Vem är jag? Adhd?

Jag har alltid (typ så långt tillbaka jag kan minsann) upplevt mig själv som lite udda och annorlunda. Blev mobbad för det genom hela grundskolan. I mellanstadiets sista år började jag utveckla ätstörning (se mig - bekräfta mig) och i högstadiets typ alla tre år ville jag inte leva. Alltid varit väldigt inåtvänd med den typen av känslor men har nog oftast ändå uppfattats som glad förutom gällande skolarbetet i de flesta ämnen (de som inte motiverade mig) där jag oftast var obrydd. Skolkade mycket och hade jäkla massa ig varningar. Gick dock ut med rätt bra betyg efter att jag skärpte mig och fick mer stöd från skolan och hemifrån.

Hade samma upplevelse i gymnasiet även fast att jag där var mer socialt accepterad. Mina betyg var bra i de ämnen jag gillade (mestadels praktiska ämnen) och godkända i de ointressanta (har tre ig också för den delen).

Jag har svårt för:
- Röriga miljöer
- Sammanhang då jag förväntans vara social
- Är inte flexibel utanför min fyrkant och har jättesvårt för att göra saker på andra sätt än så som jag tycker är "rätt" (har oftast en bild i huvudet för hur jag vill ha det)
- Känslig för ljud
- Tycker det är jobbigt när mina rutiner störs och min struktur rubbas
- Dåligt minne. Är ganska disträ och glömmer saker fort. (pratade med en kompis i telefon här om dagen och hon bad mig skicka min adress. Hade glömt det redan när vi la på)
- Är grym på att starta projekt. Sätter mig så jäkla ofta i situationer då jag tar på mig jättemycket saker som ska fixas och är jättemotiverad men får sån jäkla ångest av att få tummen ur och slutföra saker. Samma sak i min utbildning. Idespruta men sämst på att finlira och knyta ihop säcken.
- Har vid ett par tillfällen blivit så arg att det haft stor negativ påverkan på mitt liv. Även hamnat i slagsmål eller par gånger. Duktigare nu på att andas och inte agera i affekt.
- Impulsiv gällande ekonomi framförallt. Är även väldigt snabb i vändningarna gällande typ det mesta. Tänker inte igenom saker och tänker sedan igenom, kommer fram till att det kanske inte är så bra och kommer då på nått nytt. Är alltid tvärsäker på att varje grej är precis så som jag tänker först. Bland annat varit tvärsäker på att jag är asexuell samt lesbisk.
- Röd tråd är inte min starka sida. Alls.

I samband med att min bonus fick sin adhd diagnos har jag successivt börjat fundera på om jag har adhd. Har många gånger framförallt i vuxen ålder funderat på vad som är fel på mig - på senare år inte så mycket vad som är "fel" utan snarare "vad är det med mig och hur kan jag jobba med det". Jag känner igen mig så otroligt mycket när jag läser och lyssnar på poddar om andra med adhd.

- Är det värt att göra en utredning? Just nu är jag inne i en svacka och mår ganska dåligt över olustkänslan som gnager i magen.
- Hur stor är risken att inte bli tagen på allvar?
- Hur gör man en utredning?
- Hur mycket problem i vardagen behöver man ha för att en utredning ska ses som nödvändig? Jag funkar ju bra så länge jag får hålla min rutin, har ordning hemma, får sova och inte behöver stötas med folk som förstör min plan. Det är svårare att hålla struktur med en bebis på under året dock och det är väl därför jag nu verkligen börjar känna att det är jobbigt på ett nytt sätt.

 

[MiaMia]

Om det är bestående drag som varit med dig hela livet (även om de påverkar olika mycket beroende på miljö, annan belastning osv.) och det är ett reellt problem i din vardag (som inte är tillfälligt och med bred påverkan) så ska du söka. Och det låter på dig som det är det.
Ifall du nästan dagligen balanserar på gränsen för att få ihop den funktion du behöver och lösa vardagsuppgifterna /inte har några marginaler att utnyttja vid behov så är det bättre att söka hjälp nu. Innan du hamnar under gränsen och får följdproblem av att du inte har klarat det du behövde.

Om ditt landsting tillåter att du skriver egenremiss direkt till en NPF-mottagning är det troligen bättre än att gå via VC. Kunskapen om hur yttringar och symptom ser ut hos vuxna kvinnor varierar så förståelsen kan bero på vilken person du hamnar hos. (men det har blivit mycket bättre)

Utredningen är dels tester dels samtal med psykolog. Hur många siffror du kan minnas och räkna upp baklänges, lägga klossar efter mönster på tid etc. Frågor om situationer du upplever problem, hur du reagerar då, vad som hjälper resp. stjälper etc. Info om hur du fungerat under tidigare skeden i ditt liv.

 

[Monifa]

Om det är bestående drag som varit med dig hela livet (även om de påverkar olika mycket beroende på miljö, annan belastning osv.) och det är ett reellt problem i din vardag (som inte är tillfälligt och med bred påverkan) så ska du söka. Och det låter på dig som det är det.

Det har absolut funnits med så länge jag kan minnas. Kan väl dock inte känna igen mig i min bonus sätt att vara, sju år gammal med hur jag var i samma ålder. Men minns inte så mycket från den åldern, blev ofta arg som barn och vad otroligt envis och bestämd. Alltid haft mycket att göra på fritiden, påhittig. Dock inte tappat motivationen inom de riktiga intressen jag haft (där emot inom de intressen som varit mindre motiverande, haft många såna haha). När jag får ha min rutin och struktur blir typ allt bättre. Äter gärna samma frukost varje dag, gör samma saker varje dag etc. Då märker jag att minnet blir bättre och att jag får mycket mer energi.
Just nu funkar inte rutinerna alls och energin är så låg att jag inte orkar hämta ikapp. Behöver nog ventilera det med min man också för han skulle kunna hjälpa mig med det om han var medveten om problemet. Men tycker det är jobbigt att prata om med närstående. Är bara min bästa kompis som vet om detta.

Ifall du nästan dagligen balanserar på gränsen för att få ihop den funktion du behöver och lösa vardagsuppgifterna /inte har några marginaler att utnyttja vid behov så är det bättre att söka hjälp nu. Innan du hamnar under gränsen och får följdproblem av att du inte har klarat det du behövde.

Om ditt landsting tillåter att du skriver egenremiss direkt till en NPF-mottagning är det troligen bättre än att gå via VC. Kunskapen om hur yttringar och symptom ser ut hos vuxna kvinnor varierar så förståelsen kan bero på vilken person du hamnar hos. (men det har blivit mycket bättre)

Har skrivit ut blanketten för egenremiss och ska försöka samla mod till att skicka den också. Ska prata med gubben om det också. Det som skrämmer mig är om det även sker intervjuer av anhöriga. Jag tror till exempel inte att min make ser problemen som jag ser - för att jag inte pratar om dom. Medan min bästa kompis som känt mig i jättemånga år och vet allt genom alla år skulle ge en väldigt bra bild av det.

Utredningen är dels tester dels samtal med psykolog. Hur många siffror du kan minnas och räkna upp baklänges, lägga klossar efter mönster på tid etc. Frågor om situationer du upplever problem, hur du reagerar då, vad som hjälper resp. stjälper etc. Info om hur du fungerat under tidigare skeden i ditt liv.

Okej, det lät ju rimligt. Kass på siffror... Behöver ha de skrivna framför mig Annat glömmer jag de direkt.

 

[MiaMia]

Det som skrämmer mig är om det även sker intervjuer av anhöriga. Jag tror till exempel inte att min make ser problemen som jag ser - för att jag inte pratar om dom. Medan min bästa kompis som känt mig i jättemånga år och vet allt genom alla år skulle ge en väldigt bra bild av det.

Du bestämmer vilka andra som de kontaktar. (sekretessen) Deras intresse är ju att få info från någon som bäst kan beskriva dig. Föreslå kompisen om de vill ha någon så blir det jättebra.

Just nu funkar inte rutinerna alls och energin är så låg att jag inte orkar hämta ikapp. Behöver nog ventilera det med min man också för han skulle kunna hjälpa mig med det om han var medveten om problemet.

Mer ansträngning pga sämre förutsättningar > mindre kapacitet/förmåga > ännu mer belastning/ansträngning/stress och sämre förmåga nästa dag. NPF=lägre tröskel för vad som är "för mycket" och lättare hamna i att detta blir en negativ spiral.
Det kan hända du har kompenserat på ett fungerande sätt hela livet men nu nått en tröskel där det du kompenserar inte räcker till. Behov att anpassa mer för barnet (= mindre för dig) kan vara en orsak till det. Eller att man gått länge och ansträngt sig på en nivå över vad som är "normalt".

Fundera tillsammans vad maken kan avlasta nu oavsett ev. kommande utredning/diagnos.
Går det att skapa vissa tidsfönster där du enbart kan fokusera på det som rymms i de rutiner som fungerar bra för dig. Allt oplanerat/störande (av barn eller annat) ska 100% tas av honom då och allt "hämta ikapp" är utanför agendan. Så får du en frizon som kan fungera som en paus för dig.
Fördela hemuppgifter så du tar de som är mest lämpade för dig och han tar de som har mer strul-potential. Eller gör samordnat så kan han ta över från dig och avslutar/fullföljer när det uppstår strul/stök.