Bukefalos 25 år, Läs mer! Arkivet

Vart drar ni gränsen för fysiska fel?

Fisherling

Trådstartare
Jag tycker det är sorgligt att så många raser har problem fysiskt; inte bara E-schäfer, mops etc. Det är många raser som har ”mindre” problem. Hängande och rynkig hud som orsakar infektioner och svamp, päls som gör att hunden inte fungerar så fort det är 15+ ute, så raka vinklar att man i princip kan garantera att hunden sliter av korsbandet någon gång, så djupt liggande ögon att ögonkanterna inte når ögongloben, saggiga ögonkanter, päls som inte torkar och utvecklar våteksem, käkar som är för smala och svaga, tänder som ramlar ur, svansar som är så hårt krullade att det orsakar infektioner, svamp och problem att skita eller om det vill sig illa missbildningar i ryggraden, långa ryggar som orsakar diskbråck, korta ben så bogen slår i marken så fort det inte är plant, hundar med inrullade ögonlock eller ögonfransar som växer fel..

Vart lägger ni gränsen? Hur ser ni på raserna eller blandningarna som har problem som inte är de som alltid tas upp?
 
Jag tycker det är sorgligt att så många raser har problem fysiskt; inte bara E-schäfer, mops etc. Det är många raser som har ”mindre” problem. Hängande och rynkig hud som orsakar infektioner och svamp, päls som gör att hunden inte fungerar så fort det är 15+ ute, så raka vinklar att man i princip kan garantera att hunden sliter av korsbandet någon gång, så djupt liggande ögon att ögonkanterna inte når ögongloben, saggiga ögonkanter, päls som inte torkar och utvecklar våteksem, käkar som är för smala och svaga, tänder som ramlar ur, svansar som är så hårt krullade att det orsakar infektioner, svamp och problem att skita eller om det vill sig illa missbildningar i ryggraden, långa ryggar som orsakar diskbråck, korta ben så bogen slår i marken så fort det inte är plant, hundar med inrullade ögonlock eller ögonfransar som växer fel..

Vart lägger ni gränsen? Hur ser ni på raserna eller blandningarna som har problem som inte är de som alltid tas upp?
Jag anser att på en befintlig hund så får man leva med det som är - men ska man ta valpar så är det fungerande föräldradjur som mår bra som gäller. Hellre att vi förlorar raser än avlar på sådana problem som du beskriver.

Samtidigt familjens friskaste hundar var taxar. Inte världens bästa konstruktion (men de var rejält jagande hundar sedan generationer).

Jag försökte välja en frisk ras när jag själv skulle ha hund - men det gick inte så bra.
 
Min gräns går jäkligt tidigt, vilket är en anledning till att jag har "svårt" att hitta intressanta hundar i min ras. Inom min ras avlas det en hel del på exteriör som gör att de inte kan springa lika snabbt och framförallt inte vända lika snabbt som de hundarna med bättre exteriör. Det är inte svårt att svänga snävt om man knappt rör sig framåt, men i hög hastighet blir det en helt annan sak... Många hundar är snabba på raksträckor, men att kunna vända på en femöring och bibehålla sinnesjukt hög hastighet kräver desto mer.

Jag har sett hundar som haft svårt att alls ta lure coursing-licens för att de inte kunnat svänga, och för att ta sådan licens krävs alltså enbart att de följer trasan (och inte hunden de springer med) samt passerar den andra hunden och låter sig passeras utan att tappa fokus. Men det blir inga passager, för de kan inte svänga lika bra som andra hunden och de hinner inte med för de hamnar så långt efter när trasan svänger och de måste ta mycket större svängar än andra hunden.

I "allmänhetens" ögon ser dessa hundar sunda ut. Ytterst få skulle gå förbi utställningsringarna, peka på dem och säga "titta, en osund hund!", då de fortfarande jämfört med vanliga hundar är långbenta och har smal midja och relativt lätt kropp som helhet. Men jämfört med de snabbaste och smidigaste så är de tunga, har dåliga ryggar, kraftiga bakbensvinklar och/eller väldigt långa bakben osv. När de nya inom rasen med dessa hundar tror att hundarna importerade från ursprungsländerna är blandraser för att de "ser konstiga ut", då är något illa.

Kort sagt: jag vill ha en hund utan extrema överdrifter, som fysiskt kan utföra sitt arbete på ett utmärkt sätt. Den ska inte ha varken dolda eller synliga problem som påverkar livskvalitet, arbetskapacitet, livslängd eller möjligheten att återhämta sig bra efter vanliga veterinära ingrepp (tänker tex på trubbnosarna som är svåra att söva trots att det är vanligt att söva och oftast går utmärkt).
 
Jag ser mig som väldigt grinig just på den här fronten. Är det vanligt att en ras behöver regelbundet extra pyssel pga sin konstruktion, oavsett vad, så drar jag öronen åt mig. Det kan säkert vara trevliga hundar ändå men jag tycker att det ska vara "plug and play" så mycket som möjligt. De ska ha fysiken för att kunna göra sitt arbete och leva ett normalt hundliv utan att gå sönder eller på annat vis må dåligt av det.

Och ja, det gäller även - eller speciellt, t o m - de raser där deras ursprungliga arbete har varit att bara vara mysigt sällskap. Med tanke på att det är den typ av hund många som vill ha hund men inte är hundnördar skaffar, så är det ännu viktigare att de avlas för att vara sunda både fysiskt och mentalt. Resten av oss kan ju sitta och lusläsa BPH, hälsohistorik, etc. men det är inget jag tror medel-Svensson lär göra.

Det ska vara lättsamt att ha hund, helt enkelt, inte ett konstant orosmoment för att rasen man valt är benägen att få alla möjliga slags problem. Ligger en ras så dåligt till hälsomässigt att den utrotningshotas av att man utesluter osunda individer ur aveln, tja... då tycker jag faktiskt att det är bättre om den rasen får dö ut. Det är inte försvarbart att avla fram flera generationer till med olika fel för att man inte har bättre material till att vända trenden.
 
Jag kom nu att tänka på en bild jag skapade för ett tag sedan, just för att illustrera sånt här. Jag tycker det är ett otroligt intressant ämne!

Här har jag alltså med hjälp av photoshop och ritplatta, ritat själva siluetten av två saluki och sedan tagit bort själva grundbilden för att de inte ska gå att identifiera (och när jag frågade några väl insatta vänner om de kunde se vilka hundar det var så gissade alla fel, trots mina beskrivningar av hundarna :D )
202844322_548928389440089_5298231288335554997_n.jpg

Till vänster ser vi en saluki som varit extremt framgångsrik på lure coursing, som alltså är vinthundarnas bruksprov, där de jagar en låtsashare på fält. Det är det mest jaktlika vi har här i Sverige när det handlar om deras sätt att jaga. Den hunden var otroligt snabb, vände blixtsnabbt och hade en otrolig uthållighet.

Till höger har vi en saluki som är internationell utställningschampion och som använts i avel. Jag vet nästan inget om hunden jag ritat av, men hunden har just den kroppstyp jag beskrev i mitt tidigare inlägg. Titta på hundarnas ryggar, hur långt bakom sig de har bakbenen, halsansättningen, halslängd m.m. Lägg därefter till att hunden av modellen till höger ofta är tyngre också, och många är även ännu längre i kroppen. Självklart kommer en del av det från hur handlern väljer att visa upp hunden, men det är den här bilden som presenteras på utställningar, det är den bilden som läggs upp på facebook, i annonser osv, det är så de vill att hundarna ska se ut och det är så de avlar för att försöka få hundarna att vara.

Även OM någon handler hade lyckats ställa mina hundar på det sättet och någon hade fotograferat det så hade jag vägrat använda de bilderna, just för att de varit så missvisande (nu har vi försökt i studiesyfte och inte lyckats, men med utställningsträning kanske det skulle gå att få till något liknande åtminstone med min ena...). Folk med den här typen av hund presenterar hundarna såhär överallt hela tiden, högst medvetet, och det är också livliga diskussioner inom rasen om att det här inte är sunt och bra. Men ja, det är inte vad som ses som osunt när folk tittar runt i utställningsringarna. Inte än iaf.
 
Jag skulle inte acceptera något av det där och jag tycker det finns gott om raser att välja bland ändå. Det är jättejätteviktigt att diskutera när rasaveln gått snett men man får inte glömma att det ofta går väldigt bra. I min ras har man t ex (i Sverige åtminstone) avlat bort en genetisk sjukdom. Nu har man upptäckt en annan defekt i ett antal individer och har startat ett samarbete med en forskare för att hitta bärare av anlaget innan det sprids mer. Jag tror inte alls att min rasklubb är så himla mycket bättre än de flesta andra.
 

Fisherling

Trådstartare
Jag skulle inte acceptera något av det där och jag tycker det finns gott om raser att välja bland ändå. Det är jättejätteviktigt att diskutera när rasaveln gått snett men man får inte glömma att det ofta går väldigt bra. I min ras har man t ex (i Sverige åtminstone) avlat bort en genetisk sjukdom. Nu har man upptäckt en annan defekt i ett antal individer och har startat ett samarbete med en forskare för att hitta bärare av anlaget innan det sprids mer. Jag tror inte alls att min rasklubb är så himla mycket bättre än de flesta andra.
Fast många av dessa exempel jag radat upp är från populära ”Svenssonhundar”. Golden har problem med våteksem och inrullade ögonfransar, flat har problem med för djupt liggande ögon, springer spaniel har problem med ektropi. Bara för att nämna några. Att blunda för problem för att andra har det värre gör ingen hund någon tjänst.
 
Jag tänker mig att jag själv ska kunna tänka mig att leva i den hundrasens kropp, allt som får mig att inte vilja det är för stora fel. Jag vill inte ha stor risk för rygg eller ledfel, jag vill kunna andas, jag vill röra mig effektivt och obehindrat. Jag vill inte ha problem med hud, ögon eller öron.

Det är väldigt få "avvikelser" från den ursprungliga hundanatomin som jag i värsta fall skulle kunna acceptera som hängande öron (dock ej extremt tunga) och lite längre päls (men absolut inget extremt). I princip resten av avvikelserna från grundanatomin inkl. extrema (stora eller små) vinklar i leder går bort för mig.

Träffade ett par med en mops i fredags när vi var och badade. Hur man kan hålla en sådan hund levande för för mig ett stort frågetecken och hur man ens vågar tänka tanken att avla på hundar med en sådan anatomi att de riskerar att föda upp hundar med så stora problem är för mig en gåta. Mopsen hade stora balansproblem (vingelmops antar jag) och kunde knappt andas, utöver det var den vrålfet. Den verkade helt borta när den vinglade runt på stranden. De var tvungna att doppa den flera gånger under en kort stund för att undvika överhettning och simma kunde den inte. Både vingelmops och andningsproblemen är direkt kopplade till önskvärda fysiska attribut i rasen (svansens utforming och trubbnosigheten). Jag visste att det fanns stora hälsoproblem i rasen men jag hade nog inte riktigt fattat att folk låter sina mopsar leva med så svåra problem.

Sen finns det massor med fler raser med fysiska och hälsoproblem ingen tvekan. Min egen ras har också några hälsoproblem att se upp med men anses ändå relativt frisk jämfört med många andra raser. Det finns ganska stora skillnader i exteriören i rasen också men än så länge inga riktiga extremer.
 
Fast många av dessa exempel jag radat upp är från populära ”Svenssonhundar”. Golden har problem med våteksem och inrullade ögonfransar, flat har problem med för djupt liggande ögon, springer spaniel har problem med ektropi. Bara för att nämna några. Att blunda för problem för att andra har det värre gör ingen hund någon tjänst.

Jag hänger nog inte riktigt med nu, men menar du att det är fog nog att sluta avla på golden och flat? Att olika raser har olika utmaningar avelsmässigt är väl uppenbart.
 
Jag hänger nog inte riktigt med nu, men menar du att det är fog nog att sluta avla på golden och flat? Att olika raser har olika utmaningar avelsmässigt är väl uppenbart.
Jag känner också att jag inte hänger med nu. Hur kan du tolka hennes inlägg som det? Hon har väl ingenstans ens nämnt vad man bör eller inte bör avla på utan tvärt om frågar var andra drar sina gränser?
 
Djupliggande ögon på flat är ju en exteriör brist. Det är ingen målsättning, inget man strävar efter. Precis som alla andra raser så dyker det upp hundar med exteriöra brister. Att vissa hundar har lite djupt liggande ögon är inget som de lider av. Visst skulle det kunna bli värre, de skulle kunna lida om man lät det gå åt fel håll, men tvärt om så går det åt rätt håll och rasen är inte längre med i SRD.
 
Jag känner också att jag inte hänger med nu. Hur kan du tolka hennes inlägg som det? Hon har väl ingenstans ens nämnt vad man bör eller inte bör avla på utan tvärt om frågar var andra drar sina gränser?

Men exteriöra brister råkar väl de flesta raser/individer ut för, förr eller senare? Jag trodde trådstarten handlade om raser med problem av mer extrem karaktär.

Var man "drar gränsen" har väl i allra högsta grad med avel att göra? Men vi kanske tolkar trådstarten olika.
 
Att ett hälsoproblem existerar i rasen, men att det jobbas på och det finns gott om friska individer att avla på tycker jag är ok.
Lika så exteriör avvikelser från det normala som oftast inte innebär problem (många taxar t.ex. är pigga och krya långt upp i åren, deras fysik är i stort funktionell trots att den avviker mycket från det ursprungliga). Jag skulle dock inte välja en ras där hälsoproblem är vanliga, om jag inte var väldigt insatt i rasen och hade koll på vilka linjer som förväntas lämna friska hundar, alternativt lätt kan kolla upp huruvida problemen finns hos nära släktingar (lättare med t.ex. HD än allergier)

När sjukliga defekter anses önskvärt är en helt annan sak (t.ex. luftvägarna hos trubbnosar, de utåtstående ögonen hos trubbnosar, hudveck hos shar pei och trubbnosar mm). Trubbnosarna spelar i en klass för sig där.
 
Jag vill att en hund ska ha en kropp som hjälper, inte stjälper. Svans och öron ska vara fria och rörliga och fungera som kommunikationsverktyg. Likaså nos/ögonbryn/ansiktsuttryck skall vara funktionellt och tydligt med känselhår som fungerar.

Jag skulle aldrig välja en hund med ansiktspäls som behöver klippas, knorrad svans, långa tunga öron eller hudveck. Inte heller en kortbent ras eller en ras med andra exteriöra extremer.

En hundkropp för mig skall vara effektiv och atletisk och inte begränsa hundindividen.
 
Jag känner att gränsen går när hunden har exteriöra (och mentala för den delen) egenskaper som gör att den lider och jag anser att kraven och reglerna kring vad som är okej att avla på borde stramas åt riktigt ordentligt. Blir äcklad när jag ser folk sitta och bortförklara diverse missbildningar och varför det inte "är så farligt". Hade folk haft ett barn som inte kunde andas ordentligt pga missbildningar i näsa/svalg så hade de nog inte tyckt det var så "gulligt" när barnet rosslar och snarkar medan det kämpar för att få luft en varm sommardag.
 
Jag ser det som en sak det man med blotta ögat kan se och som en helt annan sak det man inte kan se, allergier, magproblem, ärftliga sjukdomar som blommar upp kanske först i 5-6 års åldern när hunden redan har gått i avel och liknande. Det man kan se med blotta ögat ger hunden ett sämre liv väljer jag bort direkt men det andra är ju så mycket svårare! Visst kan man gissa och gå på rykten men hur ska man veta? Här ser jag något som SKK borde kunna göra något åt. Det borde vara krav på att iallafall allergier och ärftliga sjukdomar står med precis som det står med även om en hund har d-höfter.
 
Jag tänker mig att jag själv ska kunna tänka mig att leva i den hundrasens kropp, allt som får mig att inte vilja det är för stora fel. Jag vill inte ha stor risk för rygg eller ledfel, jag vill kunna andas, jag vill röra mig effektivt och obehindrat. Jag vill inte ha problem med hud, ögon eller öron.

Det är väldigt få "avvikelser" från den ursprungliga hundanatomin som jag i värsta fall skulle kunna acceptera som hängande öron (dock ej extremt tunga) och lite längre päls (men absolut inget extremt). I princip resten av avvikelserna från grundanatomin inkl. extrema (stora eller små) vinklar i leder går bort för mig.

Träffade ett par med en mops i fredags när vi var och badade. Hur man kan hålla en sådan hund levande för för mig ett stort frågetecken och hur man ens vågar tänka tanken att avla på hundar med en sådan anatomi att de riskerar att föda upp hundar med så stora problem är för mig en gåta. Mopsen hade stora balansproblem (vingelmops antar jag) och kunde knappt andas, utöver det var den vrålfet. Den verkade helt borta när den vinglade runt på stranden. De var tvungna att doppa den flera gånger under en kort stund för att undvika överhettning och simma kunde den inte. Både vingelmops och andningsproblemen är direkt kopplade till önskvärda fysiska attribut i rasen (svansens utforming och trubbnosigheten). Jag visste att det fanns stora hälsoproblem i rasen men jag hade nog inte riktigt fattat att folk låter sina mopsar leva med så svåra problem.

Sen finns det massor med fler raser med fysiska och hälsoproblem ingen tvekan. Min egen ras har också några hälsoproblem att se upp med men anses ändå relativt frisk jämfört med många andra raser. Det finns ganska stora skillnader i exteriören i rasen också men än så länge inga riktiga extremer.

Det här är jätteintressant, eller i brist på bättre ordval, och något jag gått runt och tänkt på sista tiden, hur folk tänker som vill ha hund av osunda raser.

Tänker där man mer eller mindre får räkna med att hunden har diverse problem och inte blir särskilt gammal.

Jag kan förstå om det är ens första hund, eller första hund av den rasen att man kan köpa med hjärtat, har läst om problemen på pappret så att säga men inte inser hur det *är* att ha en kroniskt sjuk hund, att man rycktes med av gulliga valpbilder ochh inte tänkte på att göra research, eller litade på en uppfödare som bedyrade att det är inte så farligt. Jag har själv gjort det misstaget när jag var ung och fått betala med hjärtesorg.

Men de personer som skaffar hund efter hund av samma ras, där de är helt ok(?) med att hunden inte kan andas, inte kan röra sig normalt, att den troligt kommer att dö av cancer i förtid eller där tänderna trillar ur munnen. Hur tänker man då? Älskar man rasen så mycket att man inte kan tänka sig någon annan överhuvudtaget och är ok med att hunden har sämre livskvalitet under sitt liv? Eller tänker man att man hade otur men att nästa ska vara frisk? Är det normaliserat med höga försäkrings och veterinärkostnader och diverse inskränkningar i hundens liv?

Jag tror den enorma kärnfrågan här för mig är varför man inte vill ha(?) en friskare hund som mår bättre, kan göra mer, lever längre och kostar mindre.

Jag vill genuint förstå, för jag fattar helt enkelt inte..
 
Jag tycker det är sorgligt att så många raser har problem fysiskt; inte bara E-schäfer, mops etc. Det är många raser som har ”mindre” problem. Hängande och rynkig hud som orsakar infektioner och svamp, päls som gör att hunden inte fungerar så fort det är 15+ ute, så raka vinklar att man i princip kan garantera att hunden sliter av korsbandet någon gång, så djupt liggande ögon att ögonkanterna inte når ögongloben, saggiga ögonkanter, päls som inte torkar och utvecklar våteksem, käkar som är för smala och svaga, tänder som ramlar ur, svansar som är så hårt krullade att det orsakar infektioner, svamp och problem att skita eller om det vill sig illa missbildningar i ryggraden, långa ryggar som orsakar diskbråck, korta ben så bogen slår i marken så fort det inte är plant, hundar med inrullade ögonlock eller ögonfransar som växer fel..

Vart lägger ni gränsen? Hur ser ni på raserna eller blandningarna som har problem som inte är de som alltid tas upp?
Vad menar du "vart lägger ni gränsen"? För avel? För avlivning? För att skaffa en ras? För att ha åsikter om andra raser enbart baserade på vad man läst?

Jag har levt med chow chow i över 30 år och har fött upp rasen i över 20 år. De raka bakbenen hos chow chow är ingen osund detalj i sig, men visst finns det osunda bakben, t ex de som kotar över i hasleden. Under dessa dryga 33 år med rasen så har jag haft två som skadat korsbandet. Ingen av dem gick i avel pga detta. Korsbandsskador beror på dåliga knän och inte pga rastypiskt raka bakben. Mina rastypiska chow chow är lika rörliga som vilken normalhund som helst. De rör sig obehindrat i terrängen på skogpromenader, de jagar varandra när de leker. Kort sagt, de rör på sig som vilken normalhund som helst. Om hunden går sönder av ett normalt liv så är det ingen sund hund. Chowen är en gammal ras och de har alltid haft raka bakben.

Eftersom chowen även har problem med ögonen, så undrar jag vad du menar med "så djupt liggande ögon att ögonkanterna inte når ögongloben"? Min erfarenhet av allt för djupt liggande ögon ger det motsatta problemet, nämligen att ögonkanterna rullar in mot ögat så att pälsen ligger och skaver mot ögongloben, även kallat entropion. Jag vill inte ha för små och djupt liggande ögon och de chowar jag har idag (en valp och fyra vuxna) har alla sunda och fina ögon, två av dem är officiellt ögonlysta ua och en är bara undersökt för entropion ua. Valpen har sunda ögon och kommer förhoppningsvis ha det även i framtiden (båda föräldrarna är dokumenterat entropionfria).

Min 10-åriga mopstik är vingelsjuk (tyvärr är vingelsjuka inte ovanligt i rasen) men vid gott mod. Min treåriga hane är frisk och sund. Båda mopsarna andas naturligtvis utan problem och ingen av dem har problem med varma sommardagar.
 
Det här är jätteintressant, eller i brist på bättre ordval, och något jag gått runt och tänkt på sista tiden, hur folk tänker som vill ha hund av osunda raser.

Tänker där man mer eller mindre får räkna med att hunden har diverse problem och inte blir särskilt gammal.

Jag kan förstå om det är ens första hund, eller första hund av den rasen att man kan köpa med hjärtat, har läst om problemen på pappret så att säga men inte inser hur det *är* att ha en kroniskt sjuk hund, att man rycktes med av gulliga valpbilder ochh inte tänkte på att göra research, eller litade på en uppfödare som bedyrade att det är inte så farligt. Jag har själv gjort det misstaget när jag var ung och fått betala med hjärtesorg.

Men de personer som skaffar hund efter hund av samma ras, där de är helt ok(?) med att hunden inte kan andas, inte kan röra sig normalt, att den troligt kommer att dö av cancer i förtid eller där tänderna trillar ur munnen. Hur tänker man då? Älskar man rasen så mycket att man inte kan tänka sig någon annan överhuvudtaget och är ok med att hunden har sämre livskvalitet under sitt liv? Eller tänker man att man hade otur men att nästa ska vara frisk? Är det normaliserat med höga försäkrings och veterinärkostnader och diverse inskränkningar i hundens liv?

Jag tror den enorma kärnfrågan här för mig är varför man inte vill ha(?) en friskare hund som mår bättre, kan göra mer, lever längre och kostar mindre.

Jag vill genuint förstå, för jag fattar helt enkelt inte..
För att man hittat den ras som passar en bäst skulle jag tro?

Det är min anledning till att äga dobermann, trots dcm.
Jag har ju (peppar peppar) hittils haft friska hundar men det vet man ju aldrig om det ändras tyvärr.

Jag tycker det är mer märkligt att man köper ur samma linjer om och om igen om man fått sjuka hundar, än att man stannar i rasen.
 
så raka vinklar att man i princip kan garantera att hunden sliter av korsbandet någon gång
Finns det faktiska studier som stöttar detta?
Jag vet att det brukar påstås men har inte sett något.

Korsband är ju i högsta grad ärftligt men jag tycker sällan man ser någon korrelation mellan knävinkel och korsbandsskador i de linjerna jag vet om som har problem med korsbandsskador.
Jag vet att chow chow ofta har problem med korsbanden, men är det pga vinkeln bak eller för att man har hög andel korsbandsskador av annan anledning?
 

Liknande trådar

Övr.Hund Vad är det värsta som har hänt er och era hundar? Vad är det värsta ni har varit med om? Jag behöver skriva av mig lite och skulle...
2 3 4
Svar
79
· Visningar
5 706

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Uppdateringstråd 25
  • Valp 2021

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Plast eller guld?
Upp