Vem bestämmer över amningen?

[westernsuzie]

Maten i sig är ju inte avgörande för anknytningen, men man behover ju ha med sig att maten blir som en gräddfil och underlättar relationsskapandet genom både frekvens och kombinationen med andra behov.

Lite OT men ligger här med en liten tvåveckorsbebis efter en natt utan sömn och konstant amning och superont i ena bröstet pga mjölkstockning och har liiite svårt att se det här som en gräddfil just nu

För att återgå till huvudfrågan fokuserar man ju verkligen på den allra första tiden korta lilla tiden med barnet, första 1-2 månaderna, eftersom det framför allt är då man ammar mer eller mindre konstant och bebisen kanske inte visar intresse för så mycket mer än det (och närhet/gos vilket ju pappan också kan ge).

Efter den perioden blir de flesta bebisar betydligt mer intresserade av omgivningen och man kan umgås med dem på fler sätt. Runt 4-5 månader börjar dessutom många med smakprover och då kan pappan även mata. Jag har svårt att se att den korta första tiden på allvar verkligen skulle skada pappans anknytning med barnet på längre sikt. I så fall tror jag att det är något mer/annat som brister.

Våra barn har gått igenom massor med mammiga och pappiga perioder och jag kan verkligen inte se att det på något sätt påverkat pappans anknytning mer än den allra första tiden, trots att jag helammat allihop.

 

[pollex]

Om min partner hade uttryckt en stark önskan att mata skulle jag ha förutsatt att det innebar att hen också ville ta en del av föräldraledigheten under "amningsperioden", och det skulle därför bli en diskussion om upplägg generellt och inte bara en diskussion om själva matningen.

Ja, jag är inne på den linjen med. Hade det kommit andra typer av argument (som att bebisen skulle sova längre, att partnern ville ha mer närhet från mig etc) så hade jag varit betydligt kallsinnigare.

 

[Roxer]

Apropå matning så har vi aldrig matat sonen. Han har ätit själv från första början. Även när han ammade så var det han som bestämde. Vi provade ersättning och flaska ett par gånger, men det spottades ut illa kvickt. Så här hade definitivt mannens vilja fått stå tillbaka för barnets behov av näring. Att tvinga på barnet ersättning i det läget i annat än nödfall skulle aldrig falla mig in. Att pumpa fungerade inte alls här.

Amningen är nog ett av de få områden där kvinnor har makten tillsammans med barnet och det är klart att det kan störa vissa män som plötsligt upplever sig som oviktiga. Hur många andra situationer uppstår det läget i i vårt övriga liv? Aldrig skulle jag säga. Klart det stör det manliga egot. Mata barnet kan männen göra hela barnets liv efter helamningsperioden, så det finns hur mycket tid som helst att ta igen det på. Likaså nattning, blöjbyten, badning, uppvak på nattetid, lek, stimulans, läsa bok, busa, bärande, promenerande m.m.

 

[Linn-Nora]

Jag har inte sagt någonting om att forcera(vilket jag inte tycker att man ska).
Jag var bara nyfiken på om du gav din partner utrymme att också ha önskemål.

Såklart han kan ha önskemål, men för att hans hypotetiska önskemål i så fall skulle infrias så skulle jag behöva forcera med utpumpning och att ge flaska. För mig visade det sig vara jobbigt att få ut mjölk.
Därför ser jag det som en ickefråga.
Jämställdhet är viktigt och jag är inte intresserad att fastna i en kvinnofälla men min åsikt är att just barnalstrande är ganska biologiskt kopplat och vi är olika där, män och kvinnor, så då får det vara såhär i början. Som sagt har mannen fri tillgång till allt annat med bebis under denna period då jag ammar, och han kommer få mata sen. Det är väldigt viktigt för mig att far och dotter får en nära relation. Men amma kan bara jag göra och amma är bättre än flaska (brasklapp: när det funkar och man vill) därför sätter jag bebis behov först.
Och som sagt, jag orkar faktiskt inte lägga massa tid på att pumpa ut när jag redan är väldigt trött.
Livet jämnar ut sig!

Brasklapp 2! Jag utgår i ovan utifrån en relation mellan man och kvinna när jag talar om biologin och att det är skillnad. Givetvis blir det annorlunda i en samkönad relation eller en där kvinnan inte vill eller kan amma.

Jag skulle dessutom säga för att återknyta till att @MiniLi skrev om att det ofta går väldigt bra att både med bröst och flaska är att jag snarare upplevt tvärtom, att det ställt till det för amningen.

 

[Sofie_B]

Att alla har rätt att inte amma tror jag att vi kan vara överens om men när jag precis fått mitt första barn dök den här frågeställningen upp i mitt huvud.

Det hela grundade sig i att min partner kände sig ledsen över att inte kunna avlasta genom att ta en del av matningarna (det är mycket tid man lägger på att mata en bebis de första månaderna om man helammar) och sedan visade det sig att hen också ville få myset som matningarna innebar. Vi kom överens om att jag skulle pumpa ur och hen skulle få mata med flaska. Första problemet var att jag knappt fick ut någon mjölk när jag pumpade men efter mycket slit räckte jag stolt över en flaska till min partner som ivrigt väntade på att bebisen skulle bli hungrig, förberedd med ett otal olika flaskor och en pilatesboll att guppa på. Men bebisen ville ej ha maten som erbjöds! Vi försökte naturligtvis många gånger men fick det aldrig till att fungera och så blev det att jag helammande tills vi byttes av och min partner tog över föräldraledigheten.
För mig var det viktigt att amma, jag tyckte att det var väldigt smidigt och jag kände att så länge jag var föräldraledig på heltid ville jag amma för det var en frihet för mig att alltid ha maten redo var jag än var. Dessutom ville jag inte ge ersättning om det inte behövdes, både med tanke på miljön och ekonomin.
Nu var min partner ok med försöken vi gjort och att det inte fungerade men jag tänkte ändå på hur det skulle varit ifall hen fortfarande tyckte att det var viktigt att få mata vårat gemensamma barn. För visst går det att få bebisar att äta på annat vis än bröstmjölk från ett bröst, alla äter väl om de blir tillräckligt hungriga...
Jag släppte frågan efter ett par veckor men den har ändå dykt upp några gånger under de här åren där jag träffat på andra kvinnor som helammar/velat helamma men partnern har haft invändningar med olika motiveringar, t.ex:
- partnern vill också kunna mata
- partnern känner att mamman är den enda som duger för bebis pga amningen
- partnern har hört om barn som får ersättning och sover längre perioder
- partnern känner att hen inte får tillräckligt med närhet och skyller på amningen
- partnern är rädd för hur brösten ska förändras av amningen

Jag tänker att vi är många som försöker ta föräldraskapet mot en mer jämställd fördelning där båda föräldrarna är båda lika involverade men hur fungerar det i den här frågan?

Vi har haft en väl fungerande amning från start och bebis är nu 6 månader. Nu smakar han mat då och då men det är fortfarande amningen som står för 97 % av hans näringsintag. Dock har vi en lite speciell situation då jag har arbetat från start. Mycket hemifrån men även på plats, vilket innebär att bebis har varit mer med sin pappa från tidig ålder än vad jag tror är vanligt, i vart fall i vår umgängeskrets. Många har reagerat på att vår bebis är så väldigt "icke-mammig". Han är inte pappig heller, han är precis lika nöjd och trygg med oss båda vilket känns jätteskönt för både mannen och mig. Så kanske är det mer tiden man investerar i att vara nära än själva amningen i sig som bygger närhet? Jag läste någonstans att en väldigt viktig pusselbit när det kommer till bebis anknytning till den icke ammande föräldern är att visa bebisen att man förstår hens behov och ta den till mammans bröst när den är hungrig, något min man har varit superduktig på. Generellt sett är han bättre på att läsa av bebis hungerssignaler, jag testar gärna med bröstet och ser. Tycker att det är svårt att tyda nu när bebis blivit äldre.

 

[lil-sis]

Vi har haft en väl fungerande amning från start och bebis är nu 6 månader. Nu smakar han mat då och då men det är fortfarande amningen som står för 97 % av hans näringsintag. Dock har vi en lite speciell situation då jag har arbetat från start. Mycket hemifrån men även på plats, vilket innebär att bebis har varit mer med sin pappa från tidig ålder än vad jag tror är vanligt, i vart fall i vår umgängeskrets. Många har reagerat på att vår bebis är så väldigt "icke-mammig". Han är inte pappig heller, han är precis lika nöjd och trygg med oss båda vilket känns jätteskönt för både mannen och mig. Så kanske är det mer tiden man investerar i att vara nära än själva amningen i sig som bygger närhet? Jag läste någonstans att en väldigt viktig pusselbit när det kommer till bebis anknytning till den icke ammande föräldern är att visa bebisen att man förstår hens behov och ta den till mammans bröst när den är hungrig, något min man har varit superduktig på. Generellt sett är han bättre på att läsa av bebis hungerssignaler, jag testar gärna med bröstet och ser. Tycker att det är svårt att tyda nu när bebis blivit äldre.

Jag är övertygad om att det är tiden och inte hur matningen sker som är det viktiga när det kommer till anknytning.

 

[ako]

Självklart upplever jag skillnad när vi bytt av varandra i föräldraledigheten. Men jag vill påstå att det säkert dröjde till ca 18 månaders ålder innan anknytningen kändes likvärdig(vi byttes av vid 8 månader). Men på den punkten har jag bara erfarenhet från en (väldigt känslig) individ. Nr 2 är bara 7 månader än så länge så det är snart dags för byte.
Självklart hade det säkert gjort en skillnad bara av att vi var hemma lika mycket från start men det var inte görbart utifrån ekonomin, någon måste jobba helt enkelt. Men vi har turen att bådas jobb ligger på bara några minuters bilavstånd så hen har ju varit hemma så mycket som möjligt.

Men faktiskt så tycker jag att det varit svårt att se till att de får närhet av varandra den tiden min partner varit hemma, i alla fall de 4 första månaderna. Mina barn har båda varit väldigt krävande när det gäller amning. De har velat äta ofta och länge och har haft ett jättebehov av att snutta. Och för mig så har ju deras behov kommit först.

Fast då kanske det måste få vara så? Precis som du skriver så går ju barnets väl först och även om relationen till pappan i ert fall var något ”sämre” under spädbarnsåret så är ju föräldraskapet mycket mycket större och längre än så. Självklart att man ändå måste jobba aktivt för att anknytningen ska bli bra.

 

[Badger]

Att alla har rätt att inte amma tror jag att vi kan vara överens om men när jag precis fått mitt första barn dök den här frågeställningen upp i mitt huvud.

Det hela grundade sig i att min partner kände sig ledsen över att inte kunna avlasta genom att ta en del av matningarna (det är mycket tid man lägger på att mata en bebis de första månaderna om man helammar) och sedan visade det sig att hen också ville få myset som matningarna innebar. Vi kom överens om att jag skulle pumpa ur och hen skulle få mata med flaska. Första problemet var att jag knappt fick ut någon mjölk när jag pumpade men efter mycket slit räckte jag stolt över en flaska till min partner som ivrigt väntade på att bebisen skulle bli hungrig, förberedd med ett otal olika flaskor och en pilatesboll att guppa på. Men bebisen ville ej ha maten som erbjöds! Vi försökte naturligtvis många gånger men fick det aldrig till att fungera och så blev det att jag helammande tills vi byttes av och min partner tog över föräldraledigheten.
För mig var det viktigt att amma, jag tyckte att det var väldigt smidigt och jag kände att så länge jag var föräldraledig på heltid ville jag amma för det var en frihet för mig att alltid ha maten redo var jag än var. Dessutom ville jag inte ge ersättning om det inte behövdes, både med tanke på miljön och ekonomin.
Nu var min partner ok med försöken vi gjort och att det inte fungerade men jag tänkte ändå på hur det skulle varit ifall hen fortfarande tyckte att det var viktigt att få mata vårat gemensamma barn. För visst går det att få bebisar att äta på annat vis än bröstmjölk från ett bröst, alla äter väl om de blir tillräckligt hungriga...
Jag släppte frågan efter ett par veckor men den har ändå dykt upp några gånger under de här åren där jag träffat på andra kvinnor som helammar/velat helamma men partnern har haft invändningar med olika motiveringar, t.ex:
- partnern vill också kunna mata
- partnern känner att mamman är den enda som duger för bebis pga amningen
- partnern har hört om barn som får ersättning och sover längre perioder
- partnern känner att hen inte får tillräckligt med närhet och skyller på amningen
- partnern är rädd för hur brösten ska förändras av amningen

Jag tänker att vi är många som försöker ta föräldraskapet mot en mer jämställd fördelning där båda föräldrarna är båda lika involverade men hur fungerar det i den här frågan?

Känner inte att det behöver vara så spänt läge kring helamning? Jag ammade för det mesta men om jag var borta i tre timmar eller mer fick barnet ersättning och även om det inte är fint nog i vissa kretsar för att vara helamning så tycker jag nog att när det gäller ekonomi och miljö så betvivlar jag starkt att två till tre tetra ersättning i veckan var den starkaste påverkan på någondera vi hade just då.

Grejen är ju den dock att barnet ska acceptera att kunna dricka ersättning ibland och amma för det mesta och kunna växla mellan som vårt kunde obehindrat. Vi hade också noga sett till att det var Tommee Tippee flaskor med extremt litet hål, minsta storleken, han fick när han fick flaska (dvs vi följde exakt anvisningarna på flaskorna när det gällde ålder). Då fick han inte mjölk så han nästan kvävdes och inte heller så lätt mjölk att han tröttnade på amningen.

 

[inverterad]

Personligen tror jag att det finns en anledning till att så många relationer krisar under småbarnsåren, att så många pappor "är barnvakt" till sina egna barn, att så många pappor lämnar projektledandet kring barnen helt till mamman, och att så många pappor knappt träffar sina barn när pappan och mamman skiljer sig. I mångas mansroll ingår helt enkelt inte att vara en riktig förälder fullt ut, även om männen själva gärna tror det. Amningen är inte boven i dramat, men jämställda relationer där båda föräldrar har en nära anknytning till barnet redan från början, tror jag är otroligt viktigt för att det tyvärr ofta sätter tonen för hur relationen mellan föräldrarna blir sen, och hur relationen mellan pappan och barnet blir. Att ifrågasätta gamla sanningar är bra - kanske kan en hitta en väg som känns bra som en inte visste om, och som inte går ut på att mamman ammar OCH är föräldraledig hela första året (eller liknande). Det tror jag är bra för barnen, för föräldrarna och för samhället. Så jag tycker det är svårt att separera frågan om amning från frågan om hela föräldraskapet.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag har aldrig påstått att det skulle vara ”mannens beslut”. Tvärt om så tänker jag att det vore fint om det kunde vara föräldrarnas gemensamma beslut och att beslutet säkert påverkas av en rad faktorer.
Flaskmata också är väl det som det vanligen berör. Sen är det ju desto svårare om det visar sig att det inte går att kombinera.

”Mannen bestämmer att kvinnan inte får amma” har jag aldrig ens tänkt vore rimligt. Jag har inte svarat i tråden primärt utifrån just jämställdhet men det perspektivet handlar ju såklart om att kvinnor gynnas av att män tar en större roll i föräldraskapet.

Du svarade på detta:

Ja givetvis? Skulle min man vilja att jag skulle avstå amning för hans skull skulle jag be honom dra åt helvete. Men min make skulle aldrig göra det för han anser precis som jag att det är MITT val.

Varför ska mannens vilja gå före kvinnans och barnets?

med detta:

Varför är det så solklart just kvinnans val att avgöra på vilket sätt och av vem två människors gemensamma barn matas?

Dvs jag skrev tydligt att det jag vänder mig mot är att mannen skulle ha någon say i huruvida jag ammar eller ej. Du svarar då och frågar varför det är mitt val och inte vårt gemensamma val huruvida jag ammar. Det kan aldrig bli ett gemensamt beslut huruvida jag ammar - det är min kropp, min man kan tyvärr inte ha en åsikt i det. Däremot kan han ha en åsikt om huruvida HAN också kan mata - vilket han skulle vara varmt välkommen att göra.

För mig känns det lika rimligt att avstå amning för att mannen känner sig förfördelad som att avstå graviditet (och istället välja surrogat) för att mannen känner sig förfördelad. Det vill säga fullkomligt orimligt.

Om min amning skapar såna enorma mentala bekymmer för min make skulle jag föreslå att han gick till en terapeut så han fick lära sig att hantera det hela.

Jag är med på att amning kan vara en jämställdhetsfälla och är väl införstådd i att man behöver jobba häcken av sig för försöka att skapa en jämställd relation efter att man skaffat barn. Jag ser bara inte att lösningen är att mamman ska offra fungerande amning.

 

[ako]

Personligen tror jag att det finns en anledning till att så många relationer krisar under småbarnsåren, att så många pappor "är barnvakt" till sina egna barn, att så många pappor lämnar projektledandet kring barnen helt till mamman, och att så många pappor knappt träffar sina barn när pappan och mamman skiljer sig. I mångas mansroll ingår helt enkelt inte att vara en riktig förälder fullt ut, även om männen själva gärna tror det. Amningen är inte boven i dramat, men jämställda relationer där båda föräldrar har en nära anknytning till barnet redan från början, tror jag är otroligt viktigt för att det tyvärr ofta sätter tonen för hur relationen mellan föräldrarna blir sen, och hur relationen mellan pappan och barnet blir. Att ifrågasätta gamla sanningar är bra - kanske kan en hitta en väg som känns bra som en inte visste om, och som inte går ut på att mamman ammar OCH är föräldraledig hela första året (eller liknande). Det tror jag är bra för barnen, för föräldrarna och för samhället. Så jag tycker det är svårt att separera frågan om amning från frågan om hela föräldraskapet.

Men lite mer kortfattat då (och med all respekt för ditt resonemang), hur tycker du att man borde göra praktiskt?

 

[leoparden]

Min partner hade uttryckligen en önskan om att kunna mata vårt barn, vilket jag helt och hållet förstår och respekterar. Förr oss fungerade det lyckligtvis att både amma och flaskmata med urpumpad bröstmjölk (vi väntade dock 4 veckor innan vi testade flaskan för att amningen liksom skulle sätta sig och bebis inte bli "tuttförvirrad"). Jag hade innan barnet föddes ingen direkt åsikt om flaskmatning vs amning men var inställd på att testa att amma och se om det fungerade, vilket det gjorde.

Jag har inga jättestarka känslor kring amningen som extra mysig eller så, mer ett smidigt sätt att mata barnet. Jag tror inte att just matningen är avgörande för anknytningen till barnet eller huruvida båda blir likvärdiga primärföräldrar, däremot tror jag att delad föräldraledighet är superviktigt och det kommer vi inte att tumma ett gram på.

 

[Badger]

Att amning skulle försvåra anknytning är ju helt... ja. Jag vet inte ens var jag ska börja. Tyvärr har mammor redan ett anknytningsförsprång genom graviditeten. Bara där är männen hjälplöst efter. Vår son föddes med snitt, och det gjorde mycket för maken då han tvingades vara ensam med bebis 2-3 timmar då jag låg på uppvaket. Kanske är det där vi måste börja? Delaktighet och att vara med bebis från början? Matningen är en så liten del i det stora hela att det blir absurt att prata om förlorad anknytning pga av amning i min värld. Jag tror snarare att män måste kliva in mer i föräldrarollen och ta plats. Idag har sonen nästan bättre anknytning till sin far än till mig. Men han har jobbat hårt för att nå dit, vabat och tagit hälften av alla dagar med sonen. Frivilligt skickat iväg mig på kvällar och helger för att få vara själv med sonen. Sonen som nu snart är tre ammas för övrigt fortfarande för den som undrade.

Ja precis, jag tror att det är en del i skillnaden mellan hur vi var/är föräldrar och vissa andra kvinnor och män är det. När jag låg 5-6 timmar på uppvaket så hade pappan och min mamma hand om bebisen och han knöt an väldigt fint till dem och sedan till mig med. Antar jag, jag har inga åsikter om anknytningsteorier och har inte krånglat med sådant, men han var nöjd och glad hos alla (sköterskan försökte ta barnet och mata det men de vägrade och matade själva, hade jag varit där skulle hon nog inte försökt... så sköterskorna är nog en del i att hindra och stoppa anknytningen till pappan.)

Så att ge pappan väldigt stora möjligheter att hänga med barnet och bara vara med barnet och sitta med bebisen i knät när den är helt och totalt nyfödd och vara först med att byta blöja osv är nog guld värt.

Grejen är den att ibland undrar jag hur ofta det händer när mamman inte fått kejsarsnitt? Eftersom så många tycker att amningen är enda chansen att "hänga" med barnet. Kan det vara så att pappan inte får sitta timmar med den nya bebisen i knät? utan han vägrar ha den? mamman vägrar låta honom? Helt ärligt, första timmarna i bebisens liv kan det omöjligen redan vara omöjligt för pappan att trösta den. Det måste väl vara inlärt senare? Vår bebis låg jätteofta och sov på sin pappas axel, varje dag och mer och inte hade jag en tanke på att bara jag kunde trösta om bebisen grät. Varför skulle han bara gråtit av hunger? Varför skulle mat vara enda trösten?

Nu hade jag visserligen sår och så, men amningen var definitivt inte enda mysiga stunden med en bebis för mig och att mata bebisen med ersättning var inte liv och död för pappan trots att han fick många chanser. Han väntade hellre om han kunde tills jag kom hem för att jag inte skulle få ont. Men rent praktiskt verkar då ingen nämna att om barnet kan dricka ersättning ur flaska också ibland, så kan mamman lämna bebisen längre stunder till pappan och gå hemifrån. Vilket kan vara värt för henne.

 

[inverterad]

Men lite mer kortfattat då (och med all respekt för ditt resonemang), hur tycker du att man borde göra praktiskt?

Hur jag tycker att en borde göra med vadå?

 

[Sofie_B]

Nu kanske det här sticker lite i ögonen på någon och jag menar inte att provocera, men min känsla är att vissa män (obs! Absolut inte alla!) gömmer sig lite bakom att amningen skulle vara något som hindrar deras anknytning till barnet, när det kanske snarare handlar om att dom måste anstränga sig för att hitta sina sätt att knyta an till bebisen.

Jag är glad att jag har amningen och utöver att det är ett smidigt sätt att mata bebis på (det tycker både jag och mannen) så har jag kunnat använda amningen både till att trösta bebis och söva honom. Det funkar ju inte för mannen, men det innebär inte att han inte har hittat egna sätt att trösta och söva bebis på. Sätt som är precis lika bra och i vissa fall till och med bättre. Vi båda har varit väldigt noggranna med att vi har delat ansvar för bebis från början och stöttat varandra i det, det har inte varit så att jag har tagit bebis bara för att han är ledsen utan vi båda har varit övertygade om att hans pappa kan trösta lika bra som jag. Kanske ibland på ett annat sätt, men lika bra. Det som fungerar för mig fungerar inte alltid för mannen och tvärtom, vem vet varför. Allting behöver inte vara lika för att vara jämställt tänker jag, det kan vara lika jämställt fast det är olika. Det är okej att göra olika bara man gör det bästa för barnet.

 

[ako]

Hur jag tycker att en borde göra med vadå?

Hur man på bästa sätt ska lösa det hela. Ska man avstå amning helt eller ska man riskera att mamman får ett försprång, eller har du någon annan tanke?

 

[ako]

Nu kanske det här sticker lite i ögonen på någon och jag menar inte att provocera, men min känsla är att vissa män (obs! Absolut inte alla!) gömmer sig lite bakom att amningen skulle vara något som hindrar deras anknytning till barnet, när det kanske snarare handlar om att dom måste anstränga sig för att hitta sina sätt att knyta an till bebisen.

Jag är glad att jag har amningen och utöver att det är ett smidigt sätt att mata bebis på (det tycker både jag och mannen) så har jag kunnat använda amningen både till att trösta bebis och söva honom. Det funkar ju inte för mannen, men det innebär inte att han inte har hittat egna sätt att trösta och söva bebis på. Sätt som är precis lika bra och i vissa fall till och med bättre. Vi båda har varit väldigt noggranna med att vi har delat ansvar för bebis från början och stöttat varandra i det, det har inte varit så att jag har tagit bebis bara för att han är ledsen utan vi båda har varit övertygade om att hans pappa kan trösta lika bra som jag. Kanske ibland på ett annat sätt, men lika bra. Det som fungerar för mig fungerar inte alltid för mannen och tvärtom, vem vet varför. Allting behöver inte vara lika för att vara jämställt tänker jag, det kan vara lika jämställt fast det är olika. Det är okej att göra olika bara man gör det bästa för barnet.

Word!! Det är ju ofta dessa diskussioner här på Buke kommer att handla om att vissa anser att båda föräldrarna måste göra allt för att kunna vara jämställda, andra (bl a jag) anser att man kan göra en del olika men ändå av samma värde.

 

[inverterad]

Hur man på bästa sätt ska lösa det hela. Ska man avstå amning helt eller ska man riskera att mamman får ett försprång, eller har du någon annan tanke?

Jag har skrivit tidigare i tråden att jag inte tycker att frågan om amning går att skilja från frågan om föräldraskap, och att den enda lösningen jag ser är att diskussionen om amning också blir en diskussion om föräldraledigheten och hur den ska läggas upp under "amningsperioden".

 

[Sedna]

Nu kanske det här sticker lite i ögonen på någon och jag menar inte att provocera, men min känsla är att vissa män (obs! Absolut inte alla!) gömmer sig lite bakom att amningen skulle vara något som hindrar deras anknytning till barnet, när det kanske snarare handlar om att dom måste anstränga sig för att hitta sina sätt att knyta an till bebisen.

Jag är glad att jag har amningen och utöver att det är ett smidigt sätt att mata bebis på (det tycker både jag och mannen) så har jag kunnat använda amningen både till att trösta bebis och söva honom. Det funkar ju inte för mannen, men det innebär inte att han inte har hittat egna sätt att trösta och söva bebis på. Sätt som är precis lika bra och i vissa fall till och med bättre. Vi båda har varit väldigt noggranna med att vi har delat ansvar för bebis från början och stöttat varandra i det, det har inte varit så att jag har tagit bebis bara för att han är ledsen utan vi båda har varit övertygade om att hans pappa kan trösta lika bra som jag. Kanske ibland på ett annat sätt, men lika bra. Det som fungerar för mig fungerar inte alltid för mannen och tvärtom, vem vet varför. Allting behöver inte vara lika för att vara jämställt tänker jag, det kan vara lika jämställt fast det är olika. Det är okej att göra olika bara man gör det bästa för barnet.

Kan bara instämma!
Här har pappan alltid haft lättare för att söva på andra sätt, som i famnen och med vagnen. Tror knappast det är ovanligt om pappan bara anstränger sig lite. Han har kunnat få bebis att enkelt somna i famnen utan ansträngning, jag måste minsann böka med att plocka fram bröstet för att söva i famnen. Inte värt att avundas, istället ser vi det som att vi kan komplettera varandra. Pappan har även varit bättre på magmassage och att lindra magont, så nog har han varit precis lika viktig och behövd även för våra helammade barn. Allt handlar om ta sid tid med barnet och att engagera sig i situationerna som ges, att skylla på amning är bara en lam undanflykt.

 

[Sofie_B]

Word!! Det är ju ofta dessa diskussioner här på Buke kommer att handla om att vissa anser att båda föräldrarna måste göra allt för att kunna vara jämställda, andra (bl a jag) anser att man kan göra en del olika men ändå av samma värde.

Håller helt med!