Varför vill folk ha en partner?

[gulan]

Jag undrar varför många vill ha någon att vara ihop med. Vad är det med tvåsamhet som är så eftertraktat? Många har det ju trots allt väldigt bra som singel, men ändå vill man ha en annan människa i sitt liv att ha som partner.

Jag tycker jag hör mer att människor säger att de trivs som singel än de som säger att de aldrig vill vara singel. När jag skilde mig trodde jag att jag skulle känna mig som världens ensammaste -blev förvånad över hur mycket jag tyckte om att vara själv.

Jag vågar vara själv och tror många andra vågar också. Men jag har börjat sakna tvåsamheten. Jag har haft en bild av hur jag vill ha det, men jag vet inte om den är rätt.

Du säger du "har haft" en bild av hur du vill ha det....Har du inte den bilden längre?

Jag blev kär och vill vara nära min sambo så mycket som möjligt.
Och så har det fortsatt i över 20 år.
Det är inte något aktivt val för att vara två eller slippa vara ensam.
Jag gillar att vara ensam också.

Jag med! Hipp som happ dök han upp där och jag blev så kär att det gjorde ont i mig. Vi ville vara med varann hela tiden. Jag hade ju lovat mig själv att förbli särbo om jag skulle träffa någon.... Vi tycker fortfarande väldigt mycket om att umgås bara vi.

 

[Wille]

Du säger du "har haft" en bild av hur du vill ha det....Har du inte den bilden längre?

Ja, jag ville träffa någon som gillar att hålla på i trädgården. Men det har varit tomt på den fronten.

 

[starcraft]

Jag trivdes bra som singel och var det i ett antal år. Testade en dejtingapp mest för att liksom ha testat och kunna säga att det inte var för mig. Och så träffade jag min nuvarande där. Men vi skulle inte bo ihop, för jag trivdes så bra att bo själv. Nu bor vi ihop. Så kan det också bli, tvåsamheten var inget mål, men jag trivs bra med min partner och han ger mig mycket i livet som är positivt. Skulle det ta slut mellan oss så har jag inget intresse att leta någon ny partner utan är helt inställd på att leva resten av livet själv i det fallet.

Jag tror mycket av strävan av tvåsamhet är normer. Men jag tror att det börjar luckras upp. Jag har flera vänner som väljer att leva själva och i många fall, även om de träffar någon, inte har ett intresse att bo eller leva ihop.

 

[__sofia__]

Jag har alltid gillat att vara själv, och trivs bra med att bo ensam med mina djur. Jag aldrig heller haft särskilt mycket romantiskt/sexuellt intresse, så jag har hittills levt mitt liv utan pojk-/flickvän, kk eller liknande och inte haft några problem med det.

Ingen på jobbet har någonsin kommenterat min singelstatus (annat än en som efter fem år frågade om jag var i någon relation, då vi allmänt satt och diskuterade pojk- och flickvänner och sambos efter att en kollega precis träffat en pojkvän och funderade på att flytta ihop). De flesta kollegorna vet att jag bor själv och att jag trivs med det, de är mer intresserade av att försöka få mig att dricka kaffe än att få mig att gå på dejt Syskon och föräldrar bryr sig inte åt ena eller andra hållet - de stöttar oavsett vad jag väljer. Den enda som frågar om jag hittat någon är mormor (som är typen av person som skulle ha väldigt svårt att leva själv). De senaste åren har jag varit på en handfull dejter (hundpromenader ofta ) för att se om det går att hitta någon som jag faktiskt skulle kunna vara romantiskt/sexuellt intresserad av eller tänka mig att leva med - men hittills har det inte varit särskilt lovande. Eftersom jag trivs själv så ser jag inte heller att det är något problem om jag inte hittar någon, utan det är mer för att kolla om det går att hitta någon att bli kär i.

Annars hade tvåsamhet mest nog bara gjort vardagen lättare. Jag planerar att försöka skaffa barn inom de kommande åren, och det kommer ju bli mycket jobbigare att vara själv än om man hade varit två. Det skulle ju ha varit mer inkomst att betala räkningarna med (dock inga problem idag), hjälp med saker som behöver fixas etc. Men jag klarar mig egentligen själv, och trivs bra själv.

 

[mysboll]

Min reptilhjärna skriker efter en partner men mitt vettiga jag älskar att bo själv! Så skönt att aldrig behöva kompromissa, kan äta vad jag vill och städa när jag vill! Ryser av bara tanken på att någon ska ta på mig igen.

Dock är det sjukt störigt att samhället utgår från att man ska vara två.

 

[Wille]

Min reptilhjärna skriker efter en partner men mitt vettiga jag älskar att bo själv! Så skönt att aldrig behöva kompromissa, kan äta vad jag vill och städa när jag vill! Ryser av bara tanken på att någon ska ta på mig igen.

Dock är det sjukt störigt att samhället utgår från att man ska vara två.

Alltså, igenkänning på det. Jag har det väldigt bra som singel, men ändå så går jag och längtar efter en partner. Lite knäppt faktiskt.

 

[Tranan]

Alltså, igenkänning på det. Jag har det väldigt bra som singel, men ändå så går jag och längtar efter en partner. Lite knäppt faktiskt.

Det är väl inte ett dugg knäppt!

 

[Milosari]

Min bästa vän är min motsvarighet till partner. Vi gör allt tillsammans men har också separata liv. Hon har sina vänner och jag har mina. Det finns ingen svartsjuka eller annat mög som komplicerar saker. Är hon lycklig är jag lycklig och vice versa.

Jag är jätteextrovert och vill träffa andra människor varje dag, men normala samborelationer fungerar inte för mig. Jag är dålig på att kompromissa, jag tröttnar på att bara ha en person. Det är mycket roligare att träffa olika personer mellan varven. Någon form av öppet särboförhållande hade varit najs. Det tråkiga med det synsättet är att det inte är så många andra som nappar på den idén. Jag hade en i ett par år, men tadaa så går han och säger att han vill ha barn med mig och sumpar allt. Kanske blir det bättre när man passerat 50. Då är det inte ens ett alternativ att drömma om tänker jag.

 

[Fibusen]

Jag trivs väldigt bra som singel och har inte behov av att ha en partner, men trots det så har jag en! Det jag värdesätter med en partner är att det är fint att ha någon att prata med, diskutera livets frågor och det är bra fint med det här enkla som att ha sällskap vid matlagning, att se en rolig film och sitta och skratta och kommentera filmen tillsammans med någon, att handla och planera veckans mat tillsammans med. Att ha någon som ett fint stöd i allt liksom. Sen som bonus är det skönt att komma hem från jobbet och middagen är klar, disken är diskad och tvätten hängd vissa dagar. Sen är det klart att man kan få mycket av detta från vänner också, men man blir ju närmare en partner ändå eftersom man lever ihop och diskuterar och pratar om ALLT.

Samtidigt så känner jag att skulle det skita sig så vet jag också att jag har det minst lika bra själv också. Jag är alltså inte det minsta ”beroende” av honom, men just här och just nu så vill jag ha den där människan i mitt liv. Jag känner en väldigt stark och djup kärlek för honom, vi har jättekul tillsammans, och vi finns där för varandra i vått och torrt. Det är fint!

Han har sitt hus, och jag har mitt. Dock så är vi nästan bara hos mig då vi har promenadavstånd till jobbet, hund och höns här. Hunden kan jag ta med mig till honom, men blir svårare med hönsen!

Vi lever ett enkelt liv, gillar skog och natur båda två, gillar samma filmer/serier och samma mat. Det underlättar ju såklart, men det är ju inget krav. Han har sina egna intressen som jag är okej med att hänga med på, och han är okej med att hänga med på mina, men vi utför dom också på egen hand. Kort och gott så flyter det på enkelt och bra, och så länge det gör det så fortsätter vi. Börjar det skava och gnaga, och något inte går att lösa, eller om det kräver för mycket energi för att lösa det så är jag hellre ensam. Mer komplicerat än så behöver det inte vara!

Vi har träffats i ett år ungefär och än så länge så är det 100%!

 

[Masqueradee]

På många sätt vill jag ha en partner som liknar mina vänner - någon jag kan lita på, hitta på mer eller mindre knasiga grejer med osv. Men samtidigt vill jag ha något mer än det i en partner. Jag vill vara ett tightare team, vill ställa upp för och backa i svåra tider och vara lycklig när det är tid för det. Vill ha en fysisk intim närhet som jag inte får av en kk/ons (sex kan vara nice, men att ligga och kramas än bättre ibland!). Vill skapa ett hem med någon, och en framtid. Det saknar jag.

 

[Lingon]

Förr fick jag ångest bara av tanken att vara själv. Blev ofrivilligt singel men landade för många år sen i att jag vill nog va själv. Nu får jag panik och ångest av att tänka på ett förhållande. Samtidigt så funderar jag lite på om det inte vore skönt att slippa va själv. Men jag kan inte se mej med en partner. Det finns en person som jag vill ha i mitt liv och som jag kan se mej med. Men det är knappast troligt efter allt som hänt mellan oss. Å andra sidan så är det förbannat skönt att va singel och göra precis som man vill

För min del så är det verkligen inte min man som hindrar mig från att göra det jag vill. Tvärtom. Han uppmuntrar alltid mig. Det som hindrar mig är det faktum att jag valt att skaffa barn, vilket krockar med andra saker jag också vill göra. Min man är definitivt inget hinder! De partners som är hinder är inte värda att ha.

 

[SiZo]

Ja, jag ville träffa någon som gillar att hålla på i trädgården. Men det har varit tomt på den fronten.

Om det bara är det du vill, kan inte en vän passa lika bra då? Vet många som gör sånt på äldre dagar iaf. Jag tänker att det är rätt vanskligt att välja partner utifrån intressen, det är en rätt liten del av vardagen upplever jag.

Jag och min sambo har typ noll gemensamma intressen. Men vi har ungefär samma syn på livet i övrigt. Förutom att han vill bo i lägenhet tror han. Men när han beskriver huuuur han faktiskt vill bo så är det ett hus ute på landet han beskriver, han har bara inte insett det ännu. Men, skulle det vara så att jag inte kan få honom att förstå att jag behöver bo på landet för att trivas så är det inte mer med det. Då får han bo i stan, och jag flyttar själv. Även att han är världens bästa partner så sitter jag liksom inte fast i honom.

Och det här är lite spännande. När jag har varit i en dålig relation så har just den biten känts helt omöjlig. Då har jag suttit fast mer i partnern.

 

[Unafraid]

Om det bara är det du vill, kan inte en vän passa lika bra då? Vet många som gör sånt på äldre dagar iaf. Jag tänker att det är rätt vanskligt att välja partner utifrån intressen, det är en rätt liten del av vardagen upplever jag.

Jag och min sambo har typ noll gemensamma intressen. Men vi har ungefär samma syn på livet i övrigt. Förutom att han vill bo i lägenhet tror han. Men när han beskriver huuuur han faktiskt vill bo så är det ett hus ute på landet han beskriver, han har bara inte insett det ännu. Men, skulle det vara så att jag inte kan få honom att förstå att jag behöver bo på landet för att trivas så är det inte mer med det. Då får han bo i stan, och jag flyttar själv. Även att han är världens bästa partner så sitter jag liksom inte fast i honom.

Och det här är lite spännande. När jag har varit i en dålig relation så har just den biten känts helt omöjlig. Då har jag suttit fast mer i partnern.

Jag och sambon har också få gemensamma intressen. Han är noll intresserad av odling, men han gillar att bygga. Då kan vi kombinera våra intressen med att jag planterar och han bygger staket/spalje/gräver en damm/kör traktor och hämtar grus. Sambon gillar motorer och sånt där helt ointressant men då kan han ta sin motorsåg/skruvdragare/såg och bygga grejer som jag också gillar.

Vissa saker gör vi helt åtskilda också. Jag gillar att gå på gymmet, dit måste jag tvinga med honom om jag ska ha sällskap. När jag hade hästarna så var han inte intresserad alls till exempel.

 

[MiniLi]

Jag vet inte riktigt varför, men min partner är den enda person jag vill och orkar umgås med frekvent. Jag tycker det är uttröttande med sociala relationer, träffar inte vänner särskilt ofta tex. Med partnern så är det liksom inte energikrävande eller kravfyllt utan vi bara är tillsammans och det känns bra.

Men generellt tänker jag att det finns väldigt starka tvåsamhetsnormer i samhället som lär påverka mycket.

 

[Eurydome]

Jag undrar varför många vill ha någon att vara ihop med. Vad är det med tvåsamhet som är så eftertraktat? Många har det ju trots allt väldigt bra som singel, men ändå vill man ha en annan människa i sitt liv att ha som partner. Varför duger det inte med vänner och kanske en kk/fwb om man nu vill ha sex?

När jag blev singel för nästan 10 år sedan tyckte jag det var jätteskönt. Äntligen fick jag vara diktator i mitt eget hem. Kände att jag blev för mycket styrd av exet och att jag inte fick den respekt jag förtjänade. Och ändå sitter jag nu och glor på dejtingsajter/appar. Men jag får inte ens till någon dejt då jag är sjukt kräsen. Jag undrar om det verkligen skulle funka om man är helt ointresserad av varandras intressen. Jag är skeptisk. Men om det nu ändå skulle funka med helt olika intressen, vad skulle i så fall kunna hålla ihop förhållandet? Att det är kul att städa ihop? Eller laga mat ihop? Eller dela på räkningarna? Eller handlar det om kemi? Det sistnämnda tycker jag är svårt för det finns "inget att ta på".

För mig personligen så vill jag ha kärlek i mitt liv, jag älskar att vara nära och intim med en person som jag tycker om, och att ge och få kärlek.

Sen är det inte nödvändigt att bo ihop!

 

[miumiu]

Jag har varit tillsammans med min sambo i typ 14 år nu, och han är liksom min person i livet. Vi är rätt olika på många sätt, men har ändå förståelse för varandras olikheter och kan prata med varandra om nästan allt tror jag. Vi har roligt ihop, försöker peppa och lyfta varandra, vi är ett team liksom. Vet att han stör ihjäl sig på vissa egenskaper som jag har och vice versa, men vi har ganska högt i tak och kan skämta på vår egen bekostnad båda två. Han är smart och kommer ofta med nya vinklar på saker som jag inte tänkt på, eller tänkt helt annorlunda kring. Har lite dråplig humor som jag gillar, kan liksom få mig att garva åt eländet som jag hade grinat över i min ensamhet annars.

Vi försöker inte gå in och ändra eller ”fixa till” varandra, men vi har en öppen dialog. Också att vi är så olika tror jag breddar vårt eget perspektiv på saker litegrann.

 

[athena_arabians]

Jag och sambon har också få gemensamma intressen. Han är noll intresserad av odling, men han gillar att bygga. Då kan vi kombinera våra intressen med att jag planterar och han bygger staket/spalje/gräver en damm/kör traktor och hämtar grus. Sambon gillar motorer och sånt där helt ointressant men då kan han ta sin motorsåg/skruvdragare/såg och bygga grejer som jag också gillar.

Vissa saker gör vi helt åtskilda också. Jag gillar att gå på gymmet, dit måste jag tvinga med honom om jag ska ha sällskap. När jag hade hästarna så var han inte intresserad alls till exempel.

Det ser lite lika ut här, jag gillar att odla och särbon gillar maskiner och att bygga. Att han sedan har ett väldigt bra ögon för vad som kan bli vackert bygg- och trädgårdsmässigt är bara en bonus.

Han är dock lite för självsäker och inte benägen att lyssna när jag verkligen lägger in ett växtveto (och då är jag ändå en nörd som till viss del knäcker växtzoner!) vilket resulterat i några subtila (och inte inte så subtila) "Vad var det jag sa?"

(det är en skitdålig idé att plantera ett vattenkrävande fruktträd i en solsluttning som består av grov morän med rätt mycket sand )

 

[Lazy Lady]

Jag är kanske väldigt priviligerad i att ha en fantastisk partner!

Hen vidgar mina vyer med intressen som jag själv inte har, men upptäcker är nytt och spännande. Hen erbjuder mig sina insikter som jag hade svårt att komma fram till ensam, speciellt när man känner sig emotionellt låst. Hen problemlöser med mig när jag fastnar.
Hen kan en massa saker jag inte kan alls! Det är helt fantastiskt, jag behöver inte vara all-kunnande och allvetande men får ändå del av hens kunskap och förmågor.

Hen finns alltid där när man behöver närhet eller hjälp. Vårat förtroende för varandra är på en helt annan nivå än med en vän.
Ibland har vi varit särbo och visst har det varit skönt att bara vara ensam herre i sitt eget hem, men det väger inte upp allt det andra, inte på långa vägar.

Hen sätter igång mig när jag behöver göra nåt men har svårt att komma till skott och hen hjälper mig att avsluta när nått är väl gjort nog, då jag kan ha svårt att avsluta och vara nöjd. Vi berömmer varandra för de små sakerna man gör hemma, ex. städa och plocka undan, för det är svårt med självberöm.

På samma sätt tror jag att jag får hen att må bra, bjuder upp till aktiviteter och med ideer som hen inte hade själv.
Men framför allt så blir jag så himla glad när hen är glad och vice versa.

Allt detta beskriver hur jag har det med min man och partner sedan 23år. Ett liv med honom är fantastiskt på många sätt.

 

[Wille]

Om det bara är det du vill, kan inte en vän passa lika bra då? Vet många som gör sånt på äldre dagar iaf. Jag tänker att det är rätt vanskligt att välja partner utifrån intressen, det är en rätt liten del av vardagen upplever jag.

Jag och min sambo har typ noll gemensamma intressen. Men vi har ungefär samma syn på livet i övrigt. Förutom att han vill bo i lägenhet tror han. Men när han beskriver huuuur han faktiskt vill bo så är det ett hus ute på landet han beskriver, han har bara inte insett det ännu. Men, skulle det vara så att jag inte kan få honom att förstå att jag behöver bo på landet för att trivas så är det inte mer med det. Då får han bo i stan, och jag flyttar själv. Även att han är världens bästa partner så sitter jag liksom inte fast i honom.

Och det här är lite spännande. När jag har varit i en dålig relation så har just den biten känts helt omöjlig. Då har jag suttit fast mer i partnern.

Var hittar man en vän som vill skörda tillsammans med en, som vill rensa ogräs med en, som vill vara med och köpa in nya växter till trädgården, som vill laga mat tillsammans med mig, som vill sova med mig?

Jag tänker att en trädgårdsintresserad vän pratar man om trädgård med. Sen går man var och en hem till sig och fixar på egen hand.

För mig är mina intressen en stor del av livet. Allt kretsar kring mitt hus och trädgård. Jag tänker även att jag skulle vilja ha det som något jag tjänar mitt uppehälle genom. Det är mitt liv och vad gör jag med någon som inte vill dela mitt liv? Ska vi bara ha matlagning och disk gemensamt då?

För mig personligen så vill jag ha kärlek i mitt liv, jag älskar att vara nära och intim med en person som jag tycker om, och att ge och få kärlek.

Sen är det inte nödvändigt att bo ihop!

Det här kommer sist i listan för mig. Just nu vill jag verkligen inte att någon tar i mig. Och jag får nästan panik när någon frågar om jag vill ha närhet och sex. Jag har inte alltid varit sån här, men tror jag blivit skadad. Kanske släpper det med tiden, men jag pallar det inte just nu.

 

[SiZo]

Var hittar man en vän som vill skörda tillsammans med en, som vill rensa ogräs med en, som vill vara med och köpa in nya växter till trädgården, som vill laga mat tillsammans med mig, som vill sova med mig?

Jag tänker att en trädgårdsintresserad vän pratar man om trädgård med. Sen går man var och en hem till sig och fixar på egen hand.

För mig är mina intressen en stor del av livet. Allt kretsar kring mitt hus och trädgård. Jag tänker även att jag skulle vilja ha det som något jag tjänar mitt uppehälle genom. Det är mitt liv och vad gör jag med någon som inte vill dela mitt liv? Ska vi bara ha matlagning och disk gemensamt då?


Det här kommer sist i listan för mig. Just nu vill jag verkligen inte att någon tar i mig. Och jag får nästan panik när någon frågar om jag vill ha närhet och sex. Jag har inte alltid varit sån här, men tror jag blivit skadad. Kanske släpper det med tiden, men jag pallar det inte just nu.

Man kan ha mycket gemensamt utan att ha just intressen gemensamt. Eller är du och håller på med trädgården 24/7, förutom när du sover eller jobbar typ?

Jag tänker som i @athena_arabians fall så kan han ha ett kompletterande intresse. Som gör att ni ändå umgås ute, men pysslar med lite olika detaljer bara.