Vem är du? En tråd om identitet.

_Taggis_

Trådstartare
Jag genomgår nu en av alla min otaliga livskriser. Kallar den 36-års-identitetskrisen. Just den här krisen har legat lite på lut under en längre tid misstänker jag, men så kom jag här i veckan till nån sorts insikt om dess kärna. Nämligen min identitet. Och insikten om att det som faktiskt identifierat min person i större delen av mitt liv, inte längre känns lika självklart. Jag finner inte längre samma mening med det som är och varit den större delen av mitt liv. Jag skulle ju kunna helt enkelt sluta ägna mig åt detta, men rädslan är vad jag då kommer att vara? När jag kom till den insikten, att det som driver mig inte är passionen för det jag gör utan snarare rädslan för vad som ska komma i dagen om jag slutar... ja, den var kännbar. Min livsstil har blivit mer av ett sätt att fördriva tid, en trygghet i vad jag ska göra, än vad det faktiskt är roligt.

Vad identifierar ni er som? Har ni gått igenom nån liknande större förändring dvs brutit med det ni identifierat er med och gått vidare, hur har det gått osv? Ge mig inspiration. Nåt jag kan trösta mig med när det känns tomt.
 
Jag har länge identifierat mej som "den ensamma och misslyckade". Eftersom jag inte är som "alla andra". Känner mej alltid som ett bihang när jag träffar kompisar eller familj. Får alltid känslan av att det inte är mej dom vill träffa (kompisarna) men jag får följa med ändå. Jag har liksom inget eget värde. Och det gör att jag såklart blir ännu mer inbunden och konstig.
 
Jag var länge den som bloggade om mina hundar samt tävlade massor med dem och blev igenkänd lite överallt pga det. "Hon med de två ljusa, stora hundarna" typ. Sedan slutade jag blogga av olika anledningar (har dock ett hyfsat populärt instagramkonto) och har inte tävlat på evigheter.

Länge kändes det jättedumt, för vem är jag om jag inte tävlar massor osv? Men nu har jag för första gången på länge vänner som är mer än "bara träffa för hundpromenad" och har intressen utanför hundvärlden. Jag har även slutat jobba med djur, men det gjorde jag främst för att få skillnad mellan mina hundar och andras djur, det tog lite glädjen från allt kring egna hundarna när jag höll på så mycket med andras, lite som att mina blev "ännu ett jobb" och så vill jag verkligen inte ha det!

Det jag framförallt tvingats inse för att vara bekväm med det här är att jag inte behöver se det som att jag har slutat med tävlande, bloggande osv. Jag har en paus. Hur lång? Who knows? Faktiskt tycker jag det är lite skönt nu med Corona där jag inte behöver fundera på något, för det går ändå inte att göra något sådant.

Det har också gjort att jag börjat hitta lite motivation igen. Jag har börjat fundera på vad som är kul nu, börjat upptäcka mer, funderat på hur det går att kombinera med tex hundarna och sådant som jag sedan innan vet att är kul och vips så blir allt på något sätt ännu bättre.

Mitt största problem nu är istället att jag känner "Hjälp, varför upptäckte jag inte allt det här roliga när jag var yngre? Jag är för gammal för allt!" och så får jag ångest av det istället :down:
 
Vad identifierar ni er som? Har ni gått igenom nån liknande större förändring dvs brutit med det ni identifierat er med och gått vidare, hur har det gått osv? Ge mig inspiration. Nåt jag kan trösta mig med när det känns tomt.
Ärligt talat identifierar jag mig som ingenting har aldrig gjort va jag vet om i alla fall, jag är den jag är helt enkelt. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det riktigt, svårt att sätta ord på det. 🤷‍♀️
 
Jag har alltid varit en hästtjej. Livet i stallet började liksom innan jag föddes, fram till jag var typ 25. Sen dess kan jag räkna antalet gånger jag varit i ett stall på en hand. Men på något sätt kommer jag nog alltid vara en hästtjej, för jag tänker på det mest som en paus, även om det finns risk att pausen varar livet ut. Nu har jag andra intressen och hobbys som fyller min fritid och ger mig glädje. Det kan hända att jag kommer sluta med mitt stora intresse som jag hittade när jag slutade med hästarna, men så är det, jag är övertygad om att det kommer nya grejer som intresserar mig om så blir fallet.

Jag har identifierat mig som en udda fågel, jag känner sällan att jag passar in i några sammanhang. Det är dock en identitet som jag tror skadar mig mer än det ger mig nytta eftersom jag gett upp på förhand om nya vänner, att jobb ska fungera osv, så jag är kluven till att sätta etiketter på mig själv. Jag tänker mer att människor sällan är statiska och att jag mer borde se till vem jag är och vill vara just idag utan att det ska begränsa vem jag är imorgon. Och vem jag är ska gagna mig och göra mig lycklig.
 
Jag kan väl säga att jag tappade min identitet lite när min ponny gick bort för 2 år sedan. Hon och jag växte upp tillsammans hon var min klippa under mina stormiga tonår ända upp i vuxen ålder. När hon försvann så tappade jag bort mig själv och har svårt att finns något som känns lika trygg och som är jag. Jätte konstig känsla och jag vet att jag aldrig kommer återfå de vi upplevde tillsammans ändå söker man efter något man inte kan få.
 
Oj vad jag har grubblat på just detta den senaste tiden. Jag har, just nu, en teori om att jag är det jag gör. Det vill säga, jag är inte ett set av abstrakta egenskaper (snäll, dum, korkad, smart), utan jag är det jag faktiskt gör (läser, spelar teater, är lojal mot mina vänner etc).

Teorin håller till en viss punkt. Den har fördelar i att den inte är lika beroende av humör som det mer känslostyrda alternativet; att jag känner mig korkad, rubbar inte mina hopsamlade högskolepoäng. Nackdelen är just det som TS är inne på; vad händer med mitt jag när jag bryter mina vanor?

En annan aspekt av identitet som jag stångas med är att jag i högre eller lägre grad formar min identitet efter personerna runt mig. Mitt "jag" tar sig olika uttryck beroende på vem jag umgås med. Jag ändrar till någon grad intressen/åsikter/personlighet utifrån de personer jag har omkring mig. Det går att avfärda graviteten av dessa nya vanor som "inspiration", "social anpassning" och "inlärning" - och de är nog allihop korrekta slutsatser. Samtidigt så får kameleontbeteendet mig att känna mig genomskinlig och substanslös. Om allt jag är, allt jag gör, grundar sig på saker jag plockat från andra - vad är det som gör mig till mig?

Så nej, jag har inget bra svar men jag kommer att följa tråden med intresse.
 
Jag tror inte jag har nån identitet. Jag är så olika från dag till dag. Men jag har kommit fram till att jag är en typ av eskapist även om jag inte lever i en drömvärld. Men jag har hela tiden drömmar om hur jag behöver leva för att vara lycklig och dessa drömmar är sällan realistiska för dagens krav. Vilket då medför att jag funderar på livets värde. Och om jag verkligen vill vara i detta livet?

Jag känner mig också konstig. Excentrisk kanske. Har inte mycket gemensamt med andra. Även om min dröm vore att ha det. Det gör att jag sällan, eller aldrig, umgås med folk. Jag har helt enkelt inget "normalt" utöver jobbet och katterna att tala om.

För mig är alla dessa tankar och drömmar slitsamma.
 
Jag har alltid varit en hästtjej. Livet i stallet började liksom innan jag föddes, fram till jag var typ 25. Sen dess kan jag räkna antalet gånger jag varit i ett stall på en hand. Men på något sätt kommer jag nog alltid vara en hästtjej, för jag tänker på det mest som en paus, även om det finns risk att pausen varar livet ut.
Exakt det här! Jag har haft min paus i drygt ett år. Ska dock försöka hyra ut min lösdrift under nästa år, jag behöver nog häst "tillgängliga" för att må bra, men är bränd av skador, motgångar och kostnader. Egen känns inte aktuell på ett bra tag.
 
De senaste 35 åren har en stor del av min fritid ägnats åt att gå på krogen och att kolla på band. Nu när jag inte kan leva mitt vanliga liv mår jag rätt dåligt, känner mig både tom och frustrerad. Det känns som att jag missar massor även fast jag vet att det inte händer, och jag känner mig inte som mig själv längre.

Jag har häst så jag är oändligt tacksam över henne. Gjorde paus med hästarna i 14 år men kände mig alltid som en hästmänniska i själen. Under de åren tittade jag på hästar, läste om hästar, höll koll på vad som hände. Jag valde bara att prioritera min tillvaro annorlunda just då.

Så utan spelningar och uteliv känner jag mig halv, jag har tappat en viktig del av min identitet.
 
Tack för alla svar :heart Min starkaste identifikation är av mig som hästsjäl, jag har alltid varit överdrivet mkt hästmänniska och -nörd. Hela mitt liv och väsen har kretsat kring häst, och i perioder då jag även gjort annat så är det ändå nånstans så att hästeriet styr i bakgrunden. Tex har jag styrt in mitt yrkesval, studier, arbetstider osv efter tanken att det bäddar för mitt hästägande vad gäller lön, arbetstider osv. Jag har flyttat långt flera ggr för att förbättra mina möjligheter inom häst. Nu under pandemin är det inte desto mindre kännbart, när jag inte kan resa till släkt och familj längre.

Men jag har även ett stort mörker inom mig och det är vad som ligger i den andra vågskålen, om häst är i den ena. De tar liksom ut varandra på nåt vis. Jag hade en period när mörkret tog över och i samband med det slutade jag med häst i några år. De åren var oerhört destruktiva, eftersom häst försvann tog resten över allt fokus. Det gick inte att bryta förrän häst blev mer intressant än det andra igen.
Jag hade andra intressen osv men inget har varit lika passionerat som häst. Mest tidsfördriv faktiskt, jämförelsevis. Det har aldrig gått att ersätta helt enkelt.

Nu har jag kommit till en punkt när jag mer och mer känner att hästdelen av mitt liv inte känns rolig. Jag har allt som jag aldrig kunnat unna mig innan, jag har en fin häst som är hel och skadefri (bara det liksom, har inte hänt på åratal), jag kan träna och om jag vill kan jag sikta på tävling vilket varit mitt mål alltid. Men jag vill inte. Jag har tappat drivet. Jag tycker att saker i vardagen som jag alltid gjort, känns överjäkliga arbetsmässigt. Förr har jag utan problem åkt land oh rike runt i hästrelaterade aktiviteter. Jag har haft ork till allt. Nu känner jag att jag tycker det är jobbigt att fokusera ett helt ridpass hemma. Och jag orkar inte åka på programridningar eller sånt, bara orkar inte. Jag ser bara allt besvär med att lasta och åka iväg och göra i ordning på bortaplan och rida fram osv osv. Jag har alltid varit ensam, förr har jag bitit ihop för jag har velat det ändå. Nu tycker jag att bara tanken är så jävla tröttsam så jag ger upp. Jag åker iväg och tränar men thats it. Det är alldeles tillräckligt besvärligt.
Jag försökte i 2v uppbringa ork till att klippa min häst, men det slutade med att jag lejde bort det. Jag har efter en månad orkat ta tag i att vänja den vid spolspiltan i nya stallet. Jag har i 1v funderat på att ta fram ett nytt täcke, det hände först igår. Liksom på den nivån är det. Jag orkar ingenting. Jag åker till stallet, rider ett halvdant pass och vill sedan fort därifrån när syftet r uppnått - dvs jag har dödat några timmar och känner mig lite trött.
Jag står i ett stall där allt egentligen går att köpa, det är jätteskönt. Men det blir ju också väldig dyrt för mig att köpa mig fri från allt. Och jag känner mer och mer att de där pengarna genererar inte glädje för mig, de bara köper mig fri. Och varför ha häst om jag bara vill köpa mig fri? Jag behöver mina pengar till annat än att slippa undan, tex köpa bostad.

Men jag tror eg inte att detta med min trötthet är det största för mig. Utan det är mer att jag känner att allting jag försakat och allting jag rättat in mitt liv efter, nu känns fel. Jag känner mig ensam där jag sitter, för jag valt bort så mkt annat till förmån för nånting som jag nu inte ens brinner för. Det är bara ett tidsfördriv. För jag är så rastlös att jag inte kan ha ett liv utan att ha nåt som binder upp mig 3 tim per dag. Jag vet att den rastlösheten lätt skulle tippa över i destruktivitet om hästdelen upphörde. Jag har inget annat som är sunt i min personlighet. Ja jobbet förvisso, men det är ju begränsat i tid det med. Jag har en massa saker jag ägnar mig åt vid sidan av hästeriet, som kunnat distrahera mig om jag hade haft utrymme och om pandemin inte isolerat bort allt sånt. Men nu är det ju som det är. Jag vet nåntans inuti att om jag skulle besluta mig för att lägga ner hästdelen, vilket i sig tar flera månader men dock, så skulle det inte sluta bra för mig.

Så nu sitter jag här, min familj och min släkt och de närmaste och flesta vänner, är i en annan landsända. Och jag sitter här pga min ide om ett hästliv som jag nu bara vill slippa ägna mig åt. Och pandemin ser till att jag inte ens kan bryta vardagen och åka till dom och andas luft en period.
Jag känner även lite så, att jag kastat bort mitt liv på en ide som med facit i hand inte lett mig nånstans. Det ger en kris i sig. Jag har inte uppnått det jag hade som tanke att uppnå. Jag är bara trött. Och under tiden har jag säkert missat en massa saker som jag inte kunnat upptäcka för att jag lagt alla ägg i samma skål.
 
Jag har häst så jag är oändligt tacksam över henne. Gjorde paus med hästarna i 14 år men kände mig alltid som en hästmänniska i själen. Under de åren tittade jag på hästar, läste om hästar, höll koll på vad som hände. Jag valde bara att prioritera min tillvaro annorlunda just då.

Lite så var det för mig under 6 år som jag inte hade häst. Åtminstone kanske 3-4 av de åren. Men det var så tungt att börja om igen så jag skulle aldrig orka med att bara ta en paus, ska jag inte rida regelbundet så är det lika bra att fimpa det helt. Jag vill aldrig mer börja om med dålig balans, obefintlig tajming, avsaknad av ryttarmuskler osv. Aldrig.
 
Lite så var det för mig under 6 år som jag inte hade häst. Åtminstone kanske 3-4 av de åren. Men det var så tungt att börja om igen så jag skulle aldrig orka med att bara ta en paus, ska jag inte rida regelbundet så är det lika bra att fimpa det helt. Jag vill aldrig mer börja om med dålig balans, obefintlig tajming, avsaknad av ryttarmuskler osv. Aldrig.

Jag förstår det om det är främst ridning som man är intresserad av. Mitt intresse ligger främst inom aveln så jag är i ett annat läge.
 
Jag förstår det om det är främst ridning som man är intresserad av. Mitt intresse ligger främst inom aveln så jag är i ett annat läge.

Ja, det kaske är så att jag får strunta i ridningen. Jag har ett sto med kanonstam, tanken har slagit mig att ta föl istället. Men samtidigt är det inte gratis, och det kräver engagemang och tid och arbete tids nog. Jag vet inte om det är att skjuta sig i foten att betäcka och skjuta fram problemet. Från början är ju tanken att ta föl åt mig själv... men om jag inte ens orkar med ridning av en färdig häst så kan jag inte se hur jag ska orka med avkomman. Sälja föl och unghäst verkar ju sisådär också.
 
Tack för alla svar :heart Min starkaste identifikation är av mig som hästsjäl, jag har alltid varit överdrivet mkt hästmänniska och -nörd. Hela mitt liv och väsen har kretsat kring häst, och i perioder då jag även gjort annat så är det ändå nånstans så att hästeriet styr i bakgrunden. Tex har jag styrt in mitt yrkesval, studier, arbetstider osv efter tanken att det bäddar för mitt hästägande vad gäller lön, arbetstider osv. Jag har flyttat långt flera ggr för att förbättra mina möjligheter inom häst. Nu under pandemin är det inte desto mindre kännbart, när jag inte kan resa till släkt och familj längre.

Men jag har även ett stort mörker inom mig och det är vad som ligger i den andra vågskålen, om häst är i den ena. De tar liksom ut varandra på nåt vis. Jag hade en period när mörkret tog över och i samband med det slutade jag med häst i några år. De åren var oerhört destruktiva, eftersom häst försvann tog resten över allt fokus. Det gick inte att bryta förrän häst blev mer intressant än det andra igen.
Jag hade andra intressen osv men inget har varit lika passionerat som häst. Mest tidsfördriv faktiskt, jämförelsevis. Det har aldrig gått att ersätta helt enkelt.

Nu har jag kommit till en punkt när jag mer och mer känner att hästdelen av mitt liv inte känns rolig. Jag har allt som jag aldrig kunnat unna mig innan, jag har en fin häst som är hel och skadefri (bara det liksom, har inte hänt på åratal), jag kan träna och om jag vill kan jag sikta på tävling vilket varit mitt mål alltid. Men jag vill inte. Jag har tappat drivet. Jag tycker att saker i vardagen som jag alltid gjort, känns överjäkliga arbetsmässigt. Förr har jag utan problem åkt land oh rike runt i hästrelaterade aktiviteter. Jag har haft ork till allt. Nu känner jag att jag tycker det är jobbigt att fokusera ett helt ridpass hemma. Och jag orkar inte åka på programridningar eller sånt, bara orkar inte. Jag ser bara allt besvär med att lasta och åka iväg och göra i ordning på bortaplan och rida fram osv osv. Jag har alltid varit ensam, förr har jag bitit ihop för jag har velat det ändå. Nu tycker jag att bara tanken är så jävla tröttsam så jag ger upp. Jag åker iväg och tränar men thats it. Det är alldeles tillräckligt besvärligt.
Jag försökte i 2v uppbringa ork till att klippa min häst, men det slutade med att jag lejde bort det. Jag har efter en månad orkat ta tag i att vänja den vid spolspiltan i nya stallet. Jag har i 1v funderat på att ta fram ett nytt täcke, det hände först igår. Liksom på den nivån är det. Jag orkar ingenting. Jag åker till stallet, rider ett halvdant pass och vill sedan fort därifrån när syftet r uppnått - dvs jag har dödat några timmar och känner mig lite trött.
Jag står i ett stall där allt egentligen går att köpa, det är jätteskönt. Men det blir ju också väldig dyrt för mig att köpa mig fri från allt. Och jag känner mer och mer att de där pengarna genererar inte glädje för mig, de bara köper mig fri. Och varför ha häst om jag bara vill köpa mig fri? Jag behöver mina pengar till annat än att slippa undan, tex köpa bostad.

Men jag tror eg inte att detta med min trötthet är det största för mig. Utan det är mer att jag känner att allting jag försakat och allting jag rättat in mitt liv efter, nu känns fel. Jag känner mig ensam där jag sitter, för jag valt bort så mkt annat till förmån för nånting som jag nu inte ens brinner för. Det är bara ett tidsfördriv. För jag är så rastlös att jag inte kan ha ett liv utan att ha nåt som binder upp mig 3 tim per dag. Jag vet att den rastlösheten lätt skulle tippa över i destruktivitet om hästdelen upphörde. Jag har inget annat som är sunt i min personlighet. Ja jobbet förvisso, men det är ju begränsat i tid det med. Jag har en massa saker jag ägnar mig åt vid sidan av hästeriet, som kunnat distrahera mig om jag hade haft utrymme och om pandemin inte isolerat bort allt sånt. Men nu är det ju som det är. Jag vet nåntans inuti att om jag skulle besluta mig för att lägga ner hästdelen, vilket i sig tar flera månader men dock, så skulle det inte sluta bra för mig.

Så nu sitter jag här, min familj och min släkt och de närmaste och flesta vänner, är i en annan landsända. Och jag sitter här pga min ide om ett hästliv som jag nu bara vill slippa ägna mig åt. Och pandemin ser till att jag inte ens kan bryta vardagen och åka till dom och andas luft en period.
Jag känner även lite så, att jag kastat bort mitt liv på en ide som med facit i hand inte lett mig nånstans. Det ger en kris i sig. Jag har inte uppnått det jag hade som tanke att uppnå. Jag är bara trött. Och under tiden har jag säkert missat en massa saker som jag inte kunnat upptäcka för att jag lagt alla ägg i samma skål.
Om du lägger det här med att saker inte blivit som du tänkt dig åt sidan. Vad är det du vill? Vill du flytta närmare din familj och släkt? Angående det här med identiteten så ändras den, jag har varit hästkvinnan, danskvinnan och nu är jag sy- och trädgårdskvinnan. Så man kommer känna att man har en liten/stor identitetskris innan man landar i att ha avslutat hästlivet eller downsizeat det, men man landar tillslut och hittar annat som ger en energi. Skulle man sakna det kan man ju ta upp det igen.
 
Livet utvecklas. Jag utvecklas. Jag förändras. Det är min innerliga förhoppning i alla fall. Sedan 2010 är jag hästlös, efter att ha levt hela mitt vuxna liv i hästsnurren. Första året var rätt vidrigt, men idag är jag tacksam att jag inte haft hästarna att tvingas fokusera på genom delar av livet sedan dess. Det som ska hända sker, typ.

Jag har kommit fram till att det går att ta upp hästarna (näverslöjden/knypplingen/broderiet) igen om jag känner att andan faller på. Men att tvinga mig igenom något gör att jag känner riktig aversion och får negativa associationer till vad det ny är.
 
Jag har förlorat allt pga min depression. Hästen är hos en fodervärd, mitt konstnärliga arbete är satt på paus. Och det känns som att jag aldrig kommer kunna bli frisk igen.
Jag har identifierat mig som hästmänniska, konstnär och styrelsenörd. Men nu är jag ingenting annat än min psykiska ohälsa, den styr hela mitt liv.
Känns förjäkligt.
 
Jag genomgår nu en av alla min otaliga livskriser. Kallar den 36-års-identitetskrisen. Just den här krisen har legat lite på lut under en längre tid misstänker jag, men så kom jag här i veckan till nån sorts insikt om dess kärna. Nämligen min identitet. Och insikten om att det som faktiskt identifierat min person i större delen av mitt liv, inte längre känns lika självklart. Jag finner inte längre samma mening med det som är och varit den större delen av mitt liv. Jag skulle ju kunna helt enkelt sluta ägna mig åt detta, men rädslan är vad jag då kommer att vara? När jag kom till den insikten, att det som driver mig inte är passionen för det jag gör utan snarare rädslan för vad som ska komma i dagen om jag slutar... ja, den var kännbar. Min livsstil har blivit mer av ett sätt att fördriva tid, en trygghet i vad jag ska göra, än vad det faktiskt är roligt.

Vad identifierar ni er som? Har ni gått igenom nån liknande större förändring dvs brutit med det ni identifierat er med och gått vidare, hur har det gått osv? Ge mig inspiration. Nåt jag kan trösta mig med när det känns tomt.

Min identitet har förändrats mängder genom åren. För mig har de flesta förändringar skett naturligt även om de varit stora, det har i flera av fallen varit tufft i övergången innan det liksom landat men det har alltid känts bättre sen. Man utvecklas som människa helt enkelt och jag försöker att bara följa med i förändringen.

På senare tid har jag börjat utmana mig själv och min identitet. Alltså medvetet försöker jag förändra sånt som jag identifierat mig med i många år. Kanske för att jag är mentalt redo?

Jag har identifierat mig med och i vissa fall fortfarande: hästar, lantbruk, hundar, träning. Osocial, social, ambivert. Smal, tränad, storbystad. Rationell, smart, korkad. Festprisse, enstöring, mamma.
 

Liknande trådar

Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 342
Senast: jemeni
·
Relationer Jag vet inte ens vars jag ska börja, ska försöka förklara. Om nån skulle veta vem jag är så skriv inte ut det här. Jag och min mamma...
2
Svar
23
· Visningar
4 437
Senast: Lingon
·
Hästmänniskan Hej! Jag har köpt en supersnäll 7 åring för 2 veckor sedan (24/8). 7 år, valack och importerad från Holland som 5 åring. Tidigare...
2
Svar
33
· Visningar
10 437
  • Artikel
Dagbok När jag varit ute och snurrat i världen något år, och insett att min plats inte fanns därute heller så bestämde jag mig för att fördriva...
Svar
0
· Visningar
1 294
Senast: miumiu
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp