Vem bestämmer över amningen?

[Positron]

Att alla har rätt att inte amma tror jag att vi kan vara överens om men när jag precis fått mitt första barn dök den här frågeställningen upp i mitt huvud.

Det hela grundade sig i att min partner kände sig ledsen över att inte kunna avlasta genom att ta en del av matningarna (det är mycket tid man lägger på att mata en bebis de första månaderna om man helammar) och sedan visade det sig att hen också ville få myset som matningarna innebar. Vi kom överens om att jag skulle pumpa ur och hen skulle få mata med flaska. Första problemet var att jag knappt fick ut någon mjölk när jag pumpade men efter mycket slit räckte jag stolt över en flaska till min partner som ivrigt väntade på att bebisen skulle bli hungrig, förberedd med ett otal olika flaskor och en pilatesboll att guppa på. Men bebisen ville ej ha maten som erbjöds! Vi försökte naturligtvis många gånger men fick det aldrig till att fungera och så blev det att jag helammande tills vi byttes av och min partner tog över föräldraledigheten.
För mig var det viktigt att amma, jag tyckte att det var väldigt smidigt och jag kände att så länge jag var föräldraledig på heltid ville jag amma för det var en frihet för mig att alltid ha maten redo var jag än var. Dessutom ville jag inte ge ersättning om det inte behövdes, både med tanke på miljön och ekonomin.
Nu var min partner ok med försöken vi gjort och att det inte fungerade men jag tänkte ändå på hur det skulle varit ifall hen fortfarande tyckte att det var viktigt att få mata vårat gemensamma barn. För visst går det att få bebisar att äta på annat vis än bröstmjölk från ett bröst, alla äter väl om de blir tillräckligt hungriga...
Jag släppte frågan efter ett par veckor men den har ändå dykt upp några gånger under de här åren där jag träffat på andra kvinnor som helammar/velat helamma men partnern har haft invändningar med olika motiveringar, t.ex:
- partnern vill också kunna mata
- partnern känner att mamman är den enda som duger för bebis pga amningen
- partnern har hört om barn som får ersättning och sover längre perioder
- partnern känner att hen inte får tillräckligt med närhet och skyller på amningen
- partnern är rädd för hur brösten ska förändras av amningen

Jag tänker att vi är många som försöker ta föräldraskapet mot en mer jämställd fördelning där båda föräldrarna är båda lika involverade men hur fungerar det i den här frågan?

 

[MiniLi]

Jag har inga barn men har lite reflektioner ändå. Svår fråga, med många dimensioner.
På ett sätt kan man ju se det som att kvinnan burit barnet och att hon har tillgång till bröstmjölken. Det är hon som behöver pumpa osv.
Å andra sidan är man ju två föräldrar som båda har rätt till barnets umgänge. Från det perspektivet tycker jag absolut att även mannen bör ha rätt att vara en ”matande förälder”, inklusive de möjligheter som då öppnas upp med att svara på tidiga behov, kunna natta osv.
Barnperspektivet bör väl väga tyngst, men det är komplext och inte så solklart som det kan verka. Kanske tar barnet flaska om man slutar amma vid bröstet? Bara ett exempel på där ”barnet måste ju äta” kanske kan lösas på olika sätt beroende på vad man är beredd att göra.

Svår fråga. Gissar att familjen också behöver fundera i termer av kortsiktigt-långsiktigt och vilka effekter de olika valen kan ge och vad man vill.

Just i föräldraskapet är ju balansen mellan att värna om kvinnans rättigheter vs att stärka mäns föräldraroll ganska klurig. Man kan se det som lite kvinnofientligt att ta ifrån kvinnan rätten till beslutet, men man kan också se det som kvinnovänligt utifrån hur det påverkar könsrollerna långsiktigt.

Ingen kan eller ska tvinga kvinnan att pumpa om hon inte vill. Men har då kvinnan rätt att hindra mannen från att ge ersättning (sålänge barnet äter) och på så vis öka sin delaktighet på egen hand?
Svårt..

 

[pollex]

Att alla har rätt att inte amma tror jag att vi kan vara överens om men när jag precis fått mitt första barn dök den här frågeställningen upp i mitt huvud.

Det hela grundade sig i att min partner kände sig ledsen över att inte kunna avlasta genom att ta en del av matningarna (det är mycket tid man lägger på att mata en bebis de första månaderna om man helammar) och sedan visade det sig att hen också ville få myset som matningarna innebar. Vi kom överens om att jag skulle pumpa ur och hen skulle få mata med flaska. Första problemet var att jag knappt fick ut någon mjölk när jag pumpade men efter mycket slit räckte jag stolt över en flaska till min partner som ivrigt väntade på att bebisen skulle bli hungrig, förberedd med ett otal olika flaskor och en pilatesboll att guppa på. Men bebisen ville ej ha maten som erbjöds! Vi försökte naturligtvis många gånger men fick det aldrig till att fungera och så blev det att jag helammande tills vi byttes av och min partner tog över föräldraledigheten.
För mig var det viktigt att amma, jag tyckte att det var väldigt smidigt och jag kände att så länge jag var föräldraledig på heltid ville jag amma för det var en frihet för mig att alltid ha maten redo var jag än var. Dessutom ville jag inte ge ersättning om det inte behövdes, både med tanke på miljön och ekonomin.
Nu var min partner ok med försöken vi gjort och att det inte fungerade men jag tänkte ändå på hur det skulle varit ifall hen fortfarande tyckte att det var viktigt att få mata vårat gemensamma barn. För visst går det att få bebisar att äta på annat vis än bröstmjölk från ett bröst, alla äter väl om de blir tillräckligt hungriga...
Jag släppte frågan efter ett par veckor men den har ändå dykt upp några gånger under de här åren där jag träffat på andra kvinnor som helammar/velat helamma men partnern har haft invändningar med olika motiveringar, t.ex:
- partnern vill också kunna mata
- partnern känner att mamman är den enda som duger för bebis pga amningen
- partnern har hört om barn som får ersättning och sover längre perioder
- partnern känner att hen inte får tillräckligt med närhet och skyller på amningen
- partnern är rädd för hur brösten ska förändras av amningen

Jag tänker att vi är många som försöker ta föräldraskapet mot en mer jämställd fördelning där båda föräldrarna är båda lika involverade men hur fungerar det i den här frågan?

Jag tänker att varje situation är unik, men mitt spontana svar är ”den som har huvudansvaret för bebisen (under perioden innan matintroduktionen)”. Det betyder då (i en situation med en bebis som inte vill kombinera amning och flaska, annars uppstår ju inte problemet från början) att om den som ammar är föräldraledig först så är det hon som bestämmer, är det däremot den icke-ammande så är det hen som gör det.

 

[MiniLi]

Jag tänker att varje situation är unik, men mitt spontana svar är ”den som har huvudansvaret för bebisen (under perioden innan matintroduktionen)”. Det betyder då (i en situation med en bebis som inte vill kombinera amning och flaska, annars uppstår ju inte problemet från början) att om den som ammar är föräldraledig först så är det hon som bestämmer, är det däremot den icke-ammande så är det hen som gör det.

Hur kommer det sig att du inte tycker att båda föräldrarna har lika ansvar över vilken mat barnet äter?
Känns inte det som en lite större fråga än att den som råkar vara fl just då ska avgöra själv?

Nyfiken bara. Själv tänker jag att matningen är så mycket mer än de där timmarna när en förälder är själv hemma med barnet..

 

[Evenstar]

Amning är så komplext. Det är inte alla som kan amma, och inte alla som kan pumpa heller. För mig funkade själva amningen bra, men har aldrig släppt till pump. Kommer bara några droppar till pumpen (amningen gjort att barnens kurvor pekat rakt upp, så ingen brist på mjölk eller så).
Skulle barnens pappa då propsat på att få vara med och mata från början hade vi fått ge ersättning. Och då finns det 1) inga garantier att bebisen tar flaska, och 2) risk för tuttförvirring, att bebisen börjar rata bröstet för att flaskan är smidigare att äta ifrån. Visst kan man koppmata osv, men det känns krångligt att ta in bara för att pappan vill vara med och mata. Samt att det känns onödigt att blanda in ersättning i matandet om man inte behöver, med tanke på eventuellt krångel med magen osv.

Jag tänker att pappan får försöka hitta andra sätt den där första tiden, byta blöja, vagga, bära osv. Det är ändå en sån kort tid, snart börjar barnet äta smakportioner, gröt osv och då kan ju pappan vara mer delaktig där.

 

[pollex]

Hur kommer det sig att du inte tycker att båda föräldrarna har lika ansvar över vilken mat barnet äter?
Känns inte det som en lite större fråga än att den som råkar vara fl just då ska avgöra själv?

Nyfiken bara. Själv tänker jag att matningen är så mycket mer än de där timmarna när en förälder är själv hemma med barnet..

Jag tänker att amning och mat är rätt olika saker, och att amningen är en liten fråga ur ett livsperspektiv men en stor praktisk fråga under de månader som helamning är aktuellt. Har man turen att ha fått en välfungerande amning så gör det vardagen smidigare och enklare - med amning kan man trösta, söva, mata utan förberedelser osv. Jag vet inte hur mycket bärande, vankande, guppande, diskande, vakande osv amningen har besparat mig, men det hade varit ett stort ingrepp i min föräldralediga vardag att inte ha det instrumentet och det är trots allt rätt många timmar man är ensam hemma med barnet om man är föräldraledig och partnern arbetar heltid.

 

[MiniLi]

Jag tänker att amning och mat är rätt olika saker, och att amningen är en liten fråga ur ett livsperspektiv men en stor praktisk fråga under de månader som helamning är aktuellt. Har man turen att ha fått en välfungerande amning så gör det vardagen smidigare och enklare - med amning kan man trösta, söva, mata utan förberedelser osv. Jag vet inte hur mycket bärande, vankande, guppande, diskande, vakande osv amningen har besparat mig, men det hade varit ett stort ingrepp i min föräldralediga vardag att inte ha det instrumentet och det är trots allt rätt många timmar man är ensam hemma med barnet om man är föräldraledig och partnern arbetar heltid.

Men det var ju inte svar på min fråga?
Jag undrade kring just bestämmandefrågan och hur det kommer sig att du kopplar den till just föräldraledigheten?

Barnet äter ju ofta dygnet runt, framförallt under tiden som helamning brukar vara mest aktuellt. Den som är föräldraledig har ansvar under sådär 8-9 timmar av dygnets 24.

Min fråga gällde alltså inte just amning

 

[Linn-Nora]

Jag kommer inte kompromissa med amningen i jämställdhetens tjänst. I vårt fall fungerar amningen felfritt så jag ser ingen anledning att lägga pengar på ersättning när jag redan har perfekt anpassad mat till min bebis. Även om det ibland hade varit lockande att få lite egentid
Att pumpa ut är för jobbigt för att vara värt det. Tar en jäkla tid när jag redan lägger tid på att amma så det hade förlorat sitt syfte enligt mig.

Jag tänker att just nu får pappan göra andra saker som jämnar ut arbetsbördan och istället lägga tid på annat för att främja sin anknytning till bebisen. Blöjbyten och lek och badning etc.
De har trots att han inte matar, en jättefin anknytning.

Det kommer en tid om inte alltför länge när bebis börjar äta vanlig mat, då kan pappan ta den matningen.

 

[lil-sis]

Jag bestämmer om jag vill amma eller inte (och hur länge så länge barnet vill).

Kroppen bestämmer om det ens går.

Att jag bestämmer är kort och gott för att det är min kropp.

Sedan kan man ju i samråd välja att pumpa och ge på annat vis, komplettera med ersättning osv.

 

[lil-sis]

Men det var ju inte svar på min fråga?
Jag undrade kring just bestämmandefrågan och hur det kommer sig att du kopplar den till just föräldraledigheten?

Barnet äter ju ofta dygnet runt, framförallt under tiden som helamning brukar vara mest aktuellt. Den som är föräldraledig har ansvar under sådär 8-9 timmar av dygnets 24.

Min fråga gällde alltså inte just amning

När vi jobbar heltid i vårt hushåll är vi borta runt 12 timmar om det är en hyfsat normal dag. 8-9 timmar räcker ju bara till arbetstiden, inte restiden.

 

[Lazy Lady]

Att alla har rätt att inte amma tror jag att vi kan vara överens om men när jag precis fått mitt första barn dök den här frågeställningen upp i mitt huvud.

Det hela grundade sig i att min partner kände sig ledsen över att inte kunna avlasta genom att ta en del av matningarna (det är mycket tid man lägger på att mata en bebis de första månaderna om man helammar) och sedan visade det sig att hen också ville få myset som matningarna innebar. Vi kom överens om att jag skulle pumpa ur och hen skulle få mata med flaska. Första problemet var att jag knappt fick ut någon mjölk när jag pumpade men efter mycket slit räckte jag stolt över en flaska till min partner som ivrigt väntade på att bebisen skulle bli hungrig, förberedd med ett otal olika flaskor och en pilatesboll att guppa på. Men bebisen ville ej ha maten som erbjöds! Vi försökte naturligtvis många gånger men fick det aldrig till att fungera och så blev det att jag helammande tills vi byttes av och min partner tog över föräldraledigheten.
För mig var det viktigt att amma, jag tyckte att det var väldigt smidigt och jag kände att så länge jag var föräldraledig på heltid ville jag amma för det var en frihet för mig att alltid ha maten redo var jag än var. Dessutom ville jag inte ge ersättning om det inte behövdes, både med tanke på miljön och ekonomin.
Nu var min partner ok med försöken vi gjort och att det inte fungerade men jag tänkte ändå på hur det skulle varit ifall hen fortfarande tyckte att det var viktigt att få mata vårat gemensamma barn. För visst går det att få bebisar att äta på annat vis än bröstmjölk från ett bröst, alla äter väl om de blir tillräckligt hungriga...
Jag släppte frågan efter ett par veckor men den har ändå dykt upp några gånger under de här åren där jag träffat på andra kvinnor som helammar/velat helamma men partnern har haft invändningar med olika motiveringar, t.ex:
- partnern vill också kunna mata
- partnern känner att mamman är den enda som duger för bebis pga amningen
- partnern har hört om barn som får ersättning och sover längre perioder
- partnern känner att hen inte får tillräckligt med närhet och skyller på amningen
- partnern är rädd för hur brösten ska förändras av amningen

Jag tänker att vi är många som försöker ta föräldraskapet mot en mer jämställd fördelning där båda föräldrarna är båda lika involverade men hur fungerar det i den här frågan?

För vår del fick vårt barn bestämma över amningen. Han tog inte flaska och pumpa fungerade inte men amningen gjorde det så då blev ju valet enkelt. Sen tyckte jag att det va jättemysigt och det finns andra sätt för partnern att vara en närvarande/involverad förälder än att bara ge mat? Det är en otroligt kort del i bebisens liv som den ammas, så att säga att det påverkar jämställdheten i ett förhållande tycker jag blir lite fel.
Jag kommer (om det fungerar) amma även syskonet som kommer i höst.

 

[Poison-heart]

Jag väntar mitt första barn och det är ju ganska mycket prat om amning redan innan bebisen kommer hos MVC. Om det går kommer jag försöka amma, men kommer inte gråta floder om det inte går. Jag planerar att redan när barnet är 5-6 månader gammal arbeta en dag i veckan och vid den tiden får isf barnet i princip ha slutat amma.
Men som sagt, det är helt och hållet jag som bestämmer om jag kommer klara av att amma.

 

[Jenka]

Hmm knepig fråga. Min första tanke var "jag är glad att min partner inte haft nån stark åsikt i frågan" men självklart ska den icke ammande föräldern få ha det när det kommer till barnet!
För mig har det varit självklart att amma (och det har gått bra). Pappan har (särskilt med barn nr 2) kunnat ge flaska vid behov om jag inte är hemma/med barnet, vilket nu är kanske 2 timmar i veckan.

 

[Kilauea]

Min kropp, jag har burit barnet under graviditeten, mitt val. Det kan nog aldrig bli helt jämställt.
Nu ville min sambo att jag skulle amma också, men visst har han varit avundsjuk ibland på det band bebis och jag fått via amningen. Det är ju dock ändå en relativt kort tid i livet som det sker.

Jag tänker att pappan får försöka hitta andra sätt den där första tiden, byta blöja, vagga, bära osv. Det är ändå en sån kort tid, snart börjar barnet äta smakportioner, gröt osv och då kan ju pappan vara mer delaktig där.

Håller med

 

[pollex]

Men det var ju inte svar på min fråga?
Jag undrade kring just bestämmandefrågan och hur det kommer sig att du kopplar den till just föräldraledigheten?

Barnet äter ju ofta dygnet runt, framförallt under tiden som helamning brukar vara mest aktuellt. Den som är föräldraledig har ansvar under sådär 8-9 timmar av dygnets 24.

Min fråga gällde alltså inte just amning

Ah, jag menade att svara på frågan men det kom kanske inte ut lika tydligt som det var i mitt huvud

Din fråga var om det inte kändes som att ”det” (vilket jag läste som en syftning tillbaka på meningen dessförinnan, dvs det = ”vilken mat barnet äter”) kändes som en större fråga än att den föräldraledige skulle bestämma själv över det. Vad jag då försökte svara var att jag inte tycker att amningen är en större fråga (vilket däremot senare kosthållning är), utan en praktiskt fråga, och att jag tycker att den som är hemma och roddar vardagen bestämmer över praktiska frågor.

(Där två tillägg är:
1) ”bestämmer” som i att har sista ordet men inte som i att bara köra på och inte ta in synpunkter från den andre och
2) det finns såklart ofta ett samband mellan praktiska frågor och större frågor)

Det låter ju smidigt för er att den som arbetar heltid är borta i bara 8-9 timmar, men för oss är den som arbetar borta 10h+ av bebisens kanske 12 ”dagtimmmar”, så då får den som är borta så mycket helt enkelt böja sig (när det behövs) för vad som fungerar för den ledige (ytterst bestämmer bebisen ).

 

[ako]

Att alla har rätt att inte amma tror jag att vi kan vara överens om men när jag precis fått mitt första barn dök den här frågeställningen upp i mitt huvud.

Det hela grundade sig i att min partner kände sig ledsen över att inte kunna avlasta genom att ta en del av matningarna (det är mycket tid man lägger på att mata en bebis de första månaderna om man helammar) och sedan visade det sig att hen också ville få myset som matningarna innebar. Vi kom överens om att jag skulle pumpa ur och hen skulle få mata med flaska. Första problemet var att jag knappt fick ut någon mjölk när jag pumpade men efter mycket slit räckte jag stolt över en flaska till min partner som ivrigt väntade på att bebisen skulle bli hungrig, förberedd med ett otal olika flaskor och en pilatesboll att guppa på. Men bebisen ville ej ha maten som erbjöds! Vi försökte naturligtvis många gånger men fick det aldrig till att fungera och så blev det att jag helammande tills vi byttes av och min partner tog över föräldraledigheten.
För mig var det viktigt att amma, jag tyckte att det var väldigt smidigt och jag kände att så länge jag var föräldraledig på heltid ville jag amma för det var en frihet för mig att alltid ha maten redo var jag än var. Dessutom ville jag inte ge ersättning om det inte behövdes, både med tanke på miljön och ekonomin.
Nu var min partner ok med försöken vi gjort och att det inte fungerade men jag tänkte ändå på hur det skulle varit ifall hen fortfarande tyckte att det var viktigt att få mata vårat gemensamma barn. För visst går det att få bebisar att äta på annat vis än bröstmjölk från ett bröst, alla äter väl om de blir tillräckligt hungriga...
Jag släppte frågan efter ett par veckor men den har ändå dykt upp några gånger under de här åren där jag träffat på andra kvinnor som helammar/velat helamma men partnern har haft invändningar med olika motiveringar, t.ex:
- partnern vill också kunna mata
- partnern känner att mamman är den enda som duger för bebis pga amningen
- partnern har hört om barn som får ersättning och sover längre perioder
- partnern känner att hen inte får tillräckligt med närhet och skyller på amningen
- partnern är rädd för hur brösten ska förändras av amningen

Jag tänker att vi är många som försöker ta föräldraskapet mot en mer jämställd fördelning där båda föräldrarna är båda lika involverade men hur fungerar det i den här frågan?

Jag tycker att det har varit bra av många anledningar att kunna varva och våra barn har tagit både bröst och flaska. Samtidigt så kan man inte bestämma och förutse allt- det finns mammor som haft som önskan och plan att amma (helt eller delvis) och där det sedan av olika anledningar inte funkar, och då får man kanske flaska helt. Samma sak omvänt - om man har tänkt kombinera men barnet verkligen inte vill ta flaskan utan bara bröstet så får det väl helt enkelt vara så. Pappans önskan om att mata får stå tillbaka. Föräldrarna finns för barnets skull, inte tvärt om, och ibland blir det inte som planerat.
Om PARTNERN är orolig för att brösten ska förändras får han helt enkelt tänka till... Brösten är inte primärt gjorda för att behaga någon annan utan för att ge spädbarn mat.

Sedan ska man också komma i håg att det finns mycket annat pappan kan göra för att få kontakt och närhet och full delaktighet i bäbisskötsel. Sele/ sjal ger mycket närhet och om barnet faktiskt är fullmatat så kan pappan hitta sina egna sätt att trösta utan mat, och vid 6 mån ålder börjar de äta annat också.

Man får se vad man får för barn och vad som funkar med henom helt enkelt.

 

[ako]

Jag väntar mitt första barn och det är ju ganska mycket prat om amning redan innan bebisen kommer hos MVC. Om det går kommer jag försöka amma, men kommer inte gråta floder om det inte går. Jag planerar att redan när barnet är 5-6 månader gammal arbeta en dag i veckan och vid den tiden får isf barnet i princip ha slutat amma.
Men som sagt, det är helt och hållet jag som bestämmer om jag kommer klara av att amma.

Lite off topic, men jag har börjat jobba tidigt med två av tre barn men delammat länge ändå. Självklart ska man göra som det passar en själv, men jobb behöver absolut inte hindra att man slutar amma helt om man egentligen vill fortsätta och barnet likaså.

 

[BernT]

Lite off topic, men jag har börjat jobba tidigt med två av tre barn men delammat länge ändå. Självklart ska man göra som det passar en själv, men jobb behöver absolut inte hindra att man slutar amma helt om man egentligen vill fortsätta och barnet likaså.

Samma här @Poison-heart , började jobba lite när dottern var 2 månader. Då ammade hon och ända upp till 13 månader. Sista 1-3månaderna bara på natten. Men som längst var jag borta 10 timmar och hade ändå massor med mjölk, fick höra att om man inte ammar på typ 6 timmar så avtar produktionen men det hade jag aldrig problem med

 

[Fille]

För oss var det ett självklart val att jag skulle amma, om det gick att amma. Det gick väldigt bra och önskar att jag hade kunnat amma längre men en fem veckors praktik (hemifrån) för min del, satte stopp för amningen vid 10 månader.
Jag är rädd att trampa någon på tårna men vi tror båda att bröstmjölken i många fall är väl anpassad för barnet och att det därför är bra att amma om det går, att evolutionen skapat så pass bra mjölk. Men det viktigaste måste i slutändan ändå vara att barnet blir mätt, oavsett bröstmjölk eller ersättning och för mig har det inget med jämställdhet att göra. Min sambo var hemma en hel månad när sonen var nyfödd, sedan jobbade han nån månad, hade en veckas semester, jobbade någon månad, sedan fyra veckors semester och åtta månaders föräldraledighet. Det finns så många andra sätt för den ickeammande föräldern att knyta an på, tex genom att vara väldigt närvarande. Dessutom åkte jag tidigt på små ärenden utan sambo och barn så de fick tid för sig själva i lugn och ro. Jag kunde pumpa litegranna så ibland gav sambon flaska. Efter ett tag var jag i stallet regelbundet trots helamning. Vi står helt enkelt vårt barn väldigt nära trots amning

 

[MiniLi]

Jag tycker det är intressant hur självklart det är för många att kvinnan ska amma om hon vill, med delvis argument som att det är mysigt osv.
Att mannen redan ligger efter i relationsskapandet, inte kan bära barnet och inte kan amma väger inte tungt alls?

Jag köper praktiska argument, men argument som handlar om mysighetsfaktorn känns väldigt skeva när man i samma andetag dissar mannens önskan om samma mysiga stund. Och att likställa det med att typ byta blöjor?

Om mysighetsfaktorn är en stor del i varför kvinnor kräver att få helamma vid bröstet så tycker jag att man ska tänka lite på hur det är för barnets pappa att inte få vara del i det oavsett hur mkt han vill.