Vårföräldrar 2019 - del 2

[Pontevecchio]

Åh, det missade jag! Kanske menade hon som tittade på honom på amningsmottagningen att det i hennes ögon behövdes ett klipp, men att läkarna är mer restriktiva med att klippa och bara gör det i extrema fall. Min lille har ju trots allt lyckats äta sig upp duktigt i vikt, så något extremt problem rör det sig ju inte om, utan det är bara väldigt smärtsamt för oss båda, med kolik och väldigt smärtsam amning som följd (och dessa samband är ju heller inte solklara).

Det är inte så bara, att klippa ett tungband är inte skadligt så självklart ska ni inte lida i onödan!
har ni provat nån babysitter eller dyl som rör sig? typ som en gunga?

 

[Schleten]

Det är inte så bara, att klippa ett tungband är inte skadligt så självklart ska ni inte lida i onödan!
har ni provat nån babysitter eller dyl som rör sig? typ som en gunga?

Jag har faktiskt försökt få tag på den amningsexpert vi träffade igår, men utan framgång (det tog två veckor av idogt ringande sist!). Det är inte hållbart att ha det såhär, men det är ju inte säkert att ett klipp är det som hjälper, särskilt som amningen faktiskt inte varit såhär smärtsam tidigare blir jag osäker.

Vi har skaffat en Baby Björn babysitter och i den kan han på bra dagar och om vi har fullt fokus på honom med prat och uppmuntran sitta i ett par minuter. Det kommer säkert gå längre stunder så småningom och han verkar ändå tycka att den ör bra mycket roligare än att ligga på en filt.

 

[Undeniable]

Idag har jag kört bil ensam med liten för första gången! Jag blir sjukt nervös för sånt.. Har knappt suttit i framsätet än sen han kom, vill vara bredvid honom för att kunna hålla honom sällskap.. Gick iallafall bra på ditvägen, var vaken och grinade lite i början men somnade ganska snart. Vägen hem var desto jobbigare, vaken men tyst första biten, började sedan gnälla mer och mer för att vara i totalt upplösningstillstånd sista biten min stressfaktor var total, undviker nog detta på ett tag nu

 

[Luktpion]

Idag har jag kört bil ensam med liten för första gången! Jag blir sjukt nervös för sånt.. Har knappt suttit i framsätet än sen han kom, vill vara bredvid honom för att kunna hålla honom sällskap.. Gick iallafall bra på ditvägen, var vaken och grinade lite i början men somnade ganska snart. Vägen hem var desto jobbigare, vaken men tyst första biten, började sedan gnälla mer och mer för att vara i totalt upplösningstillstånd sista biten min stressfaktor var total, undviker nog detta på ett tag nu

Ååh, fy så stressigt! Mardröm. Jag är också nervös för typ allt jag måste iväg och göra själv med bebisen. Har ni åkt mycket bil? Min lilla kille hatade det först men nu går det riktigt bra. Han kan gråta när jag sätter ner honom i stolen men när vi rullar så blir han tyst för det mesta.

Du får göra lite småutflykter med bilen så det slipper kännas så jobbigt nästa gång ni måste ut på något.

----------

Idag fick vi brev om att han fått sitt namn! En liten John. Sedan var vi på marknad. Det bästa med marknaden var lysrören i taket inne i en klädaffär i anslutning till marknaden. Sju veckor imorgon! Då ska vi på kalas till gammelfarfar- och farmor och så ska han få träffa sin morbror för första gången.

Nu babblar jag bara. Borde verkligen passa på att sova lite istället...

 

[Luktpion]

Det är lite fascinerande hur definitioner ändras efter att man fått en bebis. Inatt sov jag från 00.30 - 03 och sedan var det matpaus igen 04.30. 05.15 vaknade han och var pigg så vi var vakna till 07, sen fick jag sova tre tjugominuterspass fram till 09. Så... 5 timmars sömn lite generöst räknat. Skulle definiera natten som "ganska bra!"

Pre-bebis hade det ju varit en katastrofnatt om man fick sova så där hattigt och jag hade varit helt död nästa dag. Jag klarar vanligtvis sömnbrist oerhört dåligt. Men nu går det liksom ganska bra?

Och vad är grejen med att inte kunna somna på kvällen? Dumma hjärna, SLÄCK NER!

Hoppas alla fått sova någorlunda inatt (vad nu definitionen är för det nu för tiden) och att det blir en glad dag.

 

[KarinStarfighter]

Det är lite fascinerande hur definitioner ändras efter att man fått en bebis. Inatt sov jag från 00.30 - 03 och sedan var det matpaus igen 04.30. 05.15 vaknade han och var pigg så vi var vakna till 07, sen fick jag sova tre tjugominuterspass fram till 09. Så... 5 timmars sömn lite generöst räknat. Skulle definiera natten som "ganska bra!"

Pre-bebis hade det ju varit en katastrofnatt om man fick sova så där hattigt och jag hade varit helt död nästa dag. Jag klarar vanligtvis sömnbrist oerhört dåligt. Men nu går det liksom ganska bra?

Och vad är grejen med att inte kunna somna på kvällen? Dumma hjärna, SLÄCK NER!

Hoppas alla fått sova någorlunda inatt (vad nu definitionen är för det nu för tiden) och att det blir en glad dag.

Håller helt med dej. Som min kompis sa: hade jag vetat att jag skulle gå upp typ 3-4 ggr per natt i över 4 mån hade jag kanske inte skaffat barn, men jag är inte lika trött som jag trodde att jag skulle vara... det sägs ju att hormonerna gör att man klarar sig på mindre sömn.

Frank har börjat sova bättre nu igen. Somnar runt 22.30 och klarar sig med 1, max 2 uppvak innan han vaknar runt 6-6.30. Helt okej ju! Är glad så länge det håller i sig men väntar på bakslag...

Dock fortfarande jobbigt att han inte vill sova själv. Hade han legat stilla hade det inte varit så jobbigt, men nu sprattlar han runt så det är väldigt svårt att komma till ro tycker jag. Sambon och jag försöker turas om och sova med honom.

Vi har för övrigt gått igenom amnkngsstrejk version 2. Denna gången löste jag det genom att gå och amma samtidigt. Som tur är tog det ett par ggr men nu funkar det igen

Frank utvecklas för varje dag. Det senaste är att han börjar bli mer medveten om vem som är i rummet. Han har dessvärre också blivit mer mammig och vill helst vara med mig typ jämt. Kan bli ledsen om han sitter i pappas knä när jag sitter bredvid och blir då nöjd när vi byts av. Inte så kul men blir väl så eftersom jag är hemma med honom hela dagarna. Pappan försöker ha honom så mkt som möjligt när han är hemma. Blir väl tvärtom när vi byts av i vinter.

 

[Undeniable]

Ååh, fy så stressigt! Mardröm. Jag är också nervös för typ allt jag måste iväg och göra själv med bebisen. Har ni åkt mycket bil? Min lilla kille hatade det först men nu går det riktigt bra. Han kan gråta när jag sätter ner honom i stolen men när vi rullar så blir han tyst för det mesta.

Du får göra lite småutflykter med bilen så det slipper kännas så jobbigt nästa gång ni måste ut på något.

--------

Ja vi har åkt ganska mkt bil, och han somnar bra oftast. Men då sitter jag bredvid och matar in nappen med jämna mellanrum (han släpper den själv annars, vilket hände igår.. Och blir då ledsen för att han inte har en napp i munnen liksom )
Ja det är väl bara att vänja sig vid att köra själv, blir ju fler ggr. Så jobbigt bara

 

[Flixon]

Nora blir tröstlös i bilen, om hon är trött. Jag kan stoppa in henne i bilen när hon sover och hon fortsätter sova utan problem. Är hon vaken är hon också rätt nöjd, sitter och kikar på sina fötter men när hon är trött så somnar hon liksom inte, utan blir bara mer och mer ledsen, fullständigt knäckande. Men ibland måste jag helt enkelt köra så det är bara att stå ut. Jag är dock glad att vi ska åka tåg och inte bil upp norrut om ett par veckor.

För övrigt har hon börjat greppa saker nu! Det är inte alltid hon lyckas men häftigt när hon gör det

 

[Luktpion]

Håller helt med dej. Som min kompis sa: hade jag vetat att jag skulle gå upp typ 3-4 ggr per natt i över 4 mån hade jag kanske inte skaffat barn, men jag är inte lika trött som jag trodde att jag skulle vara... det sägs ju att hormonerna gör att man klarar sig på mindre sömn.

Frank har börjat sova bättre nu igen. Somnar runt 22.30 och klarar sig med 1, max 2 uppvak innan han vaknar runt 6-6.30. Helt okej ju! Är glad så länge det håller i sig men väntar på bakslag...

Dock fortfarande jobbigt att han inte vill sova själv. Hade han legat stilla hade det inte varit så jobbigt, men nu sprattlar han runt så det är väldigt svårt att komma till ro tycker jag. Sambon och jag försöker turas om och sova med honom.

Vi har för övrigt gått igenom amnkngsstrejk version 2. Denna gången löste jag det genom att gå och amma samtidigt. Som tur är tog det ett par ggr men nu funkar det igen

Frank utvecklas för varje dag. Det senaste är att han börjar bli mer medveten om vem som är i rummet. Han har dessvärre också blivit mer mammig och vill helst vara med mig typ jämt. Kan bli ledsen om han sitter i pappas knä när jag sitter bredvid och blir då nöjd när vi byts av. Inte så kul men blir väl så eftersom jag är hemma med honom hela dagarna. Pappan försöker ha honom så mkt som möjligt när han är hemma. Blir väl tvärtom när vi byts av i vinter.

Ja det är nog tur man inte vet så mycket innan första barnet. Undrar vad det är med hormonerna som gör att man klarar sig på mindre sömn. Det vore ju praktiskt att ha de hormonnivåerna jämt då

Så härligt med nattsömnen! Hoppas det håller i sig.

Jag går och väntar lite på det där med att bebisen vill vara mer med mamma/pappa eller något välkänt ansikte mot nya. Det känns som det borde vara ett steg i utvecklingen? Min bebis är glad och nöjd i vilken famn man än lämnar honom än så länge. Hoppas det blir bättre med mammigheten för er. Nog så påfrestande ibland att vara två om en bebis utan att en är "favorit"!

Ja vi har åkt ganska mkt bil, och han somnar bra oftast. Men då sitter jag bredvid och matar in nappen med jämna mellanrum (han släpper den själv annars, vilket hände igår.. Och blir då ledsen för att han inte har en napp i munnen liksom )
Ja det är väl bara att vänja sig vid att köra själv, blir ju fler ggr. Så jobbigt bara

Å, den där himla nappen. Varför måste den vara så omöjlig jämt. Ja det är bara att kämpa på med det jobbiga, du är i alla fall inte ensam!

 

[Luktpion]

Jag är strandad i soffan med en sovande bebis. Han vaknar så fort jag försöker ta mig härifrån.

Jag har bestämt mig för att försöka få ordning på det andra bröstet för det hade varit så mycket smidigare. Jag har beställt en mindre amningsnapp vi ska prova med och sedan får jag väl börja pumpa igen för att få igång produktionen mer så han får lite feedback också om han försöker. Hoppas det ska fungera tillslut.

Här är pappan förkyld och dessutom iväg på rep och spelningar så jag och lillen får klara oss själva. Jag har lite spunk nu för huset ser ut som en soptipp och mina rabatter växer igen. Bebisen har inte blivit sjuk än iaf, peppar peppar.

Igår var jag som sagt iväg på kalas med den nyblivna sjuveckorsbebisen som var en riktig charmör. Han log stort åt alla, även om han hamnade i en helt ny famn. Efteråt var vi helt slut båda två och sov gott inatt. Nu får det vara nog med äventyr på ett tag.

 

[nejlica]

Håller helt med dej. Som min kompis sa: hade jag vetat att jag skulle gå upp typ 3-4 ggr per natt i över 4 mån hade jag kanske inte skaffat barn, men jag är inte lika trött som jag trodde att jag skulle vara... det sägs ju att hormonerna gör att man klarar sig på mindre sömn.

Frank har börjat sova bättre nu igen. Somnar runt 22.30 och klarar sig med 1, max 2 uppvak innan han vaknar runt 6-6.30. Helt okej ju! Är glad så länge det håller i sig men väntar på bakslag...

Dock fortfarande jobbigt att han inte vill sova själv. Hade han legat stilla hade det inte varit så jobbigt, men nu sprattlar han runt så det är väldigt svårt att komma till ro tycker jag. Sambon och jag försöker turas om och sova med honom.

Vi har för övrigt gått igenom amnkngsstrejk version 2. Denna gången löste jag det genom att gå och amma samtidigt. Som tur är tog det ett par ggr men nu funkar det igen

Frank utvecklas för varje dag. Det senaste är att han börjar bli mer medveten om vem som är i rummet. Han har dessvärre också blivit mer mammig och vill helst vara med mig typ jämt. Kan bli ledsen om han sitter i pappas knä när jag sitter bredvid och blir då nöjd när vi byts av. Inte så kul men blir väl så eftersom jag är hemma med honom hela dagarna. Pappan försöker ha honom så mkt som möjligt när han är hemma. Blir väl tvärtom när vi byts av i vinter.

Oj, det räknade jag definitivt med när vi skaffade barn Det är ju ändå en övergående period som tur är!

Just nu tycker jag att dottern sover jättebra om nätterna jämfört med vad jag föreställt mig, och då brukar hon ändå bara sova ett par timmar varje gång innan det är dags för nästa matning och blöjbyte. Ser såå fram emot när sovperioderna blir lite längre

 

[Flixon]

Den här lilla sparven har gått upp 900 gram den senaste månaden 6,4 kg och 63,5 lång, och nyvaccinerad så vi får väl se om hon får feber ikväll. Pappasamtal avklarat också, det är nytt sedan sist.

 

[BusBarro]

Vi har haft en helt fantastisk vecka (jag vågar knappt skriva det).
Det har gått från massor med kvällsångest till inget gnäll öht. Han somnar som en liten prins i babynestet varje kväll och sover bra (bra = 3-4 timmar i sträck).
Men det bästa av allt är att han är så glad. Det känns helt fantastiskt

 

[turbofling]

Pappasamtal avklarat också, det är nytt sedan sist.

Vad är pappasamtal?

 

[Elin_B]

Vi har haft ett riktigt gnälligt dygn... Jag är tacksam för August har ändå sovit bra. Sen att jag inte har sovit en blund ändå pga värme och myggor surrandes i örat... Jag har dessutom dragit på mig förkylningarnas moder och mår som en överkörd bäver och nästäppa, skinnflådd näsa och bultande bihålor bidrar inte heller till god nattsömn direkt.

Både igår och idag har A varit arg konstant när han varit vaken. Och han har varit vaken mycket. Inte sovit mer än max 20 minuter åt gången och sedan gnäll, gnäll, gnäll. Vet inte om det är värmen eller utvecklingssprång eller nåt annat men jag är helt slut och har dåligt samvete för att jag inte räcker till för storebror. Det ska bli skönt att han får gå till dagmamma imorn. Ibland är A tyst när man ligger och ammar i sängen så det är min dagsvila. Problemet är att storebror inte tycker att det är en höjdare så det går inte riktigt när han är hemma.

 

[Flixon]

Vad är pappasamtal?

Samma slags samtal som de har med mamman för att fånga upp eventuell förlossningsdepression, fast lite senare. Tydligen visar forskningen att det kommer senare för partnern, så det samtalet försöker de ha vid 3 månaderskontrollen.

 

[Skrottiskrott]

Äntligen har vi också fått vår älskade bebis! 11 juni kom han efter lång väntan. Blir därav en ganska lång förlossningsberättelse också, skönt att skriva ned det hela känner jag.

Spoiler: Min förlossningsberättelse:

Min latensfas var väldigt lång. Kunde börja klocka värkar fredag kväll vid 18:30. Värkarna var regelbundna och blev allt mer smärtsamma fram till lördag sen kväll då vi till slut ringde förlossningen och fick åka in. Dock var jag inte öppen alls utan fick åka hem igen med sovdos - som inte hjälpte alls. En sån himla besvikelse, vi har dessutom 60 min enkel resväg till sjukhuset. Värkarna fortsatte att vara regelbundna och gjorde nästan ohanterbart ont under ytterligare drygt ett dygn. Efter att ha kämpat hemma i totalt 56 timmar utan sömn åkte vi in igen, dock hade jag bara öppnat mig 1,5 cm och jag började störtgrina. Nu förstod i alla fall personalen att jag inte kunde ha det såhär längre, de såg dessutom att jag var inbokad på igångsättning dagen efter så vi fick ett rum, jag fick morfin och kunde sova två underbara timmar.

Värkarna fortsatte att öka i smärta under dagen men blev inte särskilt täta och jag öppnade mig väldigt långsamt. Runt lunch på måndagen var jag helt färdig. Kämpat med smärtan sedan fredag kväll med endast två timmars sömn, jag blev rädd att jag inte skulle orka det jag hade framför mig. Till slut fick jag Cytotec för att få fart på det hela och barnmorskan tog hål på hinnorna. Efter det gjorde värkarna outhärdligt ont och kom väldigt tätt. När jag efter några timmar fick reda på att jag bara var öppen 5 cm började jag gråta igen - hur kunde jag vara SÅ slut och tycka att smärtan var SÅ outhärdlig redan, när det var så mycket kvar? Hittills hade jag använt TENS och lustgas, nu fick erbjudande om EDA och jag kände hopp igen. EDAn lindrade en stund, men betydligt mindre än vad jag hade trott. Nu fick jag värkstimulerande dropp och skulle röra mig massor, upp på bollen, studsa ned barnet... Han låg i någon knasig grodposition, inte vriden så som han skulle och med armarna nedåt om jag förstod rätt, det var inte någon gynnsam position i alla fall och barnmorskan informerade om att det var lite högre risk för ett snitt, och att det var jääätteviktigt att jag rörde mig så mycket det gick nu fastän det gjorde så otroligt ont.

Jag tvingade mig till varje sekund på den där bollen. Nu gjorde det ondare än någonsin och ju mer jag lyssnade på kroppen och försökte ge efter, desto mer frustrerad blev jag för den började krysta som attan! Mer och mer för varje värk, jag blev helt förtvivlad. Jag hade ju 5 cm kvar att öppna mig, inte kunde det vara meningen att kroppen skulle krysta såhär mycket redan i detta skede!? Ny personal kom in just då och jag skämdes SÅ över att det första de fick se av mig var panik. För det hade jag ett tag där, när jag inte fattade någonting. Barnmorskan försökte typ tala mig tillrätta, smärtan är inte farlig, jag måste studsa på bollen, slappna av... Till slut sa hon att hon kanske skulle kolla igen hur öppen jag var. Hon lät väldigt förvånad när hon sa att här är det fullt öppet! Alltså det hade tagit tre dygn att öppna mig 5 cm och typ en timma eller mindre att öppna mig de sista 5 cm. Jag grät av lycka och nu när jag förstod att kroppen inte alls var ute och cyklade så kunde jag slappna av och hantera smärtan på ett helt annat sätt.

Till slut var det dags att krysta ut honom på riktigt, vilket tog längre tid och var svårare än vad jag hade föreställt mig. Han låg ju lite tokigt också. En läkare var inne ett par vändor vet jag och diskuterade sugklocka samt tog prov på bebisen, det såg bra ut. Så det var bara att krysta på. Och ja, såklart kom han ju till slut, tisdag 00:42. Vilken känsla att få upp honom på bröstet. Obegränsad kärlek vid första ögonkastet.

Efter alltihop var min kropp helt färdig. Vilket jag har full respekt för - den hade kämpat från fredag 18:30 till tisdag 00:42 och var nu äntligen i mål!

 

[Skrottiskrott]

Uppdaterar listan också.

Mars
28/2, KarinStarfighter, 33 år, 1a barnet
3 - Anemone, 33 år, 2a barnet
11 - Ynnej, 28 år 1a barnet
13 - Flixon, 31 år, 2a barnet
22 - Panamera, 25 år, 1a barnet
24 - Lady_D, 35 år, 1a barnet
26 - Schleten, drygt 30 år, första barnet
31 - Ja88, 30 år, 4e barnet.

April
5 - megin, 31 år, 2a barnet
9 - unicornia, 32 år, 1a barnet
11 - Elin_b, 29 år, 2a barnet
14 - Aprilbarn, 30 år, 1a barnet
15 - Safir, 31 år, 2a barnet
18 - Luktpion, 26 år, 1a barnet
18 - Undeniable, 29år, 1a barnet
23 - BusBarro, 31 år, 1a barnet
27 - _zvea_, 33 år, 1a barnet

Maj
3 - Tussilagos, 32 år, andra barnet
6 - Lönn, 30 år, 1:a barnet
7 - Winifred, 30 år, 1a barnet
7 - Turbofling, 34 år, 5te barnet
19 - Nejlica 27år, 1a barnet
26 - naemi, 1a barnet
27 - Skrottiskrott, 30 år, 1a barnet

Födda;

Mars
2 KarinStarfighter, pojke, 3115 gram, 51 cm
14 Panamera, pojke, 2996 gram, 48 cm
16 Anemone, flicka, 4425 gram, 52 cm
17 Ynnej, flicka, 3008 gram, 48 cm
18 Flixon, flicka, 3796 gram, 52 cm
21 Ja88, flicka, 4325 gram, 52 cm
23 megin, flicka, 2880 gram, 51 cm

April
7 unicornia, pojke, 2580g, 48 cm
9 Elin_b, pojke, 3680 gram, 51 cm
11 Lady_D, pojke, 4256 g, 52 cm
13 Undeniable, pojke, 4165, 52 cm
20 _zvea_, flicka 3542 g, 49 cm
21 Safir, flicka, 3270 gram, 49 cm
21 Tussilagos, pojke, 2468 g, 47 cm
27 Luktpion, pojke, 3890 g, 53 cm
27 BusBarro, pojke, 3280 g, 49 cm

Maj
2 Turbofling, pojke, 3750g, 50 cm
5 Winifred, flicka, 3583 g, 50 cm
15 Nejlica, flicka, 3050g, 48 cm
21 Lönn, flicka, 3910g, 53 cm
26 Naemi, pojke 3605g, 51 cm

Juni
11 Skrottiskrott, pojke 3928 g, 54 cm


En lång grabb!

 

[Schleten]

Men oj, @Skrottiskrott , vilken förlossning! Som du fick slita! Ett stort grattis till din långe pojke

 

[Elin_B]

Äntligen har vi också fått vår älskade bebis! 11 juni kom han efter lång väntan. Blir därav en ganska lång förlossningsberättelse också, skönt att skriva ned det hela känner jag.

Spoiler: Min förlossningsberättelse:

Min latensfas var väldigt lång. Kunde börja klocka värkar fredag kväll vid 18:30. Värkarna var regelbundna och blev allt mer smärtsamma fram till lördag sen kväll då vi till slut ringde förlossningen och fick åka in. Dock var jag inte öppen alls utan fick åka hem igen med sovdos - som inte hjälpte alls. En sån himla besvikelse, vi har dessutom 60 min enkel resväg till sjukhuset. Värkarna fortsatte att vara regelbundna och gjorde nästan ohanterbart ont under ytterligare drygt ett dygn. Efter att ha kämpat hemma i totalt 56 timmar utan sömn åkte vi in igen, dock hade jag bara öppnat mig 1,5 cm och jag började störtgrina. Nu förstod i alla fall personalen att jag inte kunde ha det såhär längre, de såg dessutom att jag var inbokad på igångsättning dagen efter så vi fick ett rum, jag fick morfin och kunde sova två underbara timmar.

Värkarna fortsatte att öka i smärta under dagen men blev inte särskilt täta och jag öppnade mig väldigt långsamt. Runt lunch på måndagen var jag helt färdig. Kämpat med smärtan sedan fredag kväll med endast två timmars sömn, jag blev rädd att jag inte skulle orka det jag hade framför mig. Till slut fick jag Cytotec för att få fart på det hela och barnmorskan tog hål på hinnorna. Efter det gjorde värkarna outhärdligt ont och kom väldigt tätt. När jag efter några timmar fick reda på att jag bara var öppen 5 cm började jag gråta igen - hur kunde jag vara SÅ slut och tycka att smärtan var SÅ outhärdlig redan, när det var så mycket kvar? Hittills hade jag använt TENS och lustgas, nu fick erbjudande om EDA och jag kände hopp igen. EDAn lindrade en stund, men betydligt mindre än vad jag hade trott. Nu fick jag värkstimulerande dropp och skulle röra mig massor, upp på bollen, studsa ned barnet... Han låg i någon knasig grodposition, inte vriden så som han skulle och med armarna nedåt om jag förstod rätt, det var inte någon gynnsam position i alla fall och barnmorskan informerade om att det var lite högre risk för ett snitt, och att det var jääätteviktigt att jag rörde mig så mycket det gick nu fastän det gjorde så otroligt ont.

Jag tvingade mig till varje sekund på den där bollen. Nu gjorde det ondare än någonsin och ju mer jag lyssnade på kroppen och försökte ge efter, desto mer frustrerad blev jag för den började krysta som attan! Mer och mer för varje värk, jag blev helt förtvivlad. Jag hade ju 5 cm kvar att öppna mig, inte kunde det vara meningen att kroppen skulle krysta såhär mycket redan i detta skede!? Ny personal kom in just då och jag skämdes SÅ över att det första de fick se av mig var panik. För det hade jag ett tag där, när jag inte fattade någonting. Barnmorskan försökte typ tala mig tillrätta, smärtan är inte farlig, jag måste studsa på bollen, slappna av... Till slut sa hon att hon kanske skulle kolla igen hur öppen jag var. Hon lät väldigt förvånad när hon sa att här är det fullt öppet! Alltså det hade tagit tre dygn att öppna mig 5 cm och typ en timma eller mindre att öppna mig de sista 5 cm. Jag grät av lycka och nu när jag förstod att kroppen inte alls var ute och cyklade så kunde jag slappna av och hantera smärtan på ett helt annat sätt.

Till slut var det dags att krysta ut honom på riktigt, vilket tog längre tid och var svårare än vad jag hade föreställt mig. Han låg ju lite tokigt också. En läkare var inne ett par vändor vet jag och diskuterade sugklocka samt tog prov på bebisen, det såg bra ut. Så det var bara att krysta på. Och ja, såklart kom han ju till slut, tisdag 00:42. Vilken känsla att få upp honom på bröstet. Obegränsad kärlek vid första ögonkastet.

Efter alltihop var min kropp helt färdig. Vilket jag har full respekt för - den hade kämpat från fredag 18:30 till tisdag 00:42 och var nu äntligen i mål!

Oh fy vilket maratonlopp! Bra jobbat och stort, stort GRATTIS

Jag tyckte också att allt var väldigt överväldigande första gången och att "om det gör såhär ont NU hur ont ska det inte göra sen?" osv. Och jag tyckte att det jobbigaste var hur utdraget det var, och då höll jag ändå "bara" på i ungefär ett dygn.

Andra gången var helt annorlunda. Kan inte säga att det direkt gjorde mindre ont, men det gick dels fortare vilket gjorde att orken var mycket bättre. Dessutom blev intensiteten och smärtan inte lika chockartad.