Vikt, kropp, hälsa och barn

[Pontevecchio]

Om barn blir överviktiga är det enbart föräldrarnas fel. Barn är inte feta av naturen. De blir hälsosamma om inte föräldrarna förstör dem.

Folk kan göra vad de vill om de är vuxna. De är fria att förstöra sina egna kroppar men barnens borde de låta vara.

missade nog att jag bad om din åsikt? Ser heller inte att ditt inlägg har nåt med mitt att göra?

F.ö är det din åsikt. Och enbart det.

 

[Miks]

Inte? Jag tycker fortfarande att det finns flera i tråden som inte vill prata vikt. Och uppenbarligen har båda barnen i tidningen ingen annan än en tidning att fråga gällande vikt och längd.

Mvh Miks

Du kanske kan citera några sådana inlägg? För jag har bara sett inlägg som handlar om tex hur man pratar med barn och om att man inte vill initiera samtal som fokuserar på vikt.

Fast nu är det väl ändå dags att du börjar citera, i så fall. Jag är väldigt nyfiken på vilka inlägg du avser.

#106
Svårast har jag haft att svara på varför hunden inte fick äta så mycket han ville. Men lyckades avstyra frågan istället.


#107
Ja, det där med hunden är svårt här med, vår hund är liksom alltid hungrig men får ju inte äta hur mycket han vill för det...

#108
I fallet med hunden kan jag dock se att det hade kunnat leda till knepiga tankar, med ett ärligt svar. Han behöver ingen oro över att man kan bli tjock av mat och att det är dåligt för lederna, i den här åldern.

#109
Japp, håller med. Jag har försökt resonera i termer av att hunden inte känner riktigt när han är mätt, men det gör ju vi människor, och att han kan få ont i magen om det blir för fullt därinne. Leder och vikt känns som du säger som vanskliga områden.

#111
Jag ser den ofrånkomliga "vad händer om de äter för mycket? Kan människor också äta för mycket?"

#196
Har inte läst alla inlägg men pratar absolut inte om mat i samma mening som vikt. mat är gott och bra energi. Godis är inte så bra energi och ger hål i tänderna därför begränsas det. Men undviker samtidigt att göra det till lördagsgodis eller nån slags belöning.

#212
Prata vikt tycker jag verkar otroligt riskfyllt. Varför skulle en vilja göra det?

#231
Jag skulle inte kopplat det till mitt barns vikt alls, även om hon kanske ville väga sig.

#245
Precis som du skriver så kan en ta samtalet om hästarna utan att nämna vikt därför att det handlar om att barnet blir större och därmed går vidare till större hästar.

#259
Men poängen är ju en helt annan nämligen att det samtalet kan tas på många sätt och helt utan att nämna berörda unges vikt eller koppla hens faktiska vikt till ponnyn ifråga.

Det finns utöver detta flera ämnen som inte är önskvärda att diskutera. Tex motion eller träning.

Mvh Miks

 

[Fruentimber]

#106
Svårast har jag haft att svara på varför hunden inte fick äta så mycket han ville. Men lyckades avstyra frågan istället.


#107
Ja, det där med hunden är svårt här med, vår hund är liksom alltid hungrig men får ju inte äta hur mycket han vill för det...

#108
I fallet med hunden kan jag dock se att det hade kunnat leda till knepiga tankar, med ett ärligt svar. Han behöver ingen oro över att man kan bli tjock av mat och att det är dåligt för lederna, i den här åldern.

#109
Japp, håller med. Jag har försökt resonera i termer av att hunden inte känner riktigt när han är mätt, men det gör ju vi människor, och att han kan få ont i magen om det blir för fullt därinne. Leder och vikt känns som du säger som vanskliga områden.

#111
Jag ser den ofrånkomliga "vad händer om de äter för mycket? Kan människor också äta för mycket?"

#196
Har inte läst alla inlägg men pratar absolut inte om mat i samma mening som vikt. mat är gott och bra energi. Godis är inte så bra energi och ger hål i tänderna därför begränsas det. Men undviker samtidigt att göra det till lördagsgodis eller nån slags belöning.

#212
Prata vikt tycker jag verkar otroligt riskfyllt. Varför skulle en vilja göra det?

#231
Jag skulle inte kopplat det till mitt barns vikt alls, även om hon kanske ville väga sig.

#245
Precis som du skriver så kan en ta samtalet om hästarna utan att nämna vikt därför att det handlar om att barnet blir större och därmed går vidare till större hästar.

#259
Men poängen är ju en helt annan nämligen att det samtalet kan tas på många sätt och helt utan att nämna berörda unges vikt eller koppla hens faktiska vikt till ponnyn ifråga.

Det finns utöver detta flera ämnen som inte är önskvärda att diskutera. Tex motion eller träning.

Mvh Miks

I princip alla inlägg du nu citerat handlar ju mer om hur och när en skulle prata om vikt (vissa av inläggen handlar inte om vikt överhuvudtaget?), inte att en aldrig skulle göra det. Ser bara ett inlägg som uttrycker det specifikt.

Jag tycker det blir en väldigt märkligt slutsats du drar.
"Jag vill inte prata om vikt relaterat till ridhästarna"
"Jaha, så du vill alltså aldrig prata om vikt med ditt barn?"

Då förvrider du ju det som faktiskt uttrycks. Det finns "tid och plats" för allt. Att t ex prata vikt i samband med mat kan ge stora konsekvenser för barnet senare i livet. Förstår inte varför man som förälder vill typ hävda sin rätt att få prata vikt med sitt barn oavsett sammanhang. Det är ju just sammanhanget som är så viktigt här.

 

[inverterad]

I princip alla inlägg du nu citerat handlar ju mer om hur och när en skulle prata om vikt (vissa av inläggen handlar inte om vikt överhuvudtaget?), inte att en aldrig skulle göra det. Ser bara ett inlägg som uttrycker det specifikt.

Jag tycker det blir en väldigt märkligt slutsats du drar.
"Jag vill inte prata om vikt relaterat till ridhästarna"
"Jaha, så du vill alltså aldrig prata om vikt med ditt barn?"

Då förvrider du ju det som faktiskt uttrycks. Det finns "tid och plats" för allt. Att t ex prata vikt i samband med mat kan ge stora konsekvenser för barnet senare i livet. Förstår inte varför man som förälder vill typ hävda sin rätt att få prata vikt med sitt barn oavsett sammanhang. Det är ju just sammanhanget som är så viktigt här.

Exakt. Jag kan säga att det kommer sitta långt inne att prata om kilon med mitt barn mer än ett neutralt konstaterande av att hon väger x kilon - kanske kommer det ske när hon blir (mycket) äldre, jag vet inte, men just nu jobbar jag hårt för att undvika det.

I alla de citaten ovan som kommer från mig som @Miks hänvisar till (blir lite konstigt när de citeras i löpande text utan hänvisningar till personen som sagt det eller i relation till ämnet i det inlägg som refereras, inte ditt fel såklart @Fruentimber !) så menar ju jag att frågorna om vikt handlar om nåt annat som en kan prata om hur bra som helst med sitt barn men som inte sätter griller i huvudet på dem (exempelvis ponnyns litenhet kontra ens eget växande, vikt kontra kompisars vikt, vikt kontra diverse "normala" eller "icke-normala" kurvor) etc. Så jag tycker det blir märkligt när jag exempelvis pådyvlas åsikten att "en får aldrig prata vikt med sitt barn" när jag i massor av inlägg förklarat hur jag skulle gjort för att få en diskussion om vikt med mitt barn att handla om nåt vettigt och nåt som mitt barn faktiskt har nytta av att höra - vilket knappast handlar om faktiska kilon i relation till andra, hur mycket hon väger, kommer väga om några år, eller väger i relation till nån förväntad kurva.

 

[inverterad]

Och påståendet att motion och träning inte "är önskvärda" som du @Miks uttrycker det tycker jag faktiskt är lite magstarkt. Vi är flera användare som lyft frågan om "motion som rörelseglädje" kontra "motion som viktnedgångsverktyg" och hur den skillnaden faktiskt kan spela roll. Kan vi inte ha lite nyanser i den här diskussionen, och låta bli att hamna i dikena där en ovilja att prata om kilon automatiskt förvanskas till "jag tänker vägra att prata vikt med mitt barn oavsett hur mycket hon än frågar" och liknande? På samma sätt med motion - träning kan vara glädje och njutning i att röra på sig, men det kan också vara en press och en hets kring att träna för att gå ner i vikt - visst kan vi väl i denna diskussion försöka skilja på de nyanserna, utan att hemfalla till "du sa att det är förbjudet att prata om träning med barn"?

 

[MiniLi]

#106
Svårast har jag haft att svara på varför hunden inte fick äta så mycket han ville. Men lyckades avstyra frågan istället.


#107
Ja, det där med hunden är svårt här med, vår hund är liksom alltid hungrig men får ju inte äta hur mycket han vill för det...

#108
I fallet med hunden kan jag dock se att det hade kunnat leda till knepiga tankar, med ett ärligt svar. Han behöver ingen oro över att man kan bli tjock av mat och att det är dåligt för lederna, i den här åldern.

#109
Japp, håller med. Jag har försökt resonera i termer av att hunden inte känner riktigt när han är mätt, men det gör ju vi människor, och att han kan få ont i magen om det blir för fullt därinne. Leder och vikt känns som du säger som vanskliga områden.

#111
Jag ser den ofrånkomliga "vad händer om de äter för mycket? Kan människor också äta för mycket?"

#196
Har inte läst alla inlägg men pratar absolut inte om mat i samma mening som vikt. mat är gott och bra energi. Godis är inte så bra energi och ger hål i tänderna därför begränsas det. Men undviker samtidigt att göra det till lördagsgodis eller nån slags belöning.

#212
Prata vikt tycker jag verkar otroligt riskfyllt. Varför skulle en vilja göra det?

#231
Jag skulle inte kopplat det till mitt barns vikt alls, även om hon kanske ville väga sig.

#245
Precis som du skriver så kan en ta samtalet om hästarna utan att nämna vikt därför att det handlar om att barnet blir större och därmed går vidare till större hästar.

#259
Men poängen är ju en helt annan nämligen att det samtalet kan tas på många sätt och helt utan att nämna berörda unges vikt eller koppla hens faktiska vikt till ponnyn ifråga.

Det finns utöver detta flera ämnen som inte är önskvärda att diskutera. Tex motion eller träning.

Mvh Miks

Ja andra har ju redan svarat. Jag fattar inte hur du kan läsa detta och hamna i ”barnet komer behöva skicka frågor till tidningen för jag vägrar svara på frågor om vikt”.
Du kanske behöver läsa hela tråden igen? Det känns verkligen som att du har missförstått.

 

[Matt]

missade nog att jag bad om din åsikt? Ser heller inte att ditt inlägg har nåt med mitt att göra?

F.ö är det din åsikt. Och enbart det.

Nej, det är inte en åsikt att barn inte är feta av naturen. Det är fakta.

Förstår inte hur ban han ursäkta föräldrar som ger sina barn skräpmat.

 

[Jenka]

#106
Svårast har jag haft att svara på varför hunden inte fick äta så mycket han ville. Men lyckades avstyra frågan istället.


#107
Ja, det där med hunden är svårt här med, vår hund är liksom alltid hungrig men får ju inte äta hur mycket han vill för det...

#108
I fallet med hunden kan jag dock se att det hade kunnat leda till knepiga tankar, med ett ärligt svar. Han behöver ingen oro över att man kan bli tjock av mat och att det är dåligt för lederna, i den här åldern.

#109
Japp, håller med. Jag har försökt resonera i termer av att hunden inte känner riktigt när han är mätt, men det gör ju vi människor, och att han kan få ont i magen om det blir för fullt därinne. Leder och vikt känns som du säger som vanskliga områden.

#111
Jag ser den ofrånkomliga "vad händer om de äter för mycket? Kan människor också äta för mycket?"

#196
Har inte läst alla inlägg men pratar absolut inte om mat i samma mening som vikt. mat är gott och bra energi. Godis är inte så bra energi och ger hål i tänderna därför begränsas det. Men undviker samtidigt att göra det till lördagsgodis eller nån slags belöning.

#212
Prata vikt tycker jag verkar otroligt riskfyllt. Varför skulle en vilja göra det?

#231
Jag skulle inte kopplat det till mitt barns vikt alls, även om hon kanske ville väga sig.

#245
Precis som du skriver så kan en ta samtalet om hästarna utan att nämna vikt därför att det handlar om att barnet blir större och därmed går vidare till större hästar.

#259
Men poängen är ju en helt annan nämligen att det samtalet kan tas på många sätt och helt utan att nämna berörda unges vikt eller koppla hens faktiska vikt till ponnyn ifråga.

Det finns utöver detta flera ämnen som inte är önskvärda att diskutera. Tex motion eller träning.

Mvh Miks

Så för att jag inte vill introducera min då fyraåring till att tjock=dåligt, tjock blir man av för mycket mat, så drar du slutsatsen om att mina barn framåt tonåren inte kommer ha någon att prata med?

 

[Jenka]

Läkaren: - Här ser vi en tydlig avvikelse i din tillväxtkurva. Både vikt och längd. Hur tänker du kring det?
11åringen: - Vet inte...
Läkaren: - Att avvika mot sin kurva är aldrig bra och nu måste vi ta reda på vad vi ska ändra. Vad äter du till lunch i skolan?
Lååång diskussion med läkaren och efterföljande förklaring med oss föräldrar.

Enkla vardagsscenarion där vikt är en stor del i samtalsämnet. Och där oro över vikt är en del.

Mvh Miks

Håller med resten om att scenariot med 11åringen låter väldigt klumpigt. Varför är avvikelser på både längd och vikt dåligt? Dels saknas en förklaring till barnet, dels tycker jag det är konstigt att det automatiskt är barnets ätande som är första utgångspunkt när längden avviker.
Och skollunchen? Som högst troligen äts på skolan och bör vara någorlunda balanserad?
Jag ser bara skuldbeläggande av barnet här, inget tydligt i varken oro eller djupare lösning.

Ang föräldrar vid hälsokontroller (nu knapplån) håller jag med om att det är att föredra. Vad jag kan minnas från min egen uppväxt var de inte ens inbjudna, och kommentarer kring "hög" vikt (men inom normalt eller precis på gränsen) begränsades till "det kan vara bra att tänka på vad du äter" vilket också blir problematiskt för barn och ungdomar.

 

[Pontevecchio]

Nej, det är inte en åsikt att barn inte är feta av naturen. Det är fakta.

Förstår inte hur ban han ursäkta föräldrar som ger sina barn skräpmat.

Äh du trollar ju bara Lev lite!

 

[Nevermind]

När jag gick i skolan (minns 4ans, 6ans och 8ans hälsokontroller) så vägde man sig och fick ryggen kollad så att den såg rak ut. Fick svara på lite frågor. Skolsköterskan knappade in på en dator och skrev ut pappret med längd, vikt, kurva och vad man hade pratat om och det lades i ett kuvert som skickades med hem till föräldrarna.

Jag kan inte säga att jag inte påverkats av vikt-/smalhetsnormen även som ung. Jag svälte mig själv medvetet och målinriktat i perioder redan som 13-åring. Innan simningen i 8an minns jag att jag inte åt ordentligt på 2 veckor. Ska kanske tilläggas att jag är och alltid har varit "normalviktig". Har fortfarande vissa tankemönster som jag förstår är ätstörda, men det har aldrig varit så pass allvarligt att jag sökt hjälp för det. Idag (är 20 nu) mår jag generellt bättre men känner fortfarande starkt kroppshat för att jag inte ser ut "som man ska". Jag är som sagt normalviktig, men har lite fett här och var och är inte så vältränad med liten midja och stor rumpa som många tjejer visar upp på instagram. Jag kommer nog aldrig se ut så.

Min familj har under hela min uppväxt främjat en sund kosthållning med varierad kost och betydligt mer grönsaker än vad jag upplever att mina kompisar ätit/äter. Vi har alltid haft godis och kakor hemma och det har aldrig varit några problem för mig eller mitt syskon, vi har lärt oss att det är ok att ta en kaka, och att man äter godis på fredagar och lördagar, men inte annars. Jag tror att det är nyttigt, för på kalas har vi nöjt oss med litegrann medan våra kusiner ibland vräkt i sig godis och fått tillsägelse av sina föräldrar. De har inte kunnat hantera det på samma sätt liksom.

Mina föräldrar har aldrig någonsin kommenterat varken min eller mitt syskons kropp eller våra utseenden, men vi har aldrig haft problem med vikt heller. Vet inte hur de hade gjort om vi hade haft det. Däremot har vi haft diskussioner om vad som händer med kroppen om man inte äter rätt, att man inte orkar osv. Att för mycket socker och snacks inte är bra. Självklart har även vikt diskuterats, det tror jag är omöjligt att undvika med frågvisa barn. Min pappa bantade tex när jag var ca 5 år. Mamma förklarade då att när pappa var ung tränade han jättemycket och då behövde kroppen mycket bränsle, men nu när han inte gjorde det längre blev det istället till fett på kroppen. Och för mycket fett var inte bra för då orkade man inte leka och hjärtat kunde bli trött. Jag vet faktiskt inte hur man skulle kunna förklara det bättre för ett litet barn. Hon ljög iallafall inte och det är jag tacksam för.

Ibland har speciellt min mamma fällt kommentarer om folk som gått upp i vikt tex, och såhär i efterhand, och speciellt pga denna tråd, har jag funderat mycket på om det skulle kunna ha triggat mina tankemönster jag nämnde tidigare. Jag vet inte. Jag tror att jag hade tänkt så ändå, när man blir så pass stor att man kan jämföra sig med andra blir det oundvikligt. Jag såg alla pinnsmala tjejer och de populära tjejerna och kände mig så dålig och ful i jämförelse, men jag ser ju på bilder att jag också var smal. Jag tänkte ingenting på min vikt som 10-åring vad jag minns. Väldigt svårt att veta var det kommit ifrån.

 

[Inte_Ung]

Om barn blir överviktiga är det enbart föräldrarnas fel. Barn är inte feta av naturen. De blir hälsosamma om inte föräldrarna förstör dem.

Folk kan göra vad de vill om de är vuxna. De är fria att förstöra sina egna kroppar men barnens borde de låta vara.

Barn är olika av naturen.
Vissa har högre ämnesomsättning och andra har lägre ämnesomsättning. Vissa gillar att sitta stilla och pyssla och andra far runt som illrar. Vissa gillar att äta och andra matvägrar.
Mina 3 barn har varit olika.
Jag själv var ett barn med hög ämnesomsättning, glupande aptit och så for jag runt som en iller på speed.
Jag åt jämt och var så mager att skolan matade mig extra på rasterna i högstadiet. Och så fortsatte det fram till klimakteriet när det äntligen blev möjligt att slarva med maten. Jag gick upp från 53kg till 75kg bara av ovanan. Jag borde väga runt 65kg för att må bäst och är snart där med dagsnotering på 70kg.

 

[Inte_Ung]

Nej, det är inte en åsikt att barn inte är feta av naturen. Det är fakta.

Förstår inte hur ban han ursäkta föräldrar som ger sina barn skräpmat.

Har du problem med det där hemma?
Tag det i sådana fall där och inte här.
Det är din fru du skall komma överens med, inte oss.

 

[Jenka]

Sen är det såklart olika diskussioner kring att vi gärna undviker att diskutera utseende, vikt osv med barnen nu i förskoleålder, jämfört med att bemöta en tonåring som redan mår dåligt över sin kropp.

 

[TeamLundVer]

Såg precis det här klippet och kom och tänka på denna tråden. Hur omgivningens etiketter på en ffa när man är barn och ungdom präglar hela ens liv och formar en. Det lyfter frågan ännu mer om varför man inte ska kalla någon tjock (direkt eller indirekt), mager eller andra negativa etiketter som vi alltför lätt sätter på våra barn.

Jag har haft som vana att säga till mina barn att de är:
Fantastiska
Underbara
Snälla
Starka
Smarta

Och efter att ha sett detta klippet så hoppas jag att det är positiva etiketter som de kan bära med sig i sitt liv och jag ska göra allt i min makt för att de ska slippa några negativa från omgivningen.