om t ex. pojkvän, partner, sambo osv. Jag har aldrig kunnat säga det, istället blir det "jag tycker om dig" eller "jag gillar dig". Har aldrig va jag kommer ihåg sagt det till mina föräldrar eller hört dom säga det till mig.

När jag försöker säga det är det precis som om jag får tunghäfta och inte kan säga det. Känns lite som om ordens innebörd är väldigt laddat och har stor innebörd eller va man ska skriva.

Vet även att om t ex. pojkvän, partner, sambo osv sagt det till mig har jag börjat gråta. Nu var det ett tag sedan det hände mig, har ett vagt minne att jag blivit ledsen för att jag aldrig hört någon säga det till mig innan och inte känner mig värdig orden.

Jag har inga problem att säga det när man pratar om det (vänner emellan) och nu menar jag prata i som att prata om det liknande som den här tråden eller att jag säger det utan att mena det fullt ut, men det är när jag verkligen menar det som tunghäftan uppstår. Det retar mig lite och jag förstår inte riktigt varför det blivit så. Kan inte ens skriva det i text till den personen det berör alternativt lägga upp något där jag skulle t ex. skrivit att jag älskar personen.

Det sistnämnada med texter och lägga upp handlar enbart om pojkvän, partner, sambo osv gäller inte vänner för det kan jag konstigt nog skriva i text om.

Är det någon mer som inte kan säga den frasen? Har ni kommit fram till varför det är så? Har det blivit någon ändring? Hur gjorde ni osv?
Många frågor här, för mig personligen är det här väldigt känsligt och svårt. Har tagit mig lång tid att försöka författa ihop det här, kanske var det dumt av mig att ens skriva det, har en vag känsla att inte alla kommer förstå varför det är svårt för mig. Inte ens jag kan svara på den frågan, hade jag kunnat det hade jag inte skrivit detta.

Vill egentligen kunna säga det när det verkligen är läge, inget jag vill säga bara för att, vill inte att de ska förlora sin innebörd, vilket jag tycker det gör om man säger det för ofta (typ varje dag alternativt hela tiden) i alla fall i min värld. Svårt att förklara på ett bra sätt hur jag tänker.
För mig är det så att det blir svårt att säga om det ligger en sanning i orden.
Om jag inte menar det så har jag inga problem att säga det,men om det blir verkligt oh boy vad svårt det kan vara.
Men det du är värdig orden. alla är värdiga orden! om det har blivit någon ändring på min tunghäfta, inte ett dugg. Jag får nog lära mig genom att försöka bli bättre.
 
Jag talar om för mina djur att jag älskar dem flera gånger om dagen men säger det i princip aldrig till människor, och särskilt inte på svenska. Det låter styltat och konstigt på något märkligt vänster. Vi säger det inte till varandra i min familj sådär generellt, även om vi är tillgivna och kärleksfulla - mormor har börjat säga det i telefonsamtal och jag hickar till varenda gång. Låter jättekonstigt, men jag säger det tillbaka för att jag vet att det betyder mycket för henne. Det kommer nog aldrig att rulla av tungan naturligt dock och jag kan inte tänka mig att säga det till någon i en kärleksrelation.
Engelskans "I love you" är bekvämare och behagligare av någon anledning.
Jag skulle precis skriva det! Många ord är väldigt laddade på svenska (för en svenskspråkig person) men går utmärkt att säga på engelska t.ex. Det gäller både vackra ord och svordomar. Det är lite märkligt, egentligen.
 

Liknande trådar

Relationer Vet inte ens vart jag ska börja. Fick starta ett anonymt konto för jag känner att jag måste få skriva av mig lite just nu. Igår blev...
2 3 4
Svar
66
· Visningar
12 477
Senast: Helvetet
·
Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 422
Senast: Ramona
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
17 024
Senast: Whoever
·
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
3 857

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Artroskopi äldre häst
  • Födda 2022
  • Mängd olja och lucern

Omröstningar

Tillbaka
Upp