Mänskligt "Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?"

Voeux

Trådstartare
Det finns ju en bok som heter så. Jag har inte läst den, men just nu känner jag mig väldigt träffad av titeln och det har gäckat mig hela sommaren. Varför mår jag så dåligt, när jag har det så bra. Den här sommaren borde ha varit odelat fantastisk. Jag är kär, så kär att jag inte kan slita blicken från honom. Han kan inte slita blicken från mig. Vi hånglar bakom någon sommarstugeknut som om vi vore 14 år igen. Vi pratar om framtiden, så mycket planer och så mycket iver. Jag har varit i "min" lilla pittoreska by i Spanien, vilat under palmerna och ätit skaldjur. Seglat i Stockholms skärgård, druckit champagne i Visby, sett Österlen, känt hundens solvarma päls mot min kind och golfat med familjen som i sin tur också är välmående och njuter av sommaren. Jag är välsignad, sannerligen, och kan inget annat än att vara både ödmjuk och tacksam.

Men så, trots allting som är så bra, så kommer den krypandes. Ångesten. "Jag ska bara ta en nypa luft" är synonymt med "Jag får ingen luft" och han vet. Han vet precis, jag tror att han ser i samma stund som min blick skiftar. Det här med att vara borta tillräckligt länge för att lyckas samla mig men tillräckligt kort för att ingen ska börja undra var jag är, det är en konstform i sig. Andas, andas, andas. Kom igen nu, ta dig samman. Jag har känt mig som ett vrak den här sommaren, och jag kan för allt i världen inte förstå varför mörkret ständigt kommer smygande. Som om någon flåsar med en kylig andedräkt i nacken och säger "Hörru, jag ser att du är lycklig så jag kommer på besök". Han undrar vad det är som känns jobbigt, letar efter ett skäl. Jag svarar att det inte finns något skäl, det är bara en del av vem jag är. Den där mörka dimman som med jämna mellanrum griper tag i mig. Ibland är vi vänner, jag säger till den att "Jag ser dig allt, du behöver inte smyga bakom husknuten". Andra gånger slukar den mig hel och jag slåss för livet.

Så alla tankar som kommer därtill. Hur kan jag ens förmå mig att vara låg, hur kan jag ens tillåta mig. Det är ju ett hån gentemot de som faktiskt har det svårt. På riktigt. Hur kan jag ens vara så patetisk. Men det stannar inte där, för om samvetet i mig skaver när jag har ångest så är det inget emot hur det totalt skriker rakt in i örat på mig när jag är lycklig. När jag hånglar bakom sommarstugehusknuten, när jag dricker champagne på en båt i Visby, när virar in mig i en vit badrock och blickar ut över havet från en solbädd. Då nästintill vibrerar själen av samvetskval. Jag tänker på en vän till mig som kämpar för sitt liv. 20 personer döda i masskjutning, humanitära kriser, svält. Champagnen smakar plötsligt aska. Hur kan jag ens tillåta mig att dricka champagne. Hur kan jag ens tillåta mig att leva i sådant överflöd. Hur kan jag ens tillåta mig att vara lycklig, när andra har det så hemskt.

Jag vet inte. Det är väl en sammanfattning av sommarens känslomässiga karusell. Jag kastar ut en livlina, finns det NÅGON där ute som känner igen sig i NÅT av det jag skriver?
 

Voeux:s ev trådar under: Dagbok Annonser Överallt
Jag har en typ av ångest som är svår att ta på och svår för utomstående att förstå. Den ger mig ordentliga samvetskval mellan varven eftersom det finns människor som "faktiskt" mår dåligt, "på riktigt". Och här går jag ändå omkring i min lilla ångestbubbla och inbillar mig att allt hemskt i världen ska drabba just mig. Jag har svårt att stanna upp och njuta över min plats i livet. Jag är mycket privilegierad. Men katastroftankarna och oron finns där ständigt, ändå. En ständigt närvarande skugga som kommer och knackar mig på axeln ibland, som håller lite avstånd ibland, men som ändå går i samma fotspår. Jag tycker det är svårt och får aldrig riktigt någon balans i det hela. Jag kan ha en bra dag, men sedan läsa ett inlägg eller en rubrik som förstör resten av dagen och dagarna därpå. Sambon förstår att jag kan må dåligt, men har precis som du beskriver svårt att förstå varför. Och det är lika svårt för mig att beskriva, för varje gång jag börjar inser jag ju själv hur det låter.
 
Alltså, ångest kan man ju ha även om man har det generellt rätt schysst i livet. Så det tror jag är en bra grej att jobba på tillsammans med en terapeut, så man kan lära sig att hantera att man kan få ångest 'utan anledning' så att man slipper försöka sitta och hitta en anledning. Jag tänker att det låter stressande att väga ångesten mot bra saker, eftersom det liksom inte funkar så. De är orelaterade.

Och sen tänker jag att det kanske vore bra om du och din sambo kan tala med någon, så att han förstår bättre hur ångest fungerar? Så du slipper dölja det för honom och slipper försöka förklara för honom varför du har ångest. Så han slutar leta efter skäl utan istället får mer kunskap om det och kan stötta på ett bättre sätt.
 
På vilket sätt skulle människor lida mindre för att du också gör det? Den typen av samvetskval är förstås inte logiska men om det inte är så att du tycker att du förtjänar att må bra för din egen skull så gör du det åtminstone det för alla de stackars människorna som liders skull. Vem skulle orka hjälpa andra om alla hade ångest över att de mår bra? Det behövs glädje och varma människor i världen för att väga upp allt elände.

Jag har mått kasst och vet hur det känns, jag kan ha sympati med andra som lider eller drabbas av livskriser men jag vet också att de jag mår bäst av att umgås med då är människor som har livsglädje och hjälper mig upp, inte andra som befinner sig på samma nattsvarta botten som jag själv och håller mig kvar där.
 
Oj. Wow. Vilken gripande text. Jisses vad det berörde mig. Du skriver och uttrycker dig fantastiskt bra!
Och jag känner verkligen igen mig. Speciellt i de perioder som jag har mått bra, så har den där ångesten kommit (har iofs ångest konstant, men ja...).

Det här har varit en väldigt nedstämd helg för mig. Jag har inte orkat något. Och att läsa hur bra du har/haft det gjorde mig alldeles varm. Även om du känner ångest över det så beskriver du det på ett så bra sätt att jag kan kan känna det.

Du har all rätt till att må bra så bra du bara kan och att njuta av tillvaron. Samtidigt kan jag ju också sätta mig in i dina tankar. Skäms inte över ditt mående bara. Det är inget du valt. :heart
 
Jag har mått kasst och vet hur det känns, jag kan ha sympati med andra som lider eller drabbas av livskriser men jag vet också att de jag mår bäst av att umgås med då är människor som har livsglädje och hjälper mig upp, inte andra som befinner sig på samma nattsvarta botten som jag själv och håller mig kvar där.
Men alltså, vad är det du insinuerar? Att @Voeux ska gaska upp sig så att hon blir trevligare att umgås med för sina vänner? O_o
 
Jag har inte så mycket vettigt att skriva mer än att jag känner igen mig. Jag lever ett bra liv och ändå kommer ångesten krypande med jämna mellanrum. Kanske en vända terapi kan hjälpa? Kanske att ni går på något samtal tillsammans? Jag tror det är viktigt att din sambo får förstå vad som händer och att ni båda får verktyg att hantera den situation som blir.

Kramar :heart
 

Tassetass

Moderator
Jag lever också ett bra liv, men ibland slår ångesten och känslan av ensamhet och tomhet till med förlamande kraft. Jag är summan av allt jag varit med om, och en del saker har gett mig blåmärken i både hjärna och hjärta. De kommer aldrig försvinna, eftersom orsaken bakom dem inte är något som läker eller nånsin blir riktigt bra.

Just nu brottas jag med den numer välbekanta känslan av rotlöshet och sorg, den jag alltid känner när något stort och bra händer i mitt liv. Om några månader flyttar jag och familjen till vad som i det närmaste är vårt drömhus, men det enda som jag tänker på just nu är att mina föräldrar aldrig kommer få se det. Det var samma sak när jag insåg att jag träffat mannen i mitt liv, när jag fick barn, när jag tog examen, när jag fick mitt första juristjobb osv osv.

När jag borde vara överlycklig är jag inte det, och det har en del svårt att förstå. Eller, för att förtydliga; jag kan vara överlycklig och jävligt olycklig samtidigt, och DET är nog vad en del har svårt att förstå. Tog mig ett tag att förstå det också, att de där två känslorna faktiskt kan samexistera. Det har hjälpt mig en del genom åren, att veta att de där jobbiga känslorna inte nödvändigtvis behöver ta över.
 
Men alltså, vad är det du insinuerar? Att @Voeux ska gaska upp sig så att hon blir trevligare att umgås med för sina vänner? O_o
Va??? Hur fick du det till det? O_o Jag insinuerar ingenting alls utan berättar hur jag upplever "glada" människor när jag mår dåligt. Dvs varför jag då inte anklagar någon som är glad för att de inte lider med mig. Survivors guilt och Weltsmertz är rätt kända begrepp och ingenting man gaskar upp sig ifrån. Det har snarare varit såpass vanligt att stora delar av mänsklig kultur bygger på de känslorna.
 
Senast ändrad:

Voeux

Trådstartare
Materiellt välbefinnande är inte synonymt med inre välbefinnande.
Det förstår jag givetvis. Visserligen har jag materiellt välbefinnande också, men menade mer i trådstarten att det är mycket som är bra just nu. Relationen är bra, familjen mår bra, vännerna mår bra, hunden mår bra och vi gör mycket roliga och härliga saker tillsammans. Så det känns så orimligt att jag ska ha så mycket ångest. Men jag förstår såklart också att ångest kan komma från många olika håll och att andra faktorer inte alltid kan väga upp.
 
Det förstår jag givetvis. Visserligen har jag materiellt välbefinnande också, men menade mer i trådstarten att det är mycket som är bra just nu. Relationen är bra, familjen mår bra, vännerna mår bra, hunden mår bra och vi gör mycket roliga och härliga saker tillsammans. Så det känns så orimligt att jag ska ha så mycket ångest. Men jag förstår såklart också att ångest kan komma från många olika håll och att andra faktorer inte alltid kan väga upp.
Ångest bryr sig inte om du har det bra eller inte. Den funkar inte så.
Jag känner mycket igen mig i det du skriver, och jag tror att du behöver få hjälp i att bena i vad din ångest beror på, i vilka situationer den kommer och vad du kan göra och tänka för att minska den. För det finns verkligen lösningar på problemet! Du ska inte behöva känna den där mörka dimman.
Jag har gått i terapi hos en helt fantastisk terapeut under våren och har fått så himla bra resultat och mår mycket bättre (trots att jag ju egentligen tyckte att jag mådde bra och hade allt jag ville i livet). Jag tror du skulle gilla henne :heart
 

Voeux

Trådstartare
Jag har en typ av ångest som är svår att ta på och svår för utomstående att förstå. Den ger mig ordentliga samvetskval mellan varven eftersom det finns människor som "faktiskt" mår dåligt, "på riktigt". Och här går jag ändå omkring i min lilla ångestbubbla och inbillar mig att allt hemskt i världen ska drabba just mig. Jag har svårt att stanna upp och njuta över min plats i livet. Jag är mycket privilegierad. Men katastroftankarna och oron finns där ständigt, ändå. En ständigt närvarande skugga som kommer och knackar mig på axeln ibland, som håller lite avstånd ibland, men som ändå går i samma fotspår. Jag tycker det är svårt och får aldrig riktigt någon balans i det hela. Jag kan ha en bra dag, men sedan läsa ett inlägg eller en rubrik som förstör resten av dagen och dagarna därpå. Sambon förstår att jag kan må dåligt, men har precis som du beskriver svårt att förstå varför. Och det är lika svårt för mig att beskriva, för varje gång jag börjar inser jag ju själv hur det låter.
Det låter som att vi är lite lika. Jag pratade med sambon idag om precis det här, hur jag fungerar och vad jag tänker kring det. Undrade lite hur hans tankar har gått under sommaren också. Jag tänker att det kan vara bra att landa i att man inte alltid måste förstå heller, utan bara landa i att vi alla är olika.
 
@Voeux Sen tycker jag att du ska vara snäll mot dig själv! Du listar "skäl" till att du haft det bra och ska vara tacksam men har ju kämpat med ångest också, stark ångest. Att kämpa med psykisk ohälsa är jättetufft i sig, även om man har en fin semester, så även om det finns dom som har det värre så går du ju själv igenom något väldigt svårt. Det låter tufft tycker jag!
 

Voeux

Trådstartare
Alltså, ångest kan man ju ha även om man har det generellt rätt schysst i livet. Så det tror jag är en bra grej att jobba på tillsammans med en terapeut, så man kan lära sig att hantera att man kan få ångest 'utan anledning' så att man slipper försöka sitta och hitta en anledning. Jag tänker att det låter stressande att väga ångesten mot bra saker, eftersom det liksom inte funkar så. De är orelaterade.

Och sen tänker jag att det kanske vore bra om du och din sambo kan tala med någon, så att han förstår bättre hur ångest fungerar? Så du slipper dölja det för honom och slipper försöka förklara för honom varför du har ångest. Så han slutar leta efter skäl utan istället får mer kunskap om det och kan stötta på ett bättre sätt.
Du har helt rätt! Jag måste bli bättre på att påminna mig själv om att sakerna är orelaterade, ångesten och att jag annars har det bra.

Jag vill bara förtydliga att jag inte döljer min ångest för min sambo. Jag tycker alltid att det är skönt när han är närvarande och vi kan prata. Om jag går undan så är det för att vi är i sammanhang med flera. Men ja, han skulle må bättre av att sluta leta skäl och bli orolig. Det skulle såklart också underlätta för mig.
 
Men ja, han skulle må bättre av att sluta leta skäl och bli orolig. Det skulle såklart också underlätta för mig.
Ja, precis. Han behöver ju veta vad ångest är och hur det fungerar för börjar han leta skäl så gör han ju bara saken värre. Jag skulle tycka att det vore jättejobbigt om min man reagerade så när jag får ångest. Låter sjukt stressande.
 

Voeux

Trådstartare
På vilket sätt skulle människor lida mindre för att du också gör det? Den typen av samvetskval är förstås inte logiska men om det inte är så att du tycker att du förtjänar att må bra för din egen skull så gör du det åtminstone det för alla de stackars människorna som liders skull. Vem skulle orka hjälpa andra om alla hade ångest över att de mår bra? Det behövs glädje och varma människor i världen för att väga upp allt elände.

Jag har mått kasst och vet hur det känns, jag kan ha sympati med andra som lider eller drabbas av livskriser men jag vet också att de jag mår bäst av att umgås med då är människor som har livsglädje och hjälper mig upp, inte andra som befinner sig på samma nattsvarta botten som jag själv och håller mig kvar där.
Ja, du har helt rätt. Jag tror bara jag känner mig oförtjänt ibland. Jag vet inte vad man ska göra för att förtjäna att vara lycklig heller, men jag tror bara mitt privilegium gör sig påmint. Att jag känner att jag "fått" så mycket i livet gratis när andra kämpar så mycket. Men du har rätt, det är bättre att jag kan bidra med positivitet och livsglädje än att dras med ner.
 

Hästdiskussioner nu

Övrigt-diskussioner nu

Dagbok

Radannonser

Hästnyheter

Bukefalos

Upp