-Catherine-
Trådstartare
Ikväll dog min chinchilla Daniel. Han blev bara sex månader, men under den korta tiden stal han våra hjärtan.
När jag kom upp från stallet ikväll så säger min man att Daniel är sjuk. Jag tog ut honom och han var alldeles lealös och det rann urin ur honom. Jag la honom i en filt i mitt knä och försökte se om han hade några skador, men allt var som vanligt.
Han verkade dock ha ont, han gnällde svagt då och då och jag tyckte han var så trött i blicken. Blinkreflexerna verkade dock vara normala.
Jag höll honom i famnen och ringde vet i Uppsala (enda numret jag hade i skallen). Där visste de dock inte ett smack om chinchillor och hon rekommenderade mig istället till min distriktsveterinär. Jag ringde henne men inte heller hon verkade veta ngt om dess små djur.
När jag hade henne i telefonen började Daniel att gnälla lite högre och fick som små kramper. Det lät nästan som om han fick ett astmaanfall, otäckt var det, jag kunde ju inget göra.
En minut senare var han stilla, det var över...
Nu ligger han nedbäddad i en ask i stallet, enda stället som var svalt. Veterinären erbjöd mig en obduktion, jag tror jag skall tacka ja till det, jag måste få veta vad som tog livet av min fina lilla grå kille...
Tänk att en sådan liten varelse kan skapa ett sådant stort hål efter sig...
När jag kom upp från stallet ikväll så säger min man att Daniel är sjuk. Jag tog ut honom och han var alldeles lealös och det rann urin ur honom. Jag la honom i en filt i mitt knä och försökte se om han hade några skador, men allt var som vanligt.
Han verkade dock ha ont, han gnällde svagt då och då och jag tyckte han var så trött i blicken. Blinkreflexerna verkade dock vara normala.
Jag höll honom i famnen och ringde vet i Uppsala (enda numret jag hade i skallen). Där visste de dock inte ett smack om chinchillor och hon rekommenderade mig istället till min distriktsveterinär. Jag ringde henne men inte heller hon verkade veta ngt om dess små djur.
När jag hade henne i telefonen började Daniel att gnälla lite högre och fick som små kramper. Det lät nästan som om han fick ett astmaanfall, otäckt var det, jag kunde ju inget göra.
En minut senare var han stilla, det var över...
Nu ligger han nedbäddad i en ask i stallet, enda stället som var svalt. Veterinären erbjöd mig en obduktion, jag tror jag skall tacka ja till det, jag måste få veta vad som tog livet av min fina lilla grå kille...
Tänk att en sådan liten varelse kan skapa ett sådant stort hål efter sig...
