Varför vill folk ha en partner?

[Wille]

Jag undrar varför många vill ha någon att vara ihop med. Vad är det med tvåsamhet som är så eftertraktat? Många har det ju trots allt väldigt bra som singel, men ändå vill man ha en annan människa i sitt liv att ha som partner. Varför duger det inte med vänner och kanske en kk/fwb om man nu vill ha sex?

När jag blev singel för nästan 10 år sedan tyckte jag det var jätteskönt. Äntligen fick jag vara diktator i mitt eget hem. Kände att jag blev för mycket styrd av exet och att jag inte fick den respekt jag förtjänade. Och ändå sitter jag nu och glor på dejtingsajter/appar. Men jag får inte ens till någon dejt då jag är sjukt kräsen. Jag undrar om det verkligen skulle funka om man är helt ointresserad av varandras intressen. Jag är skeptisk. Men om det nu ändå skulle funka med helt olika intressen, vad skulle i så fall kunna hålla ihop förhållandet? Att det är kul att städa ihop? Eller laga mat ihop? Eller dela på räkningarna? Eller handlar det om kemi? Det sistnämnda tycker jag är svårt för det finns "inget att ta på".

 

[Badger]

Jag undrar varför många vill ha någon att vara ihop med. Vad är det med tvåsamhet som är så eftertraktat? Många har det ju trots allt väldigt bra som singel, men ändå vill man ha en annan människa i sitt liv att ha som partner. Varför duger det inte med vänner och kanske en kk/fwb om man nu vill ha sex?

När jag blev singel för nästan 10 år sedan tyckte jag det var jätteskönt. Äntligen fick jag vara diktator i mitt eget hem. Kände att jag blev för mycket styrd av exet och att jag inte fick den respekt jag förtjänade. Och ändå sitter jag nu och glor på dejtingsajter/appar. Men jag får inte ens till någon dejt då jag är sjukt kräsen. Jag undrar om det verkligen skulle funka om man är helt ointresserad av varandras intressen. Jag är skeptisk. Men om det nu ändå skulle funka med helt olika intressen, vad skulle i så fall kunna hålla ihop förhållandet? Att det är kul att städa ihop? Eller laga mat ihop? Eller dela på räkningarna? Eller handlar det om kemi? Det sistnämnda tycker jag är svårt för det finns "inget att ta på".

Samhällstryck? Tänker att många förutsätter, frågar osv när någon är singel. (har upplevt i kontorsmiljö att tex när någon är singel i början så brukar folk spekulera i om de ska träffa ngn osv och vilken sort osv. Det avtar efter ett tag tror jag.)

Mycket tradition ligger i det, kyrkan, historia, samhällets uppbyggnad osv.

Sedan är ju vissa djurarter sådana att en stor proportion av arten bildar par för livet, heterosexuella eller homosexuella. Många tror ju att människan är en sådan art, jag tror att jag tror det (fast vi verkar ju lite mer ombytliga än svanar, samtidigt vet jag inte så mycket om svanar). Med viss tyngdpunkt åt -stor proportion av, dvs inte alla utan många. Vissa kanske vill ha fler eller färre än en eller inte vara monogama såklart. Men tror det är så bland andra djur också, vi bara beskriver det vanligaste hos dem. (typ svanar bildar par för livet, hona och hane, och missar att beskriva homosexuella par och svanar som byter och skiljer sig och allt möjligt, antar jag)

 

[xfie]

Helt ärligt så tror jag det är ganska styrt av normer. Man ska vara två, därför är man två.

Jag lever med min partner nu för att det är enklare i vardagen och vi har roligt ihop. Jag tycker mycket om honom och skulle tycka livet var tråkigare utan honom. Men skulle det ta slut skulle jag nog inte vilja leva ihop med någon på det viset igen.

 

[pepp]

Vänner kan inte ge mig det en partner ger, dvs intimitet. Haft kk:s, inte min cup of tea, jag vill inte dela min person med nån annan.

Jag vill ha en djupare relation, nån att dela min vardag med (utan att vara sambos, tror särbo är det ultimata) nån att vara intim med och dela fina stunder med!

 

[Sassy]

Tja, jag har mestadels haft partners där vi haft utbyte av gemensamma intressen, och skulle aldrig ha ett förhållande med någon som inte skulle kunna vara en god vän om det inte hade råkat uppstå ömsesidig attraktion? I tillägg till det är jag en människa som har rätt stort behov av fysisk närhet, och trivs helt klart bättre med livet om jag har någon att ligga nära.

Om man varken uppskattar det eller att vara ett "team" hade åtminstone jag inte velat lägga energi på ett förhållande.

Om man inte har något gemensamt låter det ju som ett dåligt val av partner. Det finns inte på kartan att jag skulle dejta någon som jag inte har väldigt roligt tillsammans med!

 

[Youma]

Jag är kanske väldigt priviligerad i att ha en fantastisk partner!

Hen vidgar mina vyer med intressen som jag själv inte har, men upptäcker är nytt och spännande. Hen erbjuder mig sina insikter som jag hade svårt att komma fram till ensam, speciellt när man känner sig emotionellt låst. Hen problemlöser med mig när jag fastnar.
Hen kan en massa saker jag inte kan alls! Det är helt fantastiskt, jag behöver inte vara all-kunnande och allvetande men får ändå del av hens kunskap och förmågor.

Hen finns alltid där när man behöver närhet eller hjälp. Vårat förtroende för varandra är på en helt annan nivå än med en vän.
Ibland har vi varit särbo och visst har det varit skönt att bara vara ensam herre i sitt eget hem, men det väger inte upp allt det andra, inte på långa vägar.

Hen sätter igång mig när jag behöver göra nåt men har svårt att komma till skott och hen hjälper mig att avsluta när nått är väl gjort nog, då jag kan ha svårt att avsluta och vara nöjd. Vi berömmer varandra för de små sakerna man gör hemma, ex. städa och plocka undan, för det är svårt med självberöm.

På samma sätt tror jag att jag får hen att må bra, bjuder upp till aktiviteter och med ideer som hen inte hade själv.
Men framför allt så blir jag så himla glad när hen är glad och vice versa.

 

[Tonto]

Jag undrar varför många vill ha någon att vara ihop med. Vad är det med tvåsamhet som är så eftertraktat? Många har det ju trots allt väldigt bra som singel, men ändå vill man ha en annan människa i sitt liv att ha som partner. Varför duger det inte med vänner och kanske en kk/fwb om man nu vill ha sex?

När jag blev singel för nästan 10 år sedan tyckte jag det var jätteskönt. Äntligen fick jag vara diktator i mitt eget hem. Kände att jag blev för mycket styrd av exet och att jag inte fick den respekt jag förtjänade. Och ändå sitter jag nu och glor på dejtingsajter/appar. Men jag får inte ens till någon dejt då jag är sjukt kräsen. Jag undrar om det verkligen skulle funka om man är helt ointresserad av varandras intressen. Jag är skeptisk. Men om det nu ändå skulle funka med helt olika intressen, vad skulle i så fall kunna hålla ihop förhållandet? Att det är kul att städa ihop? Eller laga mat ihop? Eller dela på räkningarna? Eller handlar det om kemi? Det sistnämnda tycker jag är svårt för det finns "inget att ta på".

Jag är en sådan person som är 100% okej med att leva ensam, trivs väldigt bra som singel och att bara dejta folk när jag har lust. Men träffar jag rätt person, vilket jag tycker att min partner är, så är livet himla fint, framförallt för att jag älskar min partner, han stöttar mig, tar hand om mig, peppar, förgyller min vardag och är så otroligt omtänksam och fin. Jag har alltid någon att prata med om precis allt. Det är väldigt fint att ha en person man känner sig väldigt trygg och älskad av. Det är inget jag kan få av en vänskapsrelation.

 

[Lingon]

Jag trivs väldigt bra med att ha en partner. Vi har varit ihop i snart 20 år. Jag tycker helt enkelt om att dela min vardag med min man. Det är trevligt och det är skönt att vara två för jag står aldrig ensam när det blåser.

 

[Voeux]

Det är väldigt svårt att få samma nära relation med någon annan, upplever jag. Att ha flera personer som fyller de behoven i ens liv leder per automatik till att det blir mindre tid med varje person. Så visst skapas det ett väldigt speciellt band när man lever ihop, ser varandra precis varje morgon och kväll, går igenom livets alla toppar och dalar tillsammans. Ser varandras värsta sidor och bästa sidor. Det är ju ofantligt mycket tid och energi som investeras i en sådan relation. Utöver det, när samhällsnormen dessutom bygger på tvåsamhet, så upplever jag att det är svårt att få lika nära relationer med andra. De har sina partners, som alltid kommer att komma först för dem. Jag har haft diverse öppna kärleksrelationer i mitt liv men då fick jag också räkna med att ena helgen var det vi, andra helgen kanske någon annan osv. Att ty sig blir svårt.

Så om man nu tycker om den formen, livspartner, så finns det ju fördelar. Med det sagt så finns det ju lika många fördelar med att leva på andra sätt. Jag älskade att leva ensam också. Så det är väl en smaksak. Kanske föredrar man olika under olika faser i livet. Upplever också att det blir vanligare och vanligare att folk väljer bort tvåsamheten. Det är fint, det tyder ju på att normen inte biter lika hårt längre.

 

[Fetaost]

En del trivs ensamma andra trivs med en partner. Tycker det känns konstigt att ifrågasätta något utav det.
Sen trivs jag bättre själv än att vara i en dålig relation men jag föredrar en partner i en bra och sund relation före ensamhet.

 

[escodobe]

Jag undrar varför många vill ha någon att vara ihop med. Vad är det med tvåsamhet som är så eftertraktat? Många har det ju trots allt väldigt bra som singel, men ändå vill man ha en annan människa i sitt liv att ha som partner. Varför duger det inte med vänner och kanske en kk/fwb om man nu vill ha sex?

När jag blev singel för nästan 10 år sedan tyckte jag det var jätteskönt. Äntligen fick jag vara diktator i mitt eget hem. Kände att jag blev för mycket styrd av exet och att jag inte fick den respekt jag förtjänade. Och ändå sitter jag nu och glor på dejtingsajter/appar. Men jag får inte ens till någon dejt då jag är sjukt kräsen. Jag undrar om det verkligen skulle funka om man är helt ointresserad av varandras intressen. Jag är skeptisk. Men om det nu ändå skulle funka med helt olika intressen, vad skulle i så fall kunna hålla ihop förhållandet? Att det är kul att städa ihop? Eller laga mat ihop? Eller dela på räkningarna? Eller handlar det om kemi? Det sistnämnda tycker jag är svårt för det finns "inget att ta på".

Jag har inget större behov av att ha en partner och kommer inte vara sambo igen men har ändå haft flera långa förhållanden.
För att jag tycker så himla mycket om dom som personer och mitt liv blir såpass rikare med dom i livet.

Jag är god vän med i princip alla mina ex, de är liksom BRA personer + att vi tänt på varandra och haft en intimitet utöver det.

 

[Wille]

Jag är kanske väldigt priviligerad i att ha en fantastisk partner!

Hen vidgar mina vyer med intressen som jag själv inte har, men upptäcker är nytt och spännande. Hen erbjuder mig sina insikter som jag hade svårt att komma fram till ensam, speciellt när man känner sig emotionellt låst. Hen problemlöser med mig när jag fastnar.
Hen kan en massa saker jag inte kan alls! Det är helt fantastiskt, jag behöver inte vara all-kunnande och allvetande men får ändå del av hens kunskap och förmågor.

Hen finns alltid där när man behöver närhet eller hjälp. Vårat förtroende för varandra är på en helt annan nivå än med en vän.
Ibland har vi varit särbo och visst har det varit skönt att bara vara ensam herre i sitt eget hem, men det väger inte upp allt det andra, inte på långa vägar.

Hen sätter igång mig när jag behöver göra nåt men har svårt att komma till skott och hen hjälper mig att avsluta när nått är väl gjort nog, då jag kan ha svårt att avsluta och vara nöjd. Vi berömmer varandra för de små sakerna man gör hemma, ex. städa och plocka undan, för det är svårt med självberöm.

På samma sätt tror jag att jag får hen att må bra, bjuder upp till aktiviteter och med ideer som hen inte hade själv.
Men framför allt så blir jag så himla glad när hen är glad och vice versa.

Åh, vad fint det där lät.

 

[Red_Chili]

Jag har alltid trivts väldigt bra som singel, och som ung minns jag hur förvirrande det kändes när tjejerna i klassen började prata om pojkvänner, träffa killar osv. "Vad skulle man med en sådan till?" var väl min främsta tanke

Jag har också haft flertalet partners för att det väl verkat bra på något vis. Någon blandning av normer och "vi har ju kul ihop" som gjorde att det kändes som en ok idé ändå. Det var det inte. Jag trivdes aldrig utan ville just ha mitt hem för mig själv, vill inte anpassa mig efter någon alls och har någon minsta lilla problem med att mina hundar tar mycket tid så har den personen inte i mitt liv att göra.

Sedan träffade jag han som nu är min partner. Inte alls med någon tanke om att han skulle bli just partner. Vi träffades via gemensam vän och gemensamt intresse. Eftersom vi bodde nära varandra började vi samåka ibland, möttes ute av en slump när jag var på hundpromenad och han på väg till/från universitetet osv. Sedan ville han följa med på hundpromenader, jag var skeptisk! Dessutom tyckte jag ett tag att han var så himla "på" hela tiden, så jag sa vid något tillfälle att det inte är någon idé att ens skriva till mig när jag jobbade, jag kommer inte svara. Jag fick lite mer utrymme, vi umgicks mer och mer, hade alltid jättetrevligt och ju mer vi lärde känna varandra desto bättre blev det.

Det är nu 3 år sedan vi började umgås, vi har lärt känna varandra extremt väl. Ingen har någonsin känt mig så väl innan och ingen annan har varit så respektfull, lätt att umgås med och på så många sätt bidragit till att mitt liv blir enbart bättre. Han hjälper mig med smått och stort, vi hittar på allt möjligt kul ihop, har några gemensamma intressen och ett flertal skilda intressen. Dessutom ser han hundarna som en självklar del av sin lilla familj, försöker lära sig mer, hjälper till med dem om jag är sjuk eller jobbar mycket, skjutsar till veterinären, köper tuggben och leksaker, umgås med dem osv. Självklart hjälper jag honom också med sådant som jag är duktig på men han har svårare för.

Visst skulle jag absolut kunna vara singel igen. Jag klarar mig utmärkt så om det behövs. Men det skulle vara mycket tråkigare och det skulle vara lite jobbigare rent praktiskt, så jag vill inte.

 

[Fruentimber]

"Det beror väl på", är väl egentligen svaret. Klart två-normen har en stor del i det hela. Men krasst sett så är jag ju hellre själv än lever livet halvlycklig med en partner. Det ska ju ge något att vara med någon. Dvs jag har ingen partner bara för att, jag har en partner för att hen ger mig mer än om jag skulle välja att leva ensam. Känner igen @Youma s beskrivning, det är ju så jag vill känna om jag ska leva tillsammans med någon. Annars kan jag likaväl skita i det.

 

[Youma]

Åh, vad fint det där lät.

Det är inte perfekt jämt dock. Vi är ändå två separata människor, ibland grälar vi om struntsaker, blir irriterade eller trötta på varann. Men här har vi också hittat sätt att komma förbi svackor och gräl på olika sätt. Från början så var vi rätt osams ofta, tills vi lärde oss att aktivt släppa saker som inte var viktiga egentligen. Det har varit en lång resa i självutveckling.

 

[Voeux]

Jag undrar om det verkligen skulle funka om man är helt ointresserad av varandras intressen. Jag är skeptisk. Men om det nu ändå skulle funka med helt olika intressen, vad skulle i så fall kunna hålla ihop förhållandet? Att det är kul att städa ihop? Eller laga mat ihop? Eller dela på räkningarna? Eller handlar det om kemi? Det sistnämnda tycker jag är svårt för det finns "inget att ta på".

Jag tror det är en balansgång det där. Delar man precis alla intressen så har man visserligen mycket gemensamt och sannolikt väldigt roligt ihop, men det kan ju också leda till att man inte får ha någonting för sig själv i livet. Sin egentid, sin egen grej, sin egen identitet separat från partnern. Det kan ju också leda till att man inte får så mycket vidgade vyer. Har man en partner med andra intressen än en själv så får man ju in lite nytt i sitt liv.

Så i min värld är det perfekta ett mellanting. Att ha tillräckligt mycket gemensamt för att vilja göra saker tillsammans och ha kul ihop, och ha tillräckligt mycket som inte är gemensamt för att också ha ett eget liv och dessutom vidga varandras vyer.

 

[Filura]

Jag är en riktig ensamvarg så jag trivs bäst själv. Jag skulle känna mig kvävd om jag hade en partner. Jag vill kunna göra som jag vill, när jag vill, hur jag vill, utan att behöva anpassa mig en endaste millimeter. Jag har ett extremt jättestort behov av att vara ensam (typ jämt) och vill inte känna någon som helst press på att behöva vara social. Så en partner är inget för mig helt enkelt.

 

[skiesabove]

Jag är utpräglat flockdjur, eller något. Jag mår som bäst när jag har en bra partner. Självklart mår jag dåligt i ett dåligt förhållande, och är då hellre singel.

Men i ett bra förhållande... Den glädjen, den styrkan, den balansen... jag är helt enkelt bättre med en livspartner än utan.

Utan känner jag mig ensam, förtvivlat ensam. Gråter och längtar och kramar katt och barn och hästar mycket, men det är inte samma sak.

 

[escodobe]

Jag har inget större behov av att ha en partner och kommer inte vara sambo igen men har ändå haft flera långa förhållanden.
För att jag tycker så himla mycket om dom som personer och mitt liv blir såpass rikare med dom i livet.

Jag är god vän med i princip alla mina ex, de är liksom BRA personer + att vi tänt på varandra och haft en intimitet utöver det.

En vän sa det så bra "jag vill inte ha "en partner" utan jag vill ha just den personen i mitt liv.

 

[Inte_Ung]

Jag blev kär och vill vara nära min sambo så mycket som möjligt.
Och så har det fortsatt i över 20 år.
Det är inte något aktivt val för att vara två eller slippa vara ensam.
Jag gillar att vara ensam också.