Efter att proppen börjat släppa började molvärk som övergick i regelbundna men glesa värkar under natten till söndag. Fick komma in på koll mest bara för att under fm och då hade det börjat hända lite men inte tillräckligt. Vi åkte hem en sväng och vilade medan värkarna tilltog något. Fick sedan åka in en gång till för koll för att se huruvida det var vattnet som börjat sippra ut eller ej, visade sig vara falsklarm. Var då öppen 2-3cm. Åkte hemåt igen och väl där fick jag världens värkstorm med knappt mer än ett par sekunders mellanrum. Hade en o samma värk i 10min när jag stod i duschen och försökte härda ut. Kändes som att den aldrig skulle ta slut och när den väl släppte kom nästa efter 2 sekunder... Höll på att tappa kontrollen här (okej gjorde det lite, började typ gråta när det gått 7 min och undrade hur vi ens skulle lyckas komma tbx till FL om der fortsatte)
Så var det dags att åka in ”på riktigt”. Hade jobbigt i bilen men värkarna avtog tack och lov lite. Hade öppnat mig typ 3cm på timmen vi var hemmat.. Sedan klingade det dock av och inget hände på ett tag. Har lite svårt att minnas alla steg men någonstans här fick jag sen en ny värkstorm och jag tror det var efter det de upptäckte att lillan inte verkade må bra. Fick pyssla med olika ställningar och till sist visade ctg en normal kurva. Vi kunde fortsätta men fick vara uppmärksamma på hur jag låg eftersom lillan inte accepterade vad som helst.
Värkarna började göra väldigt ont och de var långdragna, men för glesa för att göra nytta. Provade lustgas och tens men de behövde sätta elektrod på bebbe varpå jag blev av med tensen. Lustgasen gjorde ingen nytta för mig alls och när värkarna bestämde sig för att komma jättetätt igen utan att göra nytta gick jag med på EDA. Då sa de även att jag förmodligen behövde värstimulerande dropp för att föra förlossningen framåt. Något jag verkligen ville undvika. Men så fick det bli. De gav mig dock bara EDA:n och lät mig vila ett tag först. Värkarbetet fortsatte helt smärtfritt och jag sov omvartannat mellan. Kändes som fusk
Sen är det lite luddigt med ordningen men efter all anspänning kvällen innan så gick utvecklingen bakåt ist för framåt. De började så småningom sätta värlstimulerande dropp men när det kom upp lite i dos började ctg visa avvikelser igen. Det stoppades men jag fortsatte ha egna värkar som gjorde susen för det tog inte lång tid från 8-10 cm.. Så droppet verkade ha triggat igång mig så att kroppen kunde fortsätta själv. Innan det här var det dock något mer försök att sätta dropp igen men bebis gillade det inte riktigt.
Det började bli tydligt att hon behövde komma ut snart. Eftersom det gick framåt så snabbt där framåt 10 cm så tyckte de att vi kunde fortsätta. Men när jag väl var helt öppen o redo började skalpproverna visa dåliga värden och till slut var det att ”nu måste hon ut, annars blir det akutsnitt”. Tack o lov räckte det med minidos på droppet tillsammans m mina värkar. Der fanns inte tid för mer än enstaka försök med krystningar, de skulle ta henne med sugklocka men behövde ju nå henne först. Tror hon kom ut på typ fem krystningar, de två sista drog de med klockan (huvudet en gång, kroppen en). Hon låg lite ofördelaktigt med huvudet (tittade år fel håll) men jag var extremt besluten på att få ut henne så tillsammans med läkaren löste det sig. Kändes väldigt skumt att krysta utan att riktigt känna något förutom trycket neråt. De fick hjälpa till att säga ”nu” när det var dags. Men tekniken var lätt att hitta ändå, förvånansvärt nog. Det kändes häftigt!
Hon var lite tilltufsad när hon kom ut, blev en kortis upp på bröstet, men fick höra något litet skrik och gnäll innan hon fick följa med barnläkaren för att få hjälp med andningen. Hon hade svalt nerbajsat fostervatten som behövde komma upp samt behövde lite hjälp med syre mm. Min man sa att det var hemskt att stå bredvid så jag tror det var bra att jag behövde vara kvar och få ut moderkakan + bli sydd. Eftersom de tryckte på sugklocka lite tidigare än optimalt och det blev ganska snabbt slutförlopp så blev det lite bristningar, men klarade mig med grad 2 tack o lov.
Så äntligen, efter två dagar på förlossningen var hon äntligen ute! Var en sådan lättnad att slippa ett akutsnitt, men fy vilken emotionell berg-och-dalbana det var
Ena stunden var allt bra för att nästa bli dåligt, sen vände det men så hände något nytt. Tex fick jag feber så plötsligt fick personalen slänga på corona-skydd och inte lämna rummet förrän tre h senare då provsvaret kom tbx negativt. Det var ju supervarmt så det var ingen höjdare för dem.
Jag har inte riktigt hunnit smälta det ännu. Ett planerat snitt hade kanske varit ett bättre val för oss båda men samtidigt kan man ju inte veta sånt på förhand. Jag är glad att jag har fått uppleva att krysta fram en bebis i alla fall och att det trots allt gick bra. Tyvärr har vi båda åkt på varsin infektion och hon är just nu på neo för att sola och bli ordentligt kollad hela tiden. Men förhoppningsvis blir hon inte långvarig här. Längtar efter att få gosa med henne igen! (Första natten sov hon med mig)
Så, där var min superlånga förlossningsberättelse. Är säkert lite fel ordning och osammanhängande.. var ju sjukt långdraget. Men kanske intressant att läsa ändå