Vart drar ni gränsen för fysiska fel?

[Wingates]

Mopsars, bulldoggars och frallors svansar är väl extrem kroksvans och inte samma anlag som ger "vanlig" krullsvans?

Ingen aning faktiskt

 

[Badger]

Borttaget (läser tråden först)

 

[orientalkatten]

Det är sorgligt att man avlar fram osunda raser för att tillfredställda det mänskliga ögat.
Går man tillbaks i de flesta raser så var hundarna betydligt bättre förr extriört än nu.
jakthundar har väl klarat sig ganska bra kan både andas och röra sig normalt. Best in show, Crufts. Där vann ett år en Pekineser. Den hade sådana andningsproblem att ägaren hade med en kylmatta att lägga den på vid prisutdelningen. Den kunde inte gå utan att bli överhettad. Cavalier som har så liten skalle att hjärnan inte får plats, oerhörda smärtor. Dom inom rasen som påpekar det blir utfrysta. Det var ett oerhört tragiskt engelskt program om extremavel. Hundar är tacksamma att avla på när man vill förändra en egenskap, kan räcka med en generation. Medan tex kor, där tar det betydligt längre tid att ändra genetiska egenskaper.

 

[Badger]

Jag tror att många människor inte rör sig själva särskilt mycket. De märker inte att deras hunds fysik inte duger, för de låter aldrig hunden anstränga sig. Jag tror också att människor inte inser hur tålig en hund är och vilken varningssignal det är när en hund inte rör sig.

Sedan tror jag att en hel del hundar skulle hålla bättre om människorna var mer fysiska, vilket jag tror skulle ge ökad förståelse för uppvärmning och nedvarvning etc.

Fast ni är alla hundmänniskor. Om man bara lyssnat på vad folk sagt att folk sagt om hundar (typ lyssnat in på fikarast om någon kollegas grannes gulliga hund, en sån vore mysig) så verkar vissa faktiskt uppskatta hundens ointresse för att gå någonstans, dess långsamma framfart och oförmåga att springa bort och att de snörvlar så gulligt speciellt när de sover. Så det är inte ens på negativa skalan, det har märkts och räknats som pro inte con (en rask hund som inte snörvlar vore inte lika bra). (Det måste ju vara så med uppfödarna också, att de alla såklart räknas som fördelar.)

 

[AlmostEasy]

Det är sorgligt att man avlar fram osunda raser för att tillfredställda det mänskliga ögat.
Går man tillbaks i de flesta raser så var hundarna betydligt bättre förr extriört än nu.
jakthundar har väl klarat sig ganska bra kan både andas och röra sig normalt. Best in show, Crufts. Där vann ett år en Pekineser. Den hade sådana andningsproblem att ägaren hade med en kylmatta att lägga den på vid prisutdelningen. Den kunde inte gå utan att bli överhettad. Cavalier som har så liten skalle att hjärnan inte får plats, oerhörda smärtor. Dom inom rasen som påpekar det blir utfrysta. Det var ett oerhört tragiskt engelskt program om extremavel. Hundar är tacksamma att avla på när man vill förändra en egenskap, kan räcka med en generation. Medan tex kor, där tar det betydligt längre tid att ändra genetiska egenskaper.

Del 1
https://documentaryheaven.com/bbc-pedigree-dogs-exposed/
Del 2

 

[Puffindog]

Mopsars, bulldoggars och frallors svansar är väl extrem kroksvans och inte samma anlag som ger "vanlig" krullsvans?

Svansen på spetsar och urhundar är annorlunda från deras svansar, de senare har en överdrivet krullet svans ("kroksvans") eller en inåtväxande sådan.

 

[Dentaku]

Fast ni är alla hundmänniskor. Om man bara lyssnat på vad folk sagt att folk sagt om hundar (typ lyssnat in på fikarast om någon kollegas grannes gulliga hund, en sån vore mysig) så verkar vissa faktiskt uppskatta hundens ointresse för att gå någonstans, dess långsamma framfart och oförmåga att springa bort och att de snörvlar så gulligt speciellt när de sover. Så det är inte ens på negativa skalan, det har märkts och räknats som pro inte con (en rask hund som inte snörvlar vore inte lika bra). (Det måste ju vara så med uppfödarna också, att de alla såklart räknas som fördelar.)

Ja, det är ett stort problem som man stöter på hela tiden.

Folk tycker att mopsar som sitter och sover eller som vill ligga med leksaker i munnen är gulliga och charmiga, och det ses som något typiskt för rasen. Om någon försöker påtala att dessa beteenden snarare är typiska för hundar som har svårt att andas blir denne nersablad som någon som saknar kunskap om mopsar och deras särdrag. Uppfödare som varit aktiva i 20 år eller mer säger att de minsann bara stött på någon enstaka individ med andningsbesvär.

På samma sätt bortförklarar vissa rädslor hos t ex collie med att det är typiskt för rasen att vara ”känslig” eftersom den måste kunna läsa små signaler som vallhund; skott- och åskrädsla ska bero på att den förstår att det är farligt och ska föra fåren i säkerhet(hur nu en rädd hund skulle kunna klara av det jobbet…). Stora generella rädslor, som gör att hunden stänger av och blir helt passiv, ses som att den är lojal och lydig. Naturligtvis är en sådan hund också bekvämare i vardagen än en nyfiken hund som vill springa iväg och undersöka saker som låter eller ser konstiga ut. Att den inte vill gå på vissa underlag eller börjar hässja av minsta åskmuller kan man leva med - det är ju ”rastypiskt”.

I andra raser har ordet ”reserverad” fått en ny betydelse och sociala rädslor ses som något rastypiskt. Om hunden biter så fort någon sträcker fram handen eller drar sig undan all social kontakt med svansen mellan benen - ja, då är det inga problem, för rasen SKA faktiskt vara reserverad.

Allt detta är problem som måste rättas till med avel. Och även om det hundägare har ett ansvar att lära sig så tycker jag att huvudansvaret måste ligga på uppfödare och rasklubb. Det är inte så lätt om man kanske skaffar sin första hund att veta vilket ben man ska stå på och vilka som man kan lyssna på när det gäller rasen man vill skaffa. När man väl står där med sin älskade hund är det inte heller så konstigt om man söker sig till folk som håller på med rasen och som berättar för en inget är fel utan att allt är som det ska med ens nya familjemedlem. Det är säkert mer lockande än att lyssna på folk som vill förstöra allt genom att säga att hunden inte mår bra och kanske känna att man är en dålig hundköpare/hundägare.

 

[Milosari]

Ja, det är ett stort problem som man stöter på hela tiden.

Folk tycker att mopsar som sitter och sover eller som vill ligga med leksaker i munnen är gulliga och charmiga, och det ses som något typiskt för rasen. Om någon försöker påtala att dessa beteenden snarare är typiska för hundar som har svårt att andas blir denne nersablad som någon som saknar kunskap om mopsar och deras särdrag. Uppfödare som varit aktiva i 20 år eller mer säger att de minsann bara stött på någon enstaka individ med andningsbesvär.

På samma sätt bortförklarar vissa rädslor hos t ex collie med att det är typiskt för rasen att vara ”känslig” eftersom den måste kunna läsa små signaler som vallhund; skott- och åskrädsla ska bero på att den förstår att det är farligt och ska föra fåren i säkerhet(hur nu en rädd hund skulle kunna klara av det jobbet…). Stora generella rädslor, som gör att hunden stänger av och blir helt passiv, ses som att den är lojal och lydig. Naturligtvis är en sådan hund också bekvämare i vardagen än en nyfiken hund som vill springa iväg och undersöka saker som låter eller ser konstiga ut. Att den inte vill gå på vissa underlag eller börjar hässja av minsta åskmuller kan man leva med - det är ju ”rastypiskt”.

I andra raser har ordet ”reserverad” fått en ny betydelse och sociala rädslor ses som något rastypiskt. Om hunden biter så fort någon sträcker fram handen eller drar sig undan all social kontakt med svansen mellan benen - ja, då är det inga problem, för rasen SKA faktiskt vara reserverad.

Allt detta är problem som måste rättas till med avel. Och även om det hundägare har ett ansvar att lära sig så tycker jag att huvudansvaret måste ligga på uppfödare och rasklubb. Det är inte så lätt om man kanske skaffar sin första hund att veta vilket ben man ska stå på och vilka som man kan lyssna på när det gäller rasen man vill skaffa. När man väl står där med sin älskade hund är det inte heller så konstigt om man söker sig till folk som håller på med rasen och som berättar för en inget är fel utan att allt är som det ska med ens nya familjemedlem. Det är säkert mer lockande än att lyssna på folk som vill förstöra allt genom att säga att hunden inte mår bra och kanske känna att man är en dålig hundköpare/hundägare.

Där tycker jag att sammanfattande beskrivning på BPH är mycket pedagogiskt som har delat på glad i främmande människor och trygg. Det är enkelt att förklara för hundägaren att en hund kan vara noll intresserad av människor och ändå helt trygg. Medan är hunden så rädd att den inte ens kan genomföra momentet så handlar det om att den har noll i trygghet. Att vara otrygg är inte samma som att vara ointresserad/reserverad, det är det aldrig någon som propsar på när man delar upp det så.

 

[ildiko]

Min gräns går jäkligt tidigt, vilket är en anledning till att jag har "svårt" att hitta intressanta hundar i min ras. Inom min ras avlas det en hel del på exteriör som gör att de inte kan springa lika snabbt och framförallt inte vända lika snabbt som de hundarna med bättre exteriör. Det är inte svårt att svänga snävt om man knappt rör sig framåt, men i hög hastighet blir det en helt annan sak... Många hundar är snabba på raksträckor, men att kunna vända på en femöring och bibehålla sinnesjukt hög hastighet kräver desto mer.

Jag har sett hundar som haft svårt att alls ta lure coursing-licens för att de inte kunnat svänga, och för att ta sådan licens krävs alltså enbart att de följer trasan (och inte hunden de springer med) samt passerar den andra hunden och låter sig passeras utan att tappa fokus. Men det blir inga passager, för de kan inte svänga lika bra som andra hunden och de hinner inte med för de hamnar så långt efter när trasan svänger och de måste ta mycket större svängar än andra hunden.

I "allmänhetens" ögon ser dessa hundar sunda ut. Ytterst få skulle gå förbi utställningsringarna, peka på dem och säga "titta, en osund hund!", då de fortfarande jämfört med vanliga hundar är långbenta och har smal midja och relativt lätt kropp som helhet. Men jämfört med de snabbaste och smidigaste så är de tunga, har dåliga ryggar, kraftiga bakbensvinklar och/eller väldigt långa bakben osv. När de nya inom rasen med dessa hundar tror att hundarna importerade från ursprungsländerna är blandraser för att de "ser konstiga ut", då är något illa.

Kort sagt: jag vill ha en hund utan extrema överdrifter, som fysiskt kan utföra sitt arbete på ett utmärkt sätt. Den ska inte ha varken dolda eller synliga problem som påverkar livskvalitet, arbetskapacitet, livslängd eller möjligheten att återhämta sig bra efter vanliga veterinära ingrepp (tänker tex på trubbnosarna som är svåra att söva trots att det är vanligt att söva och oftast går utmärkt).

Vad i deras exteriör/ "exteriörtrend i utställningssammanhang" kompromissar med effektiviteten i rörelserna/smidigheten/svängarna?

 

[linnsan]

Jag tycker helt klart att vissa raser hade mått bra av utkorsningsprogram där man avlar mot en sundare exteriör (och/eller mentalitet). Men jag tycker också det är viktigt att man inom raser håller sig till att avla på hundar som är bättre än genomsnittet vad gäller hälsa och mentalitet. Hundarna behöver inte vara perfekta. Men minst "mediokra". Vissa saker kan man tumma på, vissa saker borde man inte göra det. Bara man är ärlig med det.