Varning, lång text
Som svar på ursprungsfrågan så har jag under livets gång insett att mina intressen inte är min identitet. Länge trodde jag att jag är hästmänniska, utan häst är jag ingenting. Nu är jag utan häst sedan några år och jag är fortfarande någonting! Mitt hästintresse har jag kvar, och jag umgås fortfarande med häst och hästägare/medryttare. Men nu genom att dela med mig av min kunskap och erfarenhet och ha träningar inom ett specifikt område.
Jag har till viss del ersatt mitt hästintresse och tillgång på tid med att utveckla mitt hundintresse. Där lär jag mig hela tiden nytt, framför allt om att träna hund och i att lära andra att träna hund.
I mitt jobb är det viktigt att jag är nyfiken och öppen för nya insikter och kunskaper. Till stor del går det också ut på att lära ut eller coacha personer till egna insikter.
Så jag har landat i att jag drivs av just detta, att vara nyfiken på det som intresserar mig, att ständigt lära och att få möjlighet att utveckla andra (människor och djur).
När jag läste tråden kom jag också ihåg att jag i grunden är en positivt lagd person. Jag kan nästan alltid hitta något positivt ur även de jobbigaste erfarenheterna. Såklart drabbas jag också av sorg och motgångar, men det är ok att känna både sorg och andra känslor parallellt. Jag är inte mina känslor, jag upplever dem.
Jag skulle kunna se mig som udda och konstig, vet att det finns de runt mig som ser mig så. Jag väljer att se det som att jag går min egen väg.
Angående psykisk (och fysisk) ohälsa så tänker jag att det är viktigt att söka vård. Att göra vad man kan för att skapa de bästa förutsättningarna för att må så bra som man kan. Och få stöd i att acceptera att man har de förutsättningar man har och att det också kan vara ett bra liv. Kanske annorlunda än andras, annorlunda än vad man själv trott och tänkt, men ändå bra.
Vilket fint inlägg, tack
En fundamental skillnad mellan dig och mig verkar vara att du beskriver dig som i grunden en positiv person. Jag är det inte. Jag är grunddeppig, har alltid varit. I perioder har jag varit mer positiv, men det är också starkt kopplat till vissa områden och inte livet i stort. Det är också vad som enligt tidigare läkare varit det svårbehandlade med mig, för jag hade ingenting att se tillbaka på som "då innan jag blev sjuk, då var det mkt bättre". Det har inte varit bättre för mig, absolut inte på den tiden jag var sjuk på riktigt dvs sjukskriven. Jag ville inte gå tillbaka till någonting alls med mitt liv innan sjukdomen, jag ville bara dö och det blev även målet med min anorexi. Jag blev uppgödd med tvång och valde aldrig själv en annan väg ut ur svälten. Det är också det efterföljande traumat, jag blev tvingad till precis allt. Jag känner fortfarande att jag lever under visst tvång, trots att de är 15 år sedan den behandlingen.
För att hanka mig fram genom livet har jag hittat saker utanför mig som hållit mig uppe, som varit viktigare, dvs mina intressen och min drivkraft för sk yttre faktorer såsom jobbet, djuren, relationer eller annat. Inom mig har det drivet aldrig funnits, snarare har jag innerst inne tröstat mig med att allting nån gång tar slut.
Det är också vad som gör att jag inte direkt rusar till vårdcentralen, för vad ska jag dit och göra? Jag har inte den synen på livet som att det kan vara bättre än såhär. Jag ser det mer som att jag Trots all skit inuti, har lyckats ta mig dit jag är idag. På egen hand har jag genomfört alla förbättringar som varit möjliga. Skulle jag inte varit så grunddeppig så hade jag inte haft några begränsningar alls i framgång, är vad jag känner. Jag går i 180 knyck trots att handbromsen är i. Skulle handbromsen inte ligga an hade jag kunnat gjort vad som helst. Men jag har ärligt talat ingen tro på att det finns en verklighet utan den.
, dock med medryttare. 
