- Svar: 2
- Visningar: 762
Jag undrar det ibland. Vad hos mig är medfött och vad har jag utvecklat med tiden? Jag vet inte.
Hur skulle jag vara om jag växt upp i en trygg familj? Förmodligen väldigt annorlunda mot hur jag är nu. Tänk om jag kunde skala av all ångest och värdelöshetskänslor som präglar hela mitt liv och hur jag agerar.
Idag hängde jag med L när hon red lektion på fuxen. Jag kände avundsjuka över att det inte var jag som red lektion. Och vetskapen om att jag rider mycket sämre än de som red där, fick mig att må dåligt. Och så kände jag mig bitter över att jag liksom alltid är sjuk och fattig så jag får aldrig chansen att lära mig heller. L har ju en egen transport som gör att hon kan åka iväg och träna. Det har ju inte jag. Hon har ju varit medryttare på fuxen precis som jag, men kommer nog inte rida den så mycket framöver då hon snart får hem en ny egen häst.
Och själv är jag hästlös och går ständigt omkring med gråten i halsen. Det går liksom aldrig över. När jag gör saker så kan jag tillfälligt glömma hur jag mår. Så att göra saker är lite som ett knark som gör att jag slipper känna så mycket.
Med en egen häst så skulle jag antagligen ha fullt upp. Ägaren till fuxen vill ha ut den på foder och jag är intresserad. Men det kostar och jag vet att jag behöver offra en del för att det ö.h.t. ens ska vara värt att fundera på. En sådan sak som skulle kunna ge pengar är ju att ha en inneboende. Jag har annonserat och fick ett svar men när jag svarade tillbaka så upphörde konversationen. Övriga åtgärder som jag kan göra för att få råd kommer inte att räcka. Så som det ser ut nu så kommer jag inte att kunna ta fuxen på foder. Jag har inte ens hittat stallplats. Den plats jag tänkte blev tyvärr upptagen nyligen. Förvisso kan den stå kvar där den står nu, men det är 2 mil dit och jag tycker det är för långt att åka dagligen. Då måste jag lägga till kostnad för bensin till kalkylen.
Det känns mest som om jag sitter fast. Jag kan inte lösa mitt mående och jag lyckas inte skaffa en häst som bedövningsmedel för mina känslor. Jag tror det skulle hjälpa mig att stå ut. Jag pallar liksom inte att må som jag gör och sitter ibland och googlar kors och tvärs för att försöka förstå mitt läge och helst hitta en lösning. Jag skulle vilja radera det bagage jag bär på så att det bara blir jag kvar.
Hur skulle jag vara om jag växt upp i en trygg familj? Förmodligen väldigt annorlunda mot hur jag är nu. Tänk om jag kunde skala av all ångest och värdelöshetskänslor som präglar hela mitt liv och hur jag agerar.
Idag hängde jag med L när hon red lektion på fuxen. Jag kände avundsjuka över att det inte var jag som red lektion. Och vetskapen om att jag rider mycket sämre än de som red där, fick mig att må dåligt. Och så kände jag mig bitter över att jag liksom alltid är sjuk och fattig så jag får aldrig chansen att lära mig heller. L har ju en egen transport som gör att hon kan åka iväg och träna. Det har ju inte jag. Hon har ju varit medryttare på fuxen precis som jag, men kommer nog inte rida den så mycket framöver då hon snart får hem en ny egen häst.
Och själv är jag hästlös och går ständigt omkring med gråten i halsen. Det går liksom aldrig över. När jag gör saker så kan jag tillfälligt glömma hur jag mår. Så att göra saker är lite som ett knark som gör att jag slipper känna så mycket.
Med en egen häst så skulle jag antagligen ha fullt upp. Ägaren till fuxen vill ha ut den på foder och jag är intresserad. Men det kostar och jag vet att jag behöver offra en del för att det ö.h.t. ens ska vara värt att fundera på. En sådan sak som skulle kunna ge pengar är ju att ha en inneboende. Jag har annonserat och fick ett svar men när jag svarade tillbaka så upphörde konversationen. Övriga åtgärder som jag kan göra för att få råd kommer inte att räcka. Så som det ser ut nu så kommer jag inte att kunna ta fuxen på foder. Jag har inte ens hittat stallplats. Den plats jag tänkte blev tyvärr upptagen nyligen. Förvisso kan den stå kvar där den står nu, men det är 2 mil dit och jag tycker det är för långt att åka dagligen. Då måste jag lägga till kostnad för bensin till kalkylen.
Det känns mest som om jag sitter fast. Jag kan inte lösa mitt mående och jag lyckas inte skaffa en häst som bedövningsmedel för mina känslor. Jag tror det skulle hjälpa mig att stå ut. Jag pallar liksom inte att må som jag gör och sitter ibland och googlar kors och tvärs för att försöka förstå mitt läge och helst hitta en lösning. Jag skulle vilja radera det bagage jag bär på så att det bara blir jag kvar.
