Jag undrar också vad som menas med att ”dra gränsen” eller ”acceptabelt”. Men jag kan förstås skriva en liten uppsats om mina åsikter och tankar ändå!
Jag tycker att det är oacceptabelt när direkta defekter, som i sig orsakar lidande, t ex extrem trubbnosighet, blivit något som ses som naturligt i en ras och både defekt och lidande(t ex att sitta och sova, ljudlig andning eller svår värmekänslighet) betraktas som något rastypiskt. Då måste både SKK och samhälle kräva en omedelbar och genomgående förändring, med inkorsning av andra raser om det inte går att förbättra läget utan att utarma den egna avelsbasen för mycket(vilket lär behövas i de flesta extremraser).
I raser där det finns en variation i utseende, där spannet sträcker sig från ett mer extremt utseendemässigt till ett mer ”normalt”, men utseendet i sig inte har samma tydliga koppling till sjukdomstillstånd, tycker jag att man bör se till att aveln riktar sig bort från det extrema. T ex genom ändrad bedömning på utställning eller, ännu hellre, en avel som fokuserar mindre på utseende och som främst riktar in sig på och premierar god mentalitet och funktion. Här ser jag schäfer som ett bra exempel. E-linjer har t ex som grupp sämre HD-statistik än brukslinjer, men HD är ett problem även hos de senare så det finns ingen direktkoppling mellan utseende och HD. Och eftersom jag tycker att schäfern ska vara en arbetande ras tycker jag inte att man ska sortera ut hundar utifrån utseende - åt något håll. Extremutseenden lär försvinna ändå.
(Det finns förstås schäferfolk som hävdar att e-schäferns utseende är det ideala för en brukshund, precis som det finns colliefolk som försöker få brister i mentaliteten hos collie till något rastypiskt och rentav positivt. Det gäller nog alla raser. Men i inget av fallen premieras dessa hundar i de utvärderingar som trots allt finns för att mäta vad dessa människor påstår - mentalitet och arbetsförmåga.)
Helst skulle jag se exteriörbeskrivning för alla raser som utgick mindre från rasstandard och mer från funktion. Dock med förbehållet att få saker helt skulle utesluta från avel; med tanke på behovet av genetisk variation bör man vara försiktig med att sålla bort för många hundar. Av den anledningen tycker jag att man ska se till helheten hos en hund, även vid fysiska brister som jag är direkt allergisk mot, t ex veka handlovar. Har de tillräckligt att tillföra rasen kan även dessa användas i väl genomtänkt och utvärderad avel.
När det kommer till hälsoproblem mer generellt så anser jag att det är viktigt att inte försöka åtgärda alla problem samtidigt. I första hand ska man fokusera på det/de som orsakar mest lidande. Övriga kan man under tiden nöja sig med att få en marginell förbättring av eller kanske bara se till så att de inte ökar - eller i några fall faktiskt inte bry sig särskilt mycket om alls.
Som exempel kan jag ta collie. Där är mentaliteten ett problem som orsakar mycket lidande för individer som har problem med olika rädslor. Det är alltså viktigt att arbeta med att förbättra för att minska risken att hundar drabbas.
Hur stort lidande ett tillstånd orsakar i en ras kan man titta på utifrån både faktorerna hur vanligt det är och hur stort lidande en drabbad hund utsätts för i form av smärta, ångest och dylikt.
Hos collie finns ett ögontillstånd som kallas CEA, collie eye abnormality. En mycket stor andel av alla collier bär på anlag för detta, faktiskt så stor att det skulle vara omöjligt att avla bort utan att totalhaverera rasen när det gäller både alla andra hälsoproblem och genetisk variation. Faktum är att majoriteten av alla collier man ögonlyser i Sverige(d v s alla som föds här) har CEA i någon form. Lyckligtvis har den absoluta merparten en form av CEA, CRD, som i sina mildare former inte påverkar deras tillvaro alls eftersom ögonens synfält överlappar varandra. Ett fåtal har en allvarligare form av CEA, som i sin tur ökar risken för näthinneavlossning och i ett fåtal fall leder CEA alltså just till detta eller blödningar i ögat. Det är dock som sagt sällsynt. Så trots att CEA är så utbrett är det få hundar i rasen som utsätts för lidande pga denna sjukdom.
Naturligtvis vill jag se inkorsningsprojekt i många fler raser redan nu för att öka den genetiska variationen. Det skulle underlätta avel för sundare hundar.
Slutligen till var min egen, personliga gräns går. Jag vill ha en hund med en sund exteriör, utan överdrifter. Inte bara för att extrema utseenden kan orsaka hälsoproblem eller kräva massa extraarbete i form av päls/öron/ögonvård utan för att jag tycker att den typen av hundar är finast. Naturligtvis är hälsostatus i rasen också en faktor när jag väljer ras och valp.
Tyvärr finns det ingen ras som faller mig i smaken lika mkt som en dobbis och alla raser har ju sina problem.
