Relationer Varför vill vänner att jag ska träffa ny?

Varför är man så ”obekväm” för många sedan man blivit ensamstående?
Någon utryckte sig -du kan bli intreserade av nån annans man om du kommer på ex en middag och det är jämna par.
Men fenomenet att det är obekvämt att jag är ensam för mina vänner. Varför är det så?
Varför dina vänner tycker det är obekvämt att du är ensam är ju givetvis svårt att svara på. Men min sambo var för längesedan ihop med en tjej som bodde i en mindre håla. På någon fest med rätt mycket alkohol fick min sambo reda på i ett förtroligt samtal, att den här flickvännen bara blev medbjuden på fester när hon själv hade sällskap. Annars var det ett väldigt klängande på andras pojkvänner :D Som ofta slutade med bråk på ett eller annat sätt. Tydligen tog det slut för hon var otroligt svartsjuk.....
 
Om det handlar om dina vänner så antar jag att det är för att de vill att du ska vara lycklig och må bra.
Det hade jag också antagit. Sedan kan en del vänner behöva vara lite bättre på att tänka utanför sin egen bubbla och ta reda på vad ens vän verkligen vill och mår bra av, innan man börjar ge oönskade råd.

Sedan skulle jag nog också tillägga att de nog själva tycker att det är kul att match-mejka. Det hade ju varit jätteroligt om man lyckades nå en vän att hitta sitt livs kärlek. Men som sagt, åter igen, kanske man först ska ta reda på om det ens är av intresse för personen.
 
Det hade jag också antagit. Sedan kan en del vänner behöva vara lite bättre på att tänka utanför sin egen bubbla och ta reda på vad ens vän verkligen vill och mår bra av, innan man börjar ge oönskade råd.

Sedan skulle jag nog också tillägga att de nog själva tycker att det är kul att match-mejka. Det hade ju varit jätteroligt om man lyckades nå en vän att hitta sitt livs kärlek. Men som sagt, åter igen, kanske man först ska ta reda på om det ens är av intresse för personen.
Det gäller även föräldrar. Min far har sagt till min syster att jag verkade så glad nuförtiden för att jag äntligen hade en hel familj. :wtf:

Som tur är har jag en syster som säger ifrån. Jag är ju glad att jag har träffat särbon men det har inget att göra med min lilla familj, vi har alltid varit hela :heart

OT
Dessutom köper de inte riktigt att vi inte har för avsikt att flytta ihop. "De är inte där än i sitt förhållande" Tur att syster biter ifrån igen (de säger ju inte sånt när jag hör).

Hej normer!
 
För att många tror inte att man kan vara lycklig utan partner. Jag har hört det själv så många ggr, och även vänner jag pratat med om hur skönt det är kommer alltid efter ett tag med: Men nu måste du väll ha tröttnat på att vara själv? Du kan ju inte mena allvar att du på riktigt räknar med att bo själv resten av ditt liv? Du slösar ju bort livet?

Många förstår helt enkelt inte att man faktist trivs som det är. Diskussionen kom upp på en fest en gång, varpå jag frågade alla dessa hur lyckliga dom egentligen var, hur enkelt livet kändes, hur mycket dom måste anpassa sig osv, och det var allt från 0-60% lyckligt, när jag då kontrade med 90% ungefär så kunde dom inte förstå. När jag sen berättar att jag kommer hem, äter vad jag vill, får ha mina saker på mitt sätt, aldrig behöver kompromissa, kan komma och gå som jag vill utan att behöva diskutera det med någon, köper vad jag vill när jag vill osv så såg jag hur dom tänkte till.

Sen är det klart att en relation överväger mycket för många ändå, trots att man får anpassa och begränsa sig lite. För dom är en relation värd mer, men för mig är jag värd mer.

Sen säger jag inte att jag aldrig kommer vilja ha en seriös relation mer, men jag känner ju att jag blir mer och mer nöjd med livet som det är. Men skulle jag träffa någon där det känns mer värt med en relation så självklart! Men då ska det vara för att jag vill, inte för att andra tycker...
 
Jag har varit med om liknande. Helt hopplöst ibland att på något sätt försöka umgås med män så länge de eller deras partner vet att man är singel. De är verkligen livrädda att jag ska "sno" mannen :meh: Har även nu vissa bekanta som av alla tänkbara anledningar är för mig fullständigt ointressanta som annat än bekanta. Ändå har de under hela tiden vi haft kontakt vägrat att träffa mig ensam, inte ens velat ses för att gå och klättra utan att fler följer med, just för att de tänker sig att det ska bli något "mer" då.
Jag har haft killkompisar med svartsjuka flickvänner. Det har oftast gett sig om man ses allihop och de ser att noll intresse finns på just romantiska/sexuella planet. De känner ju inte mig och i vissa fall har deras kille varit intresserad av mig förut. Men det har funkat fint sen.

För mig blir det otroligt märkligt om min vän som jag känner helt plötsligt skulle tappa hyfs och sans bara för att denne blev singel. Har den inte varit gränslös i andra sammanhang ser jag inte varför denne nu helt plötsligt dels skulle akut-falla för någon upptagen man man redan känner och att det blir så starkt/denne skiter i och försöker inleda ngt med männen. Det är ju absurt!

Min bästa vän har varit singel många år. Skulle hon då inte få träffa min sambo liksom?

Sen finns det ju folk som raggar på sina kompisars män etc. Men det är väl ändå inte en majoritet direkt.
En kompis man berättade för mig att jag och en till av hans frus kompisar var de enda av hennes nära som inte raggat på honom. Så sånt finns väl. Men de tjejerna var inte direkt såna jag skulle vilja vara vän med öht.
 
För att många tror inte att man kan vara lycklig utan partner. Jag har hört det själv så många ggr, och även vänner jag pratat med om hur skönt det är kommer alltid efter ett tag med: Men nu måste du väll ha tröttnat på att vara själv? Du kan ju inte mena allvar att du på riktigt räknar med att bo själv resten av ditt liv? Du slösar ju bort livet?

Många förstår helt enkelt inte att man faktist trivs som det är. Diskussionen kom upp på en fest en gång, varpå jag frågade alla dessa hur lyckliga dom egentligen var, hur enkelt livet kändes, hur mycket dom måste anpassa sig osv, och det var allt från 0-60% lyckligt, när jag då kontrade med 90% ungefär så kunde dom inte förstå. När jag sen berättar att jag kommer hem, äter vad jag vill, får ha mina saker på mitt sätt, aldrig behöver kompromissa, kan komma och gå som jag vill utan att behöva diskutera det med någon, köper vad jag vill när jag vill osv så såg jag hur dom tänkte till.

Sen är det klart att en relation överväger mycket för många ändå, trots att man får anpassa och begränsa sig lite. För dom är en relation värd mer, men för mig är jag värd mer.

Sen säger jag inte att jag aldrig kommer vilja ha en seriös relation mer, men jag känner ju att jag blir mer och mer nöjd med livet som det är. Men skulle jag träffa någon där det känns mer värt med en relation så självklart! Men då ska det vara för att jag vill, inte för att andra tycker...
Framför allt så tror jag vi bör komma överens om att en relation har absolut noll att göra med hur lycklig man är. Det finns så många olyckligt gifta, och olyckliga singlar, och lyckligt gifta och lyckliga singlar och allt där emellan. I mitt liv är hund en stor del av min lycka, det hade ju varit superkonstigt om jag pratade med alla jag kände om att de inte kan mena allvar med att de aldrig kommer skaffa hund?! :D Ska de verkligen vara hundlösa hela livet?! Vilket jäkla slöseri med liv..
 
Framför allt så tror jag vi bör komma överens om att en relation har absolut noll att göra med hur lycklig man är. Det finns så många olyckligt gifta, och olyckliga singlar, och lyckligt gifta och lyckliga singlar och allt där emellan. I mitt liv är hund en stor del av min lycka, det hade ju varit superkonstigt om jag pratade med alla jag kände om att de inte kan mena allvar med att de aldrig kommer skaffa hund?! :D Ska de verkligen vara hundlösa hela livet?! Vilket jäkla slöseri med liv..
Det är socialt acceptabelt att vilja att ens vänner ska ha partner eller barn "eftersom de annars blir olyckliga" men när man själv tycker att de i sin tur behöver en djurfarm för att bli lyckliga så är det stopp :meh:
 
Framför allt så tror jag vi bör komma överens om att en relation har absolut noll att göra med hur lycklig man är. Det finns så många olyckligt gifta, och olyckliga singlar, och lyckligt gifta och lyckliga singlar och allt där emellan. I mitt liv är hund en stor del av min lycka, det hade ju varit superkonstigt om jag pratade med alla jag kände om att de inte kan mena allvar med att de aldrig kommer skaffa hund?! :D Ska de verkligen vara hundlösa hela livet?! Vilket jäkla slöseri med liv..
Visst är det så! Men jag tror att många tror att man är olycklig för att man inte har en partner, och man bara säger att allt är så bra som singel osv, men att man innerst inne längtar efter att ha någon, och därav vill dom att man träffar en parter för att livet ska bli ännu bättre. Är ju inte så ofta det är tvärt om att man får höra från sina vänner att ”är det inte dags att göra slut nu så du blir singel också”, eller att man inte får komma på middagar eller tillställningar till vänner som är singlar när man själv har partner.

Det viktigaste är ju att man själv mår bra och är lycklig, sen om det är ensam, med en partner, eller med flera partners. Men trist att andra ska försöka kränga på en en pojk/flickvän för att dom inte tror man kan vara väldigt nöjd och glad utan.
 
Sen jag blev själv säger 80% av mina vänner att jag borde söka efter en ny man. Flera erbjuder sig att lägga ut nån bild, text på dating sidor.
Jag säger nej tack. Jag tycker jag har det bra själv och är inte sugen på en ev upprepning av det som varit.

Varför är man så ”obekväm” för många sedan man blivit ensamstående?

Någon utryckte sig -du kan bli intreserade av nån annans man om du kommer på ex en middag och det är jämna par.

Helt plötslig är man som pest smittad i dessa sammanhang. Men jag är samma människa som innan. Samma vänner sedan länge länge,

Och någon upptagen man är inget som jag önskar mig. Jag vill leva mitt liv och göra det jag vill och någon ny man är inte med på min karta som det är nu.
Har sådan tur några vänner som tycker det är ok att jag kommer själv.

Men fenomenet att det är obekvämt att jag är ensam för mina vänner. Varför är det så?
Usch vilken trist situation för dig med sådant tjat, men bra att du vet vad du vill och inte vill med ditt liv! Tvåsamhetsnormen är väldigt, väldigt stark för en del. Tackolov struntar mina nära vänner i sånt, där har jag inte märkt någon skillnad i umgänget om nån är i förhållande/nyseparerad/evig singel.

I min värld är det faktiskt exmaken som tjatat mest om att jag borde ha någon ny, festligt nog. Han har iofs också tjatat om att jag borde bli ihop med honom igen. Men nu när jag inte vill det så borde jag tydligen ha en man, vilken som helst O_o:banghead: Det är tydligen jätte- jätteviktigt.
 
@Pudlan I hear you. Väldigt många bekymrar sig över mitt ensamleverne. Tom till den grad att jag erbjudits gå på blind-date. Why?! Som att det är problemet för mig, att inte hitta nån karl? Jag försöker snarare hålla mig undan män... Jag är jättenöjd, jag har snarare ångest för att jag ev då träffat nån. Av slump och helt utan mäkleri. Men jag mår jättebra ensam. Jag gör som jag vill, när jag vill, hur jag vill, jag är mkt mer avslappnad i mitt liv överlag. Jag tror att folk på riktigt inte fattar att det faktiskt kan vara så.

För en väninna till mig är det Ännu värre. Hon får alltid pikar, blir inte bjuden på tillställningar etc. Jag tycker ärligt talat synd om henne. Ingen av oss är nyblivna singlar heller från långa förhållanden, ska väl tilläggas. Vi faller bara utanför tvåsamhetsnormen, och när vi tom är nöjda med det blir det kortslutning i vissas hjärnor... så är människor. Jag tycker det är patetiskt och säger mer om dem än nåt annat. Jag tror att det bästa är att ställa frågan rakt ut - Vad stör er med att jag är singel?
 
Jag har varit med om liknande. Helt hopplöst ibland att på något sätt försöka umgås med män så länge de eller deras partner vet att man är singel. De är verkligen livrädda att jag ska "sno" mannen :meh: Har även nu vissa bekanta som av alla tänkbara anledningar är för mig fullständigt ointressanta som annat än bekanta. Ändå har de under hela tiden vi haft kontakt vägrat att träffa mig ensam, inte ens velat ses för att gå och klättra utan att fler följer med, just för att de tänker sig att det ska bli något "mer" då.
Åh när jag och min kollega som är jätteung och inte alls något annan för mig än en vän började träna ihop så började det viskas på jobbet. :meh: Folk är så jävla skumma.
 
Åh när jag och min kollega som är jätteung och inte alls något annan för mig än en vän började träna ihop så började det viskas på jobbet. :meh: Folk är så jävla skumma.
Samma här, dock gäller det en betydligt äldre kollega. Jag flyttade ensam till en småstad där jag inte hade nåt umgänge. Eftersom alla här är gifta/par och umgås med andra par så blev det ganska naturligt att jag började umgås med en på jobbet som var ensam. Dels för att vi kom väldigt bra överens och såklart även eftersom jag inte direkt blev så mkt inbjuden i annat. (Umgicks ett tag med en annan kollega men det blev allt mer sällan och till slut insåg jag varför - hans fru var så jävla svartsjuk.)

Men h-e-r-r-e-g-u-d vilket snack det var på jobbet. Om att vi umgicks, att vi skulle bli ett par osv osv :banghead: Så jävla tröttsamt.
 
Samma här, dock gäller det en betydligt äldre kollega. Jag flyttade ensam till en småstad där jag inte hade nåt umgänge. Eftersom alla här är gifta/par och umgås med andra par så blev det ganska naturligt att jag började umgås med en på jobbet som var ensam. Dels för att vi kom väldigt bra överens och såklart även eftersom jag inte direkt blev så mkt inbjuden i annat. (Umgicks ett tag med en annan kollega men det blev allt mer sällan och till slut insåg jag varför - hans fru var så jävla svartsjuk.)

Men h-e-r-r-e-g-u-d vilket snack det var på jobbet. Om att vi umgicks, att vi skulle bli ett par osv osv :banghead: Så jävla tröttsamt.
Svartsjuka partners kan vara ett ordentligt problem.
 
Samma här, dock gäller det en betydligt äldre kollega. Jag flyttade ensam till en småstad där jag inte hade nåt umgänge. Eftersom alla här är gifta/par och umgås med andra par så blev det ganska naturligt att jag började umgås med en på jobbet som var ensam. Dels för att vi kom väldigt bra överens och såklart även eftersom jag inte direkt blev så mkt inbjuden i annat. (Umgicks ett tag med en annan kollega men det blev allt mer sällan och till slut insåg jag varför - hans fru var så jävla svartsjuk.)

Men h-e-r-r-e-g-u-d vilket snack det var på jobbet. Om att vi umgicks, att vi skulle bli ett par osv osv :banghead: Så jävla tröttsamt.
Jaa jag fattar verkligen inte varför man inte kan få vara vän med män om man ser ut som en kvinna.
 
Svartsjuka partners kan vara ett ordentligt problem.
Indeed. Det är så jävla tröttsamt. Ffa om en som i mitt fall bara har manliga kollegor och vill umgås med dem nån gång per år utanför jobbet.
Jag blev bjuden dit några ggr i början. Sedan allt mer sällan. Tills slut bara när hon var bortrest. Nu händer det inte längre och nånting säger mig att det inte bara är pga corona...
 
Indeed. Det är så jävla tröttsamt. Ffa om en som i mitt fall bara har manliga kollegor och vill umgås med dem nån gång per år utanför jobbet.
Jag blev bjuden dit några ggr i början. Sedan allt mer sällan. Tills slut bara när hon var bortrest. Nu händer det inte längre och nånting säger mig att det inte bara är pga corona...
Min Ex var så svartsjuk och anklagade mig för att vara otrogen hit och dit. Hon som var otrogen ett par gånger i alla fall. men hon hade väl en tanke med att vara/spela svartsjuk.
 

Hästfolk, Häst, Avel, Grenar

Allmänt, Fritid, Barn

  • Vad gör vi? Del CXIX

Hund, Katt, Andra Djur

  • Valp med underbett

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Upp