Varför är det så synd om ensamstående?

[MallanLi]

Denna frågan har jag ställt mig själv i fyra år. Och jag förstår fortfarande inte varför det skulle vara synd om ensamstående föräldrar? Jag tror jag behöver ventilera mig.

Jag har varit ensamstående sedan 2016 och det är det bästa jag gjort. Det enda jobbiga för min del är alla kommentarer om hur synd det är om mig. Eller kommentarer som "ja det är inte lätt med barn, men tänk då Malin.. Hon är ju ensam" och så vänder sig alla mot en och ser lite sorgset på en, som att jag lever i en jobbig mardröm som aldrig tar slut.

När man möter någon i affären som påpekar att hen haft en tuff dag - men sedan tillägger att "nåja.. Vi är iallafall två så man ska ju inte klaga"

Alla kommentarer om att de hoppas jag snart hittar en man så jag också får känna familjelivet. (vilket jag redan gör eftersom jag, min dotter och vår katt är en perfekt liten familj).

Vi var på en konferens där det delades ut filtar till allihopa. Vanliga, simpla filtar. Alla fick en, utom jag - som fick två. Anledningen? Jag är ju ensamstående och har ju då per automatik dålig ekonomi och kanske inte hade råd med egna - menade de på.

Jag förstår inte grejen med att det automatiskt skulle vara synd om någon bara för den lever ensam med ett barn. Jag tycker liksom inte synd om de som lever tillsammans med en partner (för det om något kan vara påfrestande vill jag lova).

Att det är tufft med barn är ingen hemlighet, men jag vill inte sätta mig i något hjälte-fack bara för jag är ensam. De sakerna som är tuffa med barn kan vara tufft oavsett hur många föräldrar man hade varit.

Och som jag nämnde ovan, angående ekonomin. Att ha barn är dyrt - ja. Och jag vet att både ensamstående och icke ensamstående kan ha dålig ekonomi - ja. Men folk uttrycker sig som att det skulle vara en självklarhet att man har dålig ekonomi bara för man är ensamstående? Jag förstår inte grejen. Men nu fick jag ju en extra filt iallafall, tack för den.

Är det fler här som är ensamstående och varit med om samma typ av bemötande? Nu kanske inte alla stör sig på sådant, men jag är mest nyfiken.

(OBS! Jag vet att många bara menar väl, så dum är jag inte. Men det kan vara irriterande ändå när man hört det minst en gång i veckan i flera år)

 

[TinyWiny]

Dels så är tvåsamhetsnormen så stark och dels tror jag många hade sett elände och misär framför sig om de själva hade blivit ensamstående och jag tror att det är orsaken. De kan inte ens tänka sig in i att de skulle kunna tycka livet är bra (eller bättre!) som ensamstående.

Av en fick jag höra att hon inte skulle ha kvar sina barn (mycket oklart vad hon menade med det) om hon blev ensam med sina presumtiva barn för hon kunde inte tänka sig att ha barn ensam. Jag blev så provocerad av det (mina barn var ganska små då och deras pappa menade just det, att han inte kunde ta hand om barnen ensam, jävla larv liksom) att jag elakt nog sa att då är det nog bästa att hon inte får barn alls.

Även mina barn har fått höra hur synd det är om dem som inte växte upp med sin pappa och det utan att ha en aning om vem han är eller hur han är. Det är ju inte antalet föräldrar man bor med som spelar roll utan hur engagerade och närvarande föräldrarna är.

Jag hade dålig ekonomi men faktiskt bättre än när vi levde ihop jag och pappan och framförallt hade jag koll på min ekonomi, något jag inte hade när vi levde ihop och han ansåg att det var hans grej.

Ett av mina barns lärare försökte dra igång en karusell med att jag skulle få avlastningsfamilj till mina barn. Det var inget jag ville ha, behövde eller hade efterfrågat och det var inte för att hon trodde att mina barn for illa på något vis utan för att hon utgick ifrån att man som ensamstående förälder behövde avlastning. Hon skulle tyckt att det hade varit så jobbigt att vara ensamstående med barn och kunde inte tänka sig att någon annan tyckte annorlunda. Det var ett tjatande om det där under flera år.

En sa till mig att jag skulle vara medveten om att ifall jag träffade någon ny så skulle ju inte han bli pappa till mina barn och att jag skulle se till att han och barnen inte fick någon relation för han skulle ju inte ha barnen sedan om vi gick isär. Liksom va?! Hon ansåg att kärnfamiljen var helig och trots att hon inte visste något om hur förhållandet med pappan hade varit såg hon det som bättre att vi blev ihop igen...

Det jag tyckte var jobbigast med att vara ensam med barn var att inte ha någon att dela den enorma glädjen över barnen med som kände likadant för barnet och det ständiga tjafsen och bråken med deras (frånvarande) pappa. Att vara två är ju dock ingen som helst garanti för att få dela den glädjen och inte heller att den andre föräldern är värd att ens kallas förälder bara för att man bor på samma adress.

Tvåsamhetsnormen är som sagt stark även utan barn och att som jag gjorde trivas med att vara ensam med barn är för många jättekonstigt, helt obegripligt och för många enormt provocerande dessutom och många utgår ifrån att man ljuger.

Folk utgår ifrån sig själva. Inte bara gällande det här utan med allt i livet och då blir det sådär, medlidande blickar, nedlåtande kommentarer osv. osv. istället för att lyssna på den det berör. Många människor styrs helt och hållet av normer och bryter man mot normer kan de inte se annat än att det är "fel och bör rättas till" så att deras världsbild blir återställd.

 

[Lingon]

Men varför ska folk alltid lägga sig i andras liv??

Jag är gift men slipper inte tjat från folk ändå eftersom jag BARA har ett barn. Folk (så avlägsna som en gymnasiekompis mamma som jag råkar springa på ungefär en gång om året) brukade fråga om vi inte ska skaffa ett barn till (varje gång vi råkade springa på varandra). För barn måste ju ha syskon!! En äldre släkting sa att det var synd om mitt barn för att hon inte skulle få ett syskon.

Om folk bara hade kunnat låta en leva som man vill och inte lägga sig i hela tiden.

 

[malumbub]

Denna frågan har jag ställt mig själv i fyra år. Och jag förstår fortfarande inte varför det skulle vara synd om ensamstående föräldrar? Jag tror jag behöver ventilera mig.

Jag har varit ensamstående sedan 2016 och det är det bästa jag gjort. Det enda jobbiga för min del är alla kommentarer om hur synd det är om mig. Eller kommentarer som "ja det är inte lätt med barn, men tänk då Malin.. Hon är ju ensam" och så vänder sig alla mot en och ser lite sorgset på en, som att jag lever i en jobbig mardröm som aldrig tar slut.

När man möter någon i affären som påpekar att hen haft en tuff dag - men sedan tillägger att "nåja.. Vi är iallafall två så man ska ju inte klaga"

Alla kommentarer om att de hoppas jag snart hittar en man så jag också får känna familjelivet. (vilket jag redan gör eftersom jag, min dotter och vår katt är en perfekt liten familj).

Vi var på en konferens där det delades ut filtar till allihopa. Vanliga, simpla filtar. Alla fick en, utom jag - som fick två. Anledningen? Jag är ju ensamstående och har ju då per automatik dålig ekonomi och kanske inte hade råd med egna - menade de på.

Jag förstår inte grejen med att det automatiskt skulle vara synd om någon bara för den lever ensam med ett barn. Jag tycker liksom inte synd om de som lever tillsammans med en partner (för det om något kan vara påfrestande vill jag lova).

Att det är tufft med barn är ingen hemlighet, men jag vill inte sätta mig i något hjälte-fack bara för jag är ensam. De sakerna som är tuffa med barn kan vara tufft oavsett hur många föräldrar man hade varit.

Och som jag nämnde ovan, angående ekonomin. Att ha barn är dyrt - ja. Och jag vet att både ensamstående och icke ensamstående kan ha dålig ekonomi - ja. Men folk uttrycker sig som att det skulle vara en självklarhet att man har dålig ekonomi bara för man är ensamstående? Jag förstår inte grejen. Men nu fick jag ju en extra filt iallafall, tack för den.

Är det fler här som är ensamstående och varit med om samma typ av bemötande? Nu kanske inte alla stör sig på sådant, men jag är mest nyfiken.

(OBS! Jag vet att många bara menar väl, så dum är jag inte. Men det kan vara irriterande ändå när man hört det minst en gång i veckan i flera år)

Tråkigt att din omgivning är så tjatig mot dig, men ska man se det från den teoretiska och faktabaserade sidan så är ensamstående föräldrar i riskzonen för dåligt mående. Att som ensam vuxen inte ha en annan vuxen att dela vab eller ansvaret för hushållet med eller att kunna hjälpas åt med i beslut kring barn, hem m m ökar risken för att må dåligt. (Betyder dock inte att alla mår dåligt eller att alla i parförhållanden mår superbra.)
Det ekonomiska har också en viss betydelse. Många ensamstående upplever en ökad stressnivå och har svårare att hitta återhämtning.


Som det redan nämnts i tråden är tvåsamhetsbilden stark i samhället. Det påverkar folks förutfattade bild. Dessutom har vi glidit ifrån samarbetet över generationsgränserna. Vi bor inte längre ihop flera generationer samma omfattning som tidigare och vi kan inte lika lätt avlasta varandra - eller glädjas ihop. Vi är självständiga och starka, men ensamma.

 

[MallanLi]

Men varför ska folk alltid lägga sig i andras liv??

Jag är gift men slipper inte tjat från folk ändå eftersom jag BARA har ett barn. Folk (så avlägsna som en gymnasiekompis mamma som jag råkar springa på ungefär en gång om året) brukade fråga om vi inte ska skaffa ett barn till (varje gång vi råkade springa på varandra). För barn måste ju ha syskon!! En äldre släkting sa att det var synd om mitt barn för att hon inte skulle få ett syskon.

Om folk bara hade kunnat låta en leva som man vill och inte lägga sig i hela tiden.

Förstår vad du menar! Jag är ensamstående OCH har "bara" ett barn. Ena dagen påpekas det om att jag är ensam och andra dagen kommer frågorna om när det är dags att skaffa nästa... Suck! Förstår inte heller varför folk ska lägga sig i. Kommentaren om att det är synd om ensambarn har man ju hört alldeles för många gånger...

 

[MallanLi]

Tvåsamhetsnormen är som sagt stark även utan barn och att som jag gjorde trivas med att vara ensam med barn är för många jättekonstigt, helt obegripligt och för många enormt provocerande dessutom och många utgår ifrån att man ljuger.

Detta som du nämner här är så sant. Det är så många som tror man ljuger när man faktiskt påpekar att man trivs väldigt bra som ensamstående.

 

[Crossline]

Tänk vad folk är oförskämda

 

[cirkus]

Jag blir lika förundrad varje gång när jag läser om så här gränslösa människor.

Jag drabbades men inte så mycket när jag hade mina tvillingar - folk frågade ALLTID om det inte var jobbigt. Jag var så sjukt irriterad på det, barn börjar förstå ganska tidigt och tänk att alltid bli frågad om som något jobbigt.
(då visste de flesta idioter inte att jag var just ensamstående)

 

[Badger]

Denna frågan har jag ställt mig själv i fyra år. Och jag förstår fortfarande inte varför det skulle vara synd om ensamstående föräldrar? Jag tror jag behöver ventilera mig.

Jag har varit ensamstående sedan 2016 och det är det bästa jag gjort. Det enda jobbiga för min del är alla kommentarer om hur synd det är om mig. Eller kommentarer som "ja det är inte lätt med barn, men tänk då Malin.. Hon är ju ensam" och så vänder sig alla mot en och ser lite sorgset på en, som att jag lever i en jobbig mardröm som aldrig tar slut.

När man möter någon i affären som påpekar att hen haft en tuff dag - men sedan tillägger att "nåja.. Vi är iallafall två så man ska ju inte klaga"

Alla kommentarer om att de hoppas jag snart hittar en man så jag också får känna familjelivet. (vilket jag redan gör eftersom jag, min dotter och vår katt är en perfekt liten familj).

Vi var på en konferens där det delades ut filtar till allihopa. Vanliga, simpla filtar. Alla fick en, utom jag - som fick två. Anledningen? Jag är ju ensamstående och har ju då per automatik dålig ekonomi och kanske inte hade råd med egna - menade de på.

Jag förstår inte grejen med att det automatiskt skulle vara synd om någon bara för den lever ensam med ett barn. Jag tycker liksom inte synd om de som lever tillsammans med en partner (för det om något kan vara påfrestande vill jag lova).

Att det är tufft med barn är ingen hemlighet, men jag vill inte sätta mig i något hjälte-fack bara för jag är ensam. De sakerna som är tuffa med barn kan vara tufft oavsett hur många föräldrar man hade varit.

Och som jag nämnde ovan, angående ekonomin. Att ha barn är dyrt - ja. Och jag vet att både ensamstående och icke ensamstående kan ha dålig ekonomi - ja. Men folk uttrycker sig som att det skulle vara en självklarhet att man har dålig ekonomi bara för man är ensamstående? Jag förstår inte grejen. Men nu fick jag ju en extra filt iallafall, tack för den.

Är det fler här som är ensamstående och varit med om samma typ av bemötande? Nu kanske inte alla stör sig på sådant, men jag är mest nyfiken.

(OBS! Jag vet att många bara menar väl, så dum är jag inte. Men det kan vara irriterande ändå när man hört det minst en gång i veckan i flera år)

Ingen aning, men jag har läst mycket i tidningarna att det är synd om ensamstående och ensambarn speciellt som tweenie på idagsidorna i DN .

Jag är uppvuxen med ensam mamma (och varannan helg pappa) och likaså var alla tre andra barn på gården (även de "ensambarn") och ett antal av mina väninnor. Jag fick aldrig en känsla av att det var synd om oss eller våra mammor, som verkade ägna lite mindre del av livet åt rent hushållsarbete än de som var mammor till vänner med två föräldrar och flera barn hemma, och en lite större del av livet åt att umgås med väninnor och jobba och hänga med sina barn. Jämfört med andra vuxna känner jag att jag hade en kanske lite närmare relation med mina båda föräldrar än många andra hade, pga att vi umgicks två och två (även med pappa på skidresa osv) och hm delade ansvar och diskuterade osv, istället för att ett par föräldrar umgås och delar ansvar gentemot ett eller flera barn och mer sköter ruljansen än hänger tillsammans. (Det är ju typ alltid en färre som behöver komma överens. Och med bara två så har man ju mer förhandlingsutrymme för resor, tex om det är två föräldrar som vill gå på Moderna museet och själv vill man till Medelhavsmuseet så att säga.)

 

[TinyWiny]

Ingen aning, men jag har läst mycket i tidningarna att det är synd om ensamstående och ensambarn speciellt som tweenie på idagsidorna i DN .

Jag är uppvuxen med ensam mamma (och varannan helg pappa) och likaså var alla tre andra barn på gården (även de "ensambarn") och ett antal av mina väninnor. Jag fick aldrig en känsla av att det var synd om oss eller våra mammor, som verkade ägna lite mindre del av livet åt rent hushållsarbete än de som var mammor till vänner med två föräldrar och flera barn hemma, och en lite större del av livet åt att umgås med väninnor och jobba och hänga med sina barn. Jämfört med andra vuxna känner jag att jag hade en kanske lite närmare relation med mina båda föräldrar än många andra hade, pga att vi umgicks två och två (även med pappa på skidresa osv) och hm delade ansvar och diskuterade osv, istället för att ett par föräldrar umgås och delar ansvar gentemot ett eller flera barn och mer sköter ruljansen än hänger tillsammans. (Det är ju typ alltid en färre som behöver komma överens. Och med bara två så har man ju mer förhandlingsutrymme för resor, tex om det är två föräldrar som vill gå på Moderna museet och själv vill man till Medelhavsmuseet så att säga.)

Det här var något jag kände starkt under mina barns uppväxt men som var så tabu att säga (pga tvåsamhetsnormen och den heliga kärnfamiljens skull) att jag aldrig sa det högt. Så, tack för det