S
shampiz
Så var årets första tävling genomförd (ej inräknat Bergas 40 km CR) 80 km på Nybygget i lördags. Jag har själv känt mig ganska ur form under vintern och våren, har haft många förkylningar blandat med på gränsen till utbrändhet och huvudvärk, så jag var lite tveksam till om jag skulle starta eller inte. Men tänkte att jag åker så får man väl se om man klarar av att rida hela sträckan eller inte. Jag skulle ändå ta det ganska lugnt. Hade planerat att ligga i ett lugnt behagligt tempo hela rundan och rida på mellan 4½ - 5 timmar.
Skönt att starten gick ganska sent så att man kunde åka på morgonen och slapp att fixa med boende för sig själv och hästen. Det började med att hästen bara vägrade att gå in i transporten
, det är nog över 2 år sedan jag hade problem att lasta honom sist. När jag köpte honom så var han omöjlig att lasta, men med flera års lastträning och massor av tålamod så har det fungerat hur bra som helst de sista åren. Nåja, vi fick in honom efter inte allt för lång tid, så lite efter i tidsplaneringen kom vi fram vid halv 10 tiden.
Gick till sekretariatet för att startanmäla, när det var klart så fastnade jag med benet mellan trappstegen upp till sekretariat trailern och ramlade raklång på marken.. Ingen större skada skedd, förutom att jag skrapade upp mig lite nedanför knät, men det är ju tur att det inte var jag som skulle veterinär besiktigas. Så lite lagom halt lastade jag ur hästen och gick till veterinärgrinden. Den gick väl bra, men han fick påpekande om att han hade någon galla på vänster bak. Nu blev jag ju nojjig igen. Han har ju så gott som aldrig varit gallig, tänk om nåt är fel med honom, jag får väl försöka att vara extra uppmärksam under ritten.
Mina 2 hinknissar gjorde iordning hästen åt mig och satte på det bettlösa tränset jag tänkte prova att rida i. Det fungerar ju så himla bra hemma, inga problem där inte att få stopp på honom trots att vi galopperar i högt tempo på ängarna. 3 minuter innan start, så kommer jag på att jag glömt sätta på mig skyddsvästen, som är ett måste för mig, eftersom min häst har en tendens att tvärnita framför en vatten pöl och jag till 95 % säkerhet alltid lyckas flyga av då (hände senast på Berga ritten). Jag ber tjejerna att springa till bilen och hämta den, dom kommer tillbaks och säger att den inte ligger där, men jag vet ju att jag packat den, har t o m pickat av den på min cheklista (men när jag kommer hem så hittar jag den, snyggt och prydligt hängandes i stallgarderoben ). Nu börjar jag få riktigt med huvudvärk och ont i magen: Rida 80 km utan skyddsväst och det fortfarande är ganska blött i markerna så det finns säkert en hel del vattenpölar, men vi ska ju ändå ta det lugnt och jag får väl knipa mig fast med skänklarna allt vad jag kan. Och spö får man ju inte heller använda nu, så detta blir en utmaning för mig.
Det började lugnt och stilla i skritt de första 100 meter efter starten, och sedan så satte alla av i trav, och vi hamnade ganska långt fram. Och det är ju oftast ett gäng på 5-6 stycken som ganska snart börjar dra ifrån, men jag tänkte hålla mig lite efter första klungan, men det ville tydligen inte min häst alls. Och jag hade inget att säga till om i det bettlösa tränset. Efter ett tag hade han dragit förbi samtliga, i en hastighet som nästan var i sken, efter en hel massa bråk med honom (får väl passa på att här nu be mina medtävlande om ursäkt ifall en och annan svordom for ur mig) så fick jag honom att hamna bakom två norrmän som höll ett ganska högt tempo, men ändå var ett tempo som jag vet att min häst är van att gå i, men det var lönt att misslyckas med att få honom att sänka tempot, och han ville om hela tiden. Det tog väl nästan 2 mil innan han lugnade ner sig något, men då hade jag så ont i händerna så jag fick vira tyglarna ett varv runt handen för att över huvud taget kunna klara av att fortsätta rittten. Ett tvärkast åt sidan och en nästan tvärstopp var väl de enda gångerna då jag nästan åkte av, men jag lyckades knipa mig fast, så det blev ingen avramling ialla fall.
In i första veterinärgrinden efter 33 km, så var min tanke att om han inte går igenom nu så ska det bli så skönt att kunna åka hem . Men veterinärbesiktningen gick utan några större problem, (fick en 1:a för att han inte druckit nåt) Och efter veterinärbesiktningen så blev det vanliga tränset på, tur att man ialla fall kommit ihåg att packa ner det.
Så resten av ritten gick sedan hur lätt som helst , tänk vad rätt slags träns kan göra för skillnad. Nu kunde man t o m galoppera i lugnt tempo på halvlånga tyglar. (Nästa gång, OM jag kommer att tävla i det bettlösa tränset så kanske jag ska byta till det EFTER första eller andra veterinär grinden)
Inga andra missöden under 2.a och 3:e slingan. Dom gick i betydligt lugnare tempo än första slingan. Efter ett ganska jämt upplopp så hamnade vi på en 2.a plats, och blev godkända
.
Däremot var hästen väldigt stressad under hela dagen, även i veterinärgrinderna, men pulsen låg mellan 54 och 60 så den var godkänd, men vi fick inte honom att varken äta eller dricka nåt, i sista veterinärgrinden så sa jag till mina hinknissar att genom dränka en svamp och försöka få in den i munnen på honom, och då började han att suga upp lite vatten. (Hoppas att det mest berodde på att han hade vårkänslor) Första gången han drack ordentligt var nog utefter vägen efter ca 7 mil.
Själv var jag helt slut när vi kom i mål, första sträckan tog nog all energi ur mig. Och det blev ganska lång väntan på prisutdelningen, så vi var inte hemma i stallet förrän kl halv 12 på natten: Hästarna som var ute i hagarna började bli lite orolig att jag hade missat att släppa in dom, så det blev en snabbmockning av dom boxarna som var kvar att mocka och sedan släppa in hästarna och kvällsfodra.
På söndagen var jag så stel, hade träningsvärk i benen, ont i ryggen och händerna och träningsvärk i armarna, och som så många gånger tidigare, så sa jag att jag ska sluta med tävlingarna, börjar nog bli för gammal för sånt. Och idag, måndag, så har jag nu precis betalat in anmälningsavgiften till Kinnekulle ritten som i år har sin första 80 km ritt, yippie.
Nån mer än jag som undrar varför man är så urbotad korkad att man utsätter sig för detta gång efter gång? Eller är det kanske bara jag som själv har dålig kondition? Jag vet att jag nog har mycket när det gäller träning och kost att förbättra på mig själv. Man lägger ner bättre träning på hästen och är mer noga med att han får i sig ”rätt” man, än vad man är själv. Man får nog ta sig i kragen om man ska orka hänga med flera år till.
Vill avsluta med att tacka alla funktionärer och tävlingsledning för allt jobb ni lagt ner på att anordna tävlingen, och det är inte lätt att få allt att fungera till 100 %. Ni hade ialla fall beställt ett kanonväder Ni gjorde ett kanonbra jobb.
Grattis till Angelica som vann 80 km. Och tack för ridsällskapet. Alltid roligt att ha nån att rida med. Och jättestort tack till dina medhjälpare som även erbjöd min häst och även mig att dricka under banan, då mina medhjälpare är för unga för att få köra bil.
Vi ses på Kinnekulleritten, ni som ska dit.
/Monica och Diakon
Skönt att starten gick ganska sent så att man kunde åka på morgonen och slapp att fixa med boende för sig själv och hästen. Det började med att hästen bara vägrade att gå in i transporten
, det är nog över 2 år sedan jag hade problem att lasta honom sist. När jag köpte honom så var han omöjlig att lasta, men med flera års lastträning och massor av tålamod så har det fungerat hur bra som helst de sista åren. Nåja, vi fick in honom efter inte allt för lång tid, så lite efter i tidsplaneringen kom vi fram vid halv 10 tiden. Gick till sekretariatet för att startanmäla, när det var klart så fastnade jag med benet mellan trappstegen upp till sekretariat trailern och ramlade raklång på marken.. Ingen större skada skedd, förutom att jag skrapade upp mig lite nedanför knät, men det är ju tur att det inte var jag som skulle veterinär besiktigas. Så lite lagom halt lastade jag ur hästen och gick till veterinärgrinden. Den gick väl bra, men han fick påpekande om att han hade någon galla på vänster bak. Nu blev jag ju nojjig igen. Han har ju så gott som aldrig varit gallig, tänk om nåt är fel med honom, jag får väl försöka att vara extra uppmärksam under ritten.
Mina 2 hinknissar gjorde iordning hästen åt mig och satte på det bettlösa tränset jag tänkte prova att rida i. Det fungerar ju så himla bra hemma, inga problem där inte att få stopp på honom trots att vi galopperar i högt tempo på ängarna. 3 minuter innan start, så kommer jag på att jag glömt sätta på mig skyddsvästen, som är ett måste för mig, eftersom min häst har en tendens att tvärnita framför en vatten pöl och jag till 95 % säkerhet alltid lyckas flyga av då (hände senast på Berga ritten). Jag ber tjejerna att springa till bilen och hämta den, dom kommer tillbaks och säger att den inte ligger där, men jag vet ju att jag packat den, har t o m pickat av den på min cheklista (men när jag kommer hem så hittar jag den, snyggt och prydligt hängandes i stallgarderoben ). Nu börjar jag få riktigt med huvudvärk och ont i magen: Rida 80 km utan skyddsväst och det fortfarande är ganska blött i markerna så det finns säkert en hel del vattenpölar, men vi ska ju ändå ta det lugnt och jag får väl knipa mig fast med skänklarna allt vad jag kan. Och spö får man ju inte heller använda nu, så detta blir en utmaning för mig.
Det började lugnt och stilla i skritt de första 100 meter efter starten, och sedan så satte alla av i trav, och vi hamnade ganska långt fram. Och det är ju oftast ett gäng på 5-6 stycken som ganska snart börjar dra ifrån, men jag tänkte hålla mig lite efter första klungan, men det ville tydligen inte min häst alls. Och jag hade inget att säga till om i det bettlösa tränset. Efter ett tag hade han dragit förbi samtliga, i en hastighet som nästan var i sken, efter en hel massa bråk med honom (får väl passa på att här nu be mina medtävlande om ursäkt ifall en och annan svordom for ur mig) så fick jag honom att hamna bakom två norrmän som höll ett ganska högt tempo, men ändå var ett tempo som jag vet att min häst är van att gå i, men det var lönt att misslyckas med att få honom att sänka tempot, och han ville om hela tiden. Det tog väl nästan 2 mil innan han lugnade ner sig något, men då hade jag så ont i händerna så jag fick vira tyglarna ett varv runt handen för att över huvud taget kunna klara av att fortsätta rittten. Ett tvärkast åt sidan och en nästan tvärstopp var väl de enda gångerna då jag nästan åkte av, men jag lyckades knipa mig fast, så det blev ingen avramling ialla fall.
In i första veterinärgrinden efter 33 km, så var min tanke att om han inte går igenom nu så ska det bli så skönt att kunna åka hem
. Men veterinärbesiktningen gick utan några större problem, (fick en 1:a för att han inte druckit nåt) Och efter veterinärbesiktningen så blev det vanliga tränset på, tur att man ialla fall kommit ihåg att packa ner det.Så resten av ritten gick sedan hur lätt som helst , tänk vad rätt slags träns kan göra för skillnad. Nu kunde man t o m galoppera i lugnt tempo på halvlånga tyglar. (Nästa gång, OM jag kommer att tävla i det bettlösa tränset så kanske jag ska byta till det EFTER första eller andra veterinär grinden)
Inga andra missöden under 2.a och 3:e slingan. Dom gick i betydligt lugnare tempo än första slingan. Efter ett ganska jämt upplopp så hamnade vi på en 2.a plats, och blev godkända
.Däremot var hästen väldigt stressad under hela dagen, även i veterinärgrinderna, men pulsen låg mellan 54 och 60 så den var godkänd, men vi fick inte honom att varken äta eller dricka nåt, i sista veterinärgrinden så sa jag till mina hinknissar att genom dränka en svamp och försöka få in den i munnen på honom, och då började han att suga upp lite vatten. (Hoppas att det mest berodde på att han hade vårkänslor) Första gången han drack ordentligt var nog utefter vägen efter ca 7 mil.
Själv var jag helt slut när vi kom i mål, första sträckan tog nog all energi ur mig. Och det blev ganska lång väntan på prisutdelningen, så vi var inte hemma i stallet förrän kl halv 12 på natten: Hästarna som var ute i hagarna började bli lite orolig att jag hade missat att släppa in dom, så det blev en snabbmockning av dom boxarna som var kvar att mocka och sedan släppa in hästarna och kvällsfodra.
På söndagen var jag så stel, hade träningsvärk i benen, ont i ryggen och händerna och träningsvärk i armarna, och som så många gånger tidigare, så sa jag att jag ska sluta med tävlingarna, börjar nog bli för gammal för sånt. Och idag, måndag, så har jag nu precis betalat in anmälningsavgiften till Kinnekulle ritten som i år har sin första 80 km ritt, yippie.
Nån mer än jag som undrar varför man är så urbotad korkad att man utsätter sig för detta gång efter gång? Eller är det kanske bara jag som själv har dålig kondition? Jag vet att jag nog har mycket när det gäller träning och kost att förbättra på mig själv. Man lägger ner bättre träning på hästen och är mer noga med att han får i sig ”rätt” man, än vad man är själv. Man får nog ta sig i kragen om man ska orka hänga med flera år till.
Vill avsluta med att tacka alla funktionärer och tävlingsledning för allt jobb ni lagt ner på att anordna tävlingen, och det är inte lätt att få allt att fungera till 100 %. Ni hade ialla fall beställt ett kanonväder
Ni gjorde ett kanonbra jobb.Grattis till Angelica som vann 80 km.
Och tack för ridsällskapet. Alltid roligt att ha nån att rida med. Och jättestort tack till dina medhjälpare som även erbjöd min häst och även mig att dricka under banan, då mina medhjälpare är för unga för att få köra bil.Vi ses på Kinnekulleritten, ni som ska dit.
/Monica och Diakon
