Viktläkemedel

[Enya]

En i vänkretsen tog Saxenda, det är injektioner, och gick ner mycket för hen spydde hela dagarna och kunde inte äta. Dock inte jobba eller nånting annat heller men ner gick hen så så sett funkade det ju..

Vette tusan om det fungerade. Att gå ner i vikt handlar ju inte om att göra det till vilket pris som helst, så hens metod, genom att spy pga läkemedlet, är kanske inte att se som att det fungerade för hen. Snarare att det inte fungerade alls.

 

[WhoIsItAgain]

Jag har en fundering som jag skulle behöva bolla.

Remissen för gastric bypassoperation som skickades för ett år sedan har jag nu fått svar på, hälsodeklarationer ska fyllas i och återsändas samt blodprov ska lämnas, därefter får jag tid besök och mer information osv.

Men jag känner mig fortfarande så tveksam till operation. När jag skrev om detta på Facebook var det en som skrev att jag är negativ och att jag verkar tycka att det är bättre att ge upp innan jag försökt ens, typ. Men att göra en gastric bypass är ju inte som att ta Alvedon. Den blir gjord och så finns det vad jag vet ingen återvändo sedan. Min kropp karvas i och man kan inte ångra det. JAG tycker inte att det är konstigt att jag velar och båda vill och inte vill, tycker inte alls att det är konstigt att försöka vara medveten om problemen och riskerna som finns med en operation. Min syster har gjort en och hon ångrar sig dessutom.

Papperna skulle egentligen skickas in två veckor efter jag fick dem, och det var väl för en vecka sedan, men jag bad om att få dröja tills jag pratat med dietisten på min VC om det. Dit går jag för att försöka få matrutiner. Det är JÄTTESVÅRT! Det har alltid varit svårt. Det är ett helvete. Så fort det går bra händer något som gör att jag mår dåligt och det första som ryker är lusten att äta. Det vill säga matrutinerna går åt skogen. Och jag får börja om, om eller när jag orkar. Jag var på gång i våras, men så trillade jag ned i ett nedstämdhetshål och så klart försvann lusten att äta, orken att göra något, orken att ens BRY mig om mat längre. Nu gör jag några trevande försök igen att få rätt på det.

Jag gillar dietisten därför att han säger saker som det är, som tex de här operationerna är han inget jättefan av- de är bra för vissa människor, men vården missar tyvärr ofta att få med patienten på allt man faktiskt måste göra för att få bästa utfall av operationen och må så bra man kan. Tex det här med att äta regelbundet- vara en skalman. Att äta näringrikt, att äta tillräckligt lite och långsamt, att inte dricka före, under och efter maten osv med mera. Och det är faktiskt det här jag känner att jag inte klarar av. Att lägga ner så stor del av mitt liv på mat, något jag aldrig har gjort under mitt 41 åriga liv. Hur gör man det? Om jag inte kan göra det nu, hur ska jag ens klara det sedan? Jag kämpar med att äta mer än 1-2 gånger per dag. Hur fixar vanliga människor sitt matliv, hur fixar opererade människor sitt matliv. Det tar ju så mycket utrymme i livet!

Fick förslag på att kanske testa läkemedel, Ozempic och Saxenda var de två som dietisten nämnde, och att fortsätta med matrutinerna. Kan man få mer ordning på dem kanske det kan bli något av det? Om inte så finns det inget hinder för remiss senare för operation, om det trots allt skulle sluta där, det är ju ett alternativ till operation just nu. Och då får jag ju samtidigt ändå de här viktiga matrutinerna som behöver nötas in.

Min fråga efter långa inlägget är om någon testat dessa läkemedel eller liknande och har någon tanke om dem? Erfarenheter osv? Är det lönt?

Och matrutiner, hur gör ni för att äta när ni inte ens har lust att äta?

Min pappa får Ozempic pga sin diabetes. Som extra plus har han utan ansträngning (han kan inte göra något liknande motion alls pga ålder och sjukdomar, kan högst gå 100 m) tappat 15 kg på 1 år.

Enligt hans diabetesläkare tappar man lite aptiten och i hans fall har det gjort allt småätande är borta och portionerna minskat till hälften.

Han har inte haft några biverkningar alls. Läkaren sa man kan bli illamående och kräkas om man höher dosen för fort. Han fick börja långsamt och först efter 4-5 månader nådde han sin maxdos som är 0,5 mg x 1 veckan.

Hade själv gärna tagit denna spruta!

 

[Enya]

Jag tycker inte heller att det är konstigt att du tvekar. Jag vet ingenting om din bakgrund till att fundera på en sådan operation men vad jag vet om operationen och vikt i allmänhet gör att jag skulle vilja säga, om du har det minsta tvivel, gör det inte.
Som du säger finns möjligheten kvar om du framöver skulle känna dig 100% säker.

Min bakgrund är egentligen att jag har ett BMI på 56. Jag hävdar att jag inte har några viktrelaterade sjukdomar eller problem, utan det jag har hade jag haft som normalviktig också. Jag har allmän värk i kroppen från och till och har haft sedan tonåren, då jag inte var tjock. Nu känner jag mig lite utsliten och stel liksom och har funderat om både åldern och vikten bidrar till att den känslan är tydligare.
Jag har dock inte högt blodtryck och mina blodprover ser bra ut- till varje läkares förvåning med tanke på min bollformade kropp, de är vana vid att feta människor är sjuka eller visar blodprov och blodtryck som leder till sjukdom....

Jag har PCOS, fick diagnos för 10 år sedan och gynekologen sa att jag ALDRIG kommer gå ner i vikt av mig själv och att ENDA utvägen är en viktoperation, hormonerna är liksom inte på min sida. Jag har gjort många försök med att överbevisa henne och inte lyckats. Och till slut nöjt mig med att feta människor är också människor med värde. Fallit tillbaka på att anledningen till att jag vill gå ner i vikt handlar inte om att jag vill leva hälsosamt, för jag lever inte direkt ohälsosamt- och sjuk är jag inte, jag vill gå ner i vikt för att det anses fult och fel att vara fet.

Jag har gått upp i vikt senaste tiden, trots att jag rört mig mer, på samma gång har jag haft mer ont i kroppen igen, mycket pga att draghunden drar så att det värker i ryggen. Och i resten av kroppen. Det känns som för några år sedan när jag fick så ont i ryggen när jag gick och när jag stod. Jag tänkte att motion är bra så jag gick mer, men ju mer jag gick desto ondare gjorde det. Att stå två minuter för att diska gjorde ont. Jag träffade sjukgymnast som sa att eftersom jag bar tung ryggsäck med mat samt drog tungt lastad dramaten så belastade jag muskler, tror det var i ryggen, felaktigt, och jag fick göra rörelser för att stärka dem på rätt sätt. Problemet försvann. Det känns exakt så nu igen- ju mer jag går desto ondare gör det i ryggen, strålar ner i benen och upp i nacken. Att stå i någon minut för att diska eller vänta på tåg för ont. Hunden ligger konstant på i kopplet, drar, så att det blir som när jag drog dramatenväskan, fast tvärtom så att säga, så jag tänker att jag nog har gjort samma sak igen.

Som om inte det räcker fick jag ont i foten i december, dags att byta skor så det gjorde jag i januari, varpå det efterföljde tre månader med konstant värk i höger knä. Till slut fick jag den att gå över med regelbundet intag av Naproxen och Alvedon i två veckor. Men det är där och spökar, gör bara inte lika ont längre. Minsta felställning märks värken av, är knät böjt för länge, som när jag ska sova eller när jag sitter, så märker jag det, går jag mycket på tex asfalt så värker det i flera timmar efter.

Här kommer nog vikten också in mer än vad den gör vanligtvis, för ju mer ont jag får desto mer anti mot att röra mig blir jag, och jag kan verkligen känna ibland att jag inte orkar röra mig som vanligt längre. Allt är värkens fel sedan puschar vikten på och jag tappar sugen alldeles och blir sådär trött, värkig och sur och lat som jag avskyr att andra tror att jag som fet är.... Som jag från början egentligen inte alls är. Men jag känner mig som gammal och utsliten och kanske hade jag sluppit allt om jag vägt 50 kg istället för 135.

 

[Trott]

Jag har ingen erfarenhet av läkemedlen du nämner. Däremot gjorde jag operationen i höstas.
Jag har heller aldrig haft bra rutiner kring mat, mattider osv. Lusten att äta har kommit och gått, men jag har känsloätit. Tyvärr var det lättare att äta skit när jag mådde dåligt istället för mat. Kunde till exempel gå 24 timar utan att jag åt riktig mat under några dygn, sen överåt jag istället då jag blev hungrig.
Nu efter operationen är inte mina hunger och mätt känslor lika som innan. Jag har blivit en skalman och äter mycket på klockan. Ungefär var 3-4 timme äter jag. På nått sätt är det ändå lättare att äta nu, lite som att hjärnan har fattat att jag måste äta, annars fungerar jag inte.
Jag äter oftast flytande frukost (proteinshake, drickyoghurt osv), frukost, lunch, mellanmål, middag, mellanmål.
Från att inte ha matrutiner alls (kunde äta lunch kl 12 och sen middag kl 22 förut liksom) så har jag fått rutiner, utan att behöva "kämpa" för det.
Vet inte om mitt inlägg gjorde dig nått klokare men men

 

[Enya]

Jag ska träffa dietist i september. Mest för att läkaren vill prova utan operation först, själv VILL jag ha operationen...
Kosten kan säkert förbättras, men det är storleken på portionerna som är det stora problemet. Ska bli jätteintressant å se vad hen säger då jag aldrig varit hos dietist förut ...
Motionera kan jag inte just nu, säkert en del i att jag är stor, jag har nämligen kotkompressioner i ryggen efter några avramlingar för mycket. Och även om de kommer bli bättre med rehab ställer sej sjukgymnasten frågande till om jag kommer klara ålderns höst utan morfintabletter. Så min rygg och jag är INTE kompisar. Så jag vill ner "fort" så jag kan börja röra mej igen...

Tråkigt att du har problem!

Att behöva gå till dietist först innan operation är standard, men jag har redan försökt med det flera gånger, och nu ger jag det ett nytt försök.

Jag har varit hos dietist tidigare och tycker att det ger mig mycket. Problemet är bara att jag har svårt för att få det de säger att jag ska göra att fungera ihop med hur jag är som person. Den dietisten jag har nu är faktiskt riktigt bra just därför att han är mindre fokuserad på att gå ner i vikt och mer fokuserad på att leva hälsosamt med den vikt man har. Han anser att överviktiga människor KAN ibland leva hälsosammare än normalviktiga, trots sina extra kg, det är inte vikten som är viktig utan hur hälsosamt man lever.

Och det tänker jag är en vettig utgångspunkt. Tidigare har det varit väldigt fokuserat på vikten vilket gjort att jag tappat sugen och matlusten ännu mer när jag inte gått ner som jag velat i vikt, och då börjat med det där att inte äta. DET gav ju resultat i alla fall. Fast det är skrämmande hur lätt det är att göra och hur lätt jag trillar dit, så då väljer jag hellre att äta som jag gör, att inte ge mig in på att banta liksom. Det leder till viktmani hos mig, som jag inte kan hantera.

Jag tyckte min dietist sa något vettigt i går.
"Man kan ju alltid prova att äta som man ska göra efter operationen för att få en känsla för hur det blir och för att kunna förstå vad som krävs."
Detta eftersom jag ju har problem med just ätandet. Här kan kosten också förbättras lite, hos vem kan den inte det? Och jag tänker på att ta ett steg i taget och inte allt på en gång, för när jag försöker ändra allt så blir allt pannkaka. Ett steg i taget och befästa så blir det bättre.

Hoppas ditt besök blir bra och att du får vettiga tips!

 

[MayGrace]

Jag som har hormoner som spökar och gjort i större delen av mitt liv har kämpat med vikten tills jag vänt ut och in på mig själv. Dietister, täta läkarbesök , matschema osv. Vi kom fram till att jag äter snarare för lite en för mycket. Men ändå har jag lagt på mig väldigt många kilon.. Nu har mitt blodsocker stuckit i höjden (kan bero på mediciner och de kan bero på vikten) finns egentligen inget svar vi kliar oss i huvudet hela bunten då jag aldrig haft högt socker fram tills nu när jag fyllde 30. Så i mitt fall vill de att jag överväger att operera mig för min hälsas skull. Jag kommer troligtvis aldrig kunna tappa mina extra kg på egen hand trots kost och motion. För som någon skrev vore de så enkelt så skulle ingen vara tjock.

Dock aldrig prövat på att ta mediciner för övervikt de har inte vågat då jag redan äter så pass mycket olika mediciner redan.

Men är du villig att pröva så varför inte? De går ju faktiskt att sluta om man får biverkningar.

 

[Hippocampus]

Jag svarar inte alls på frågan men jag har flera vänner och släkt som gjort sån operation. O jag skulle verkligen ta alla andra medel som kan användas innan operation om jag hade fått välja.

 

[Niyama]

Hade det varit så enkelt som att leva på kaloriunderskott så hade vi tjockisar knappast funnits, och inte heller så drastiska saker som operation för att få till större viktnedgång. Men det är väl lätt att svälja samhällets hjärntvätt och få för sig att övervikt är så enkelt som att man har svag karaktär.

Fast jag tycker inte det är "så enkelt" att leva på kaloriunderskott. Jag gick upp en del när jag gick med obehandlad hypotyreos (som vården skyllde på depression tills min läkare på psykiatrin sa ifrån att det visar sig inte på provsvaren så). Att sen gå ned igen och ligga på kaloriunderskott tyckte iaf inte jag var enkelt.

Det jag inte fick ihop i trådstarten var att det lät som att ingen matlust var problemet, och jag trodde att om man låg på ständigt kaloriunderskott gick man ner. Men jag är medveten om att det finns saker som försvårar, har som jag skrev hypotyreos och även pcos som sägs försvåra.

 

[95johsv]

Min bakgrund är egentligen att jag har ett BMI på 56. Jag hävdar att jag inte har några viktrelaterade sjukdomar eller problem, utan det jag har hade jag haft som normalviktig också. Jag har allmän värk i kroppen från och till och har haft sedan tonåren, då jag inte var tjock. Nu känner jag mig lite utsliten och stel liksom och har funderat om både åldern och vikten bidrar till att den känslan är tydligare.
Jag har dock inte högt blodtryck och mina blodprover ser bra ut- till varje läkares förvåning med tanke på min bollformade kropp, de är vana vid att feta människor är sjuka eller visar blodprov och blodtryck som leder till sjukdom....

Jag har PCOS, fick diagnos för 10 år sedan och gynekologen sa att jag ALDRIG kommer gå ner i vikt av mig själv och att ENDA utvägen är en viktoperation, hormonerna är liksom inte på min sida. Jag har gjort många försök med att överbevisa henne och inte lyckats. Och till slut nöjt mig med att feta människor är också människor med värde. Fallit tillbaka på att anledningen till att jag vill gå ner i vikt handlar inte om att jag vill leva hälsosamt, för jag lever inte direkt ohälsosamt- och sjuk är jag inte, jag vill gå ner i vikt för att det anses fult och fel att vara fet.

Jag har gått upp i vikt senaste tiden, trots att jag rört mig mer, på samma gång har jag haft mer ont i kroppen igen, mycket pga att draghunden drar så att det värker i ryggen. Och i resten av kroppen. Det känns som för några år sedan när jag fick så ont i ryggen när jag gick och när jag stod. Jag tänkte att motion är bra så jag gick mer, men ju mer jag gick desto ondare gjorde det. Att stå två minuter för att diska gjorde ont. Jag träffade sjukgymnast som sa att eftersom jag bar tung ryggsäck med mat samt drog tungt lastad dramaten så belastade jag muskler, tror det var i ryggen, felaktigt, och jag fick göra rörelser för att stärka dem på rätt sätt. Problemet försvann. Det känns exakt så nu igen- ju mer jag går desto ondare gör det i ryggen, strålar ner i benen och upp i nacken. Att stå i någon minut för att diska eller vänta på tåg för ont. Hunden ligger konstant på i kopplet, drar, så att det blir som när jag drog dramatenväskan, fast tvärtom så att säga, så jag tänker att jag nog har gjort samma sak igen.

Som om inte det räcker fick jag ont i foten i december, dags att byta skor så det gjorde jag i januari, varpå det efterföljde tre månader med konstant värk i höger knä. Till slut fick jag den att gå över med regelbundet intag av Naproxen och Alvedon i två veckor. Men det är där och spökar, gör bara inte lika ont längre. Minsta felställning märks värken av, är knät böjt för länge, som när jag ska sova eller när jag sitter, så märker jag det, går jag mycket på tex asfalt så värker det i flera timmar efter.

Här kommer nog vikten också in mer än vad den gör vanligtvis, för ju mer ont jag får desto mer anti mot att röra mig blir jag, och jag kan verkligen känna ibland att jag inte orkar röra mig som vanligt längre. Allt är värkens fel sedan puschar vikten på och jag tappar sugen alldeles och blir sådär trött, värkig och sur och lat som jag avskyr att andra tror att jag som fet är.... Som jag från början egentligen inte alls är. Men jag känner mig som gammal och utsliten och kanske hade jag sluppit allt om jag vägt 50 kg istället för 135.

Jag vaknade upp när du skrev PCOS, jag har det också. Vad jag tycker är underligt är just kommentaren att du inte kommer gå ner i vikt pga PCOS. Jag har fått informationen att vi med PCOS just har lättare att gå ner i vikt pga att vi har mer testosteron och därmed högre muskelbyggand och lite högre fettförbränning.

Jag har däremot märkt att PCOS gör också att man är mer påverkad av hormoner, dvs att man lättare hamnar i svullen kropp och övervikt pga vätska och därifrån lätt ger upp. Tro mig jag har gett upp ett par gånger…

Utan att veta och jag ber om ursäkt i förväg om jag trampar i klaveret, men har du provat om du är överkänslig mot viss mat? Jag kan nämligen bli väldigt svullen och skifta många kilo pga att äta fel mat. Det finns ju många, antiinflammatoriska dieter, antiallergiska dieter, osv osv osv. Men jag tänker jag kastar upp frågan. har du funderat om någon mat gör dig mer svullen än annan? Mat som gör en svullen lägger gärna också sig på vikten har jag märkt.

Återigen, jag vet jag är ute på hal is här och önskar dig inte annat än väl, mest att jag ville dela att jag inte kan äta viss mat för det direkt lägger sig på fettdepåerna och om jag äter rätt saker så står jag still eller tom i vissa fall om jag äter helt rätt går ner. Bara tänker att om viss mat ställer till det för dig?

 

[Niyama]

Nej frågan i sig är inte korkad egentligen, jag orkar bara inte förklara eftersom du ställer den på det viset du gör. Du verkar ju redan ha din bestämda uppfattning om varför feta människor är feta- tro du på den då.

Operationen gör att man går ner i vikt, självklart gör den inte att man får matlust. Och det är ju fasen just bland annat därför jag är anti operationen för att det krävs exakt och strikt ätande för att operationen ska bli lyckad och man ska gå ner OCH för att man ens ska må bra och inte bli sjuk av den istället.

Jag var nyfiken och försökte formulera mig på ett bra sätt men det lyckades uppenbarligen inte

 

[Niyama]

Jag vaknade upp när du skrev PCOS, jag har det också. Vad jag tycker är underligt är just kommentaren att du inte kommer gå ner i vikt pga PCOS. Jag har fått informationen att vi med PCOS just har lättare att gå ner i vikt pga att vi har mer testosteron och därmed högre muskelbyggand och lite högre fettförbränning.

Jag har däremot märkt att PCOS gör också att man är mer påverkad av hormoner, dvs att man lättare hamnar i svullen kropp och övervikt pga vätska och därifrån lätt ger upp. Tro mig jag har gett upp ett par gånger…

Utan att veta och jag ber om ursäkt i förväg om jag trampar i klaveret, men har du provat om du är överkänslig mot viss mat? Jag kan nämligen bli väldigt svullen och skifta många kilo pga att äta fel mat. Det finns ju många, antiinflammatoriska dieter, antiallergiska dieter, osv osv osv. Men jag tänker jag kastar upp frågan. har du funderat om någon mat gör dig mer svullen än annan? Mat som gör en svullen lägger gärna också sig på vikten har jag märkt.

Återigen, jag vet jag är ute på hal is här och önskar dig inte annat än väl, mest att jag ville dela att jag inte kan äta viss mat för det direkt lägger sig på fettdepåerna och om jag äter rätt saker så står jag still eller tom i vissa fall om jag äter helt rätt går ner. Bara tänker att om viss mat ställer till det för dig?

Jag har också fått höra att det är svårare med pcos. Men har samma erfarenhet gällande maten.

 

[95johsv]

Jag har också fått höra att det är svårare med pcos. Men har samma erfarenhet gällande maten.

Underligt, är det olika per person eller är det olika kunskap? Just testostron är just för att man ska droppa i fett och öka muskler som det är så populärt, har man då extra ja då borde man ju ha enklare att gå ner? Men nu är jag återigen ute på extremt hal is och jag ber om ursäkt för alla tår jag trampat på. Jag bara går på det jag läst och fått från dietister. Så alla vet min nivå liksom….

 

[Enya]

Har du försökt få hjälp med ditt allmänna mående? och har du rutiner på någonting i livet eller är allting lite "ta det som det kommer"?

För egen del har det tex blivit en rutin att alltid äta frukost. Jag är aldrig(!) sugen på frukost när jag börjar äta den, utan äter av vana och för att jag vet att det behövs för att klara dagen. Det innebär också att det bara finns en frukost som fungerar för mig - flingor och yoghurt. Inte ens alla flingor fungerar, det måste vara lättätna sådana och så försöker jag hitta flingor med så lågt sockerinnehåll som möjligt. Att äta mackor är för "tungt", för svårt att få i sig, att hålla på och laga i ordning något mer avancerat finns det inte energi till.

Sedan äter jag lunch när det är dags för lunch på jobbet och ser till att äta något mål mat direkt när jag kommer hem. Gör jag inte det, då glöms det lätt bort helt och så vräker jag i mig sju ton av något annat senare på kvällen istället. På helgerna börjar jag istället dagen med långpromenad med hundarna, ser iaf till att få det gjort under förmiddagen och äter då lunch efter det för att få det vid ungefär lunchtid.

Jag har aldrig varit bra på att ha ordentliga matvanor egentligen, och min vikt pendlade under flera år extremt åt alla håll. Genom att hitta någon form av rutiner, och enkla(!) maträtter som var lättätna och hyfsat näringsriktiga, så blev det betydligt bättre. Försöker även att alltid äta mat innan eventuellt godis, och om det ska ätas godis så vill jag ha riktigt, riktigt gott sådant. Det är ingen idé att äta massor av halvgod choklad bara för att äta choklad, då köper jag hellre mindre mängd men riktigt god sådan.

Tack för svar!
Det är inget större problem rent generellt med mitt allmänna mående så det är inget jag fått hjälp med. Motgångar har vi alla och mår dåligt gör vi alla ibland. Jag är inte typen som blir deprimerad och lägger mig i sängen och inte vill stiga upp, men orken att fixa mat försvinner fortare än Fan själv har fått skorna på, matlusten lyser med sin frånvaro, och mina försök till regelbundet och vettigt ätande återgår till att äta när jag blir hungrig- 1, max 2 gånger om dagen, när något blir jobbigt eller rörigt i livet. Det är helt klart det som får stryka på foten medan jag ordnar upp saker i livet. Kan vara enkla saker, flera saker som hopar sig eller bara att jag redan är utmattad vid gränsen så när ett problem kommer farande som behöver lösas så finns inte energi till att sköta maten också.

Jag har flera rutiner med andra saker, annars orkar jag inte med livet. Det måste jag ha pga syn- och hörselnedsättningarna som gör att energinivåerna inte är ashöga. Det är alltså egentligen bara maten som jag inte har rutiner för, detta eftersom jag inte ....ja, hur ska jag uttrycka det utan att det låter sjukt? "Inte tycker om att äta" låter ju stört med tanke på mitt BMI liksom, men det är ju lite så det är, inte tycker om att äta när man måste, inte har matlust när man måste osv.

Frukost är nog det allra svåraste målet att få in, jättejobbigt för jag var verkligen ingen lust alls att äta, snarare tvärtom, bara tanken på mat vid den tiden får mig att må illa. Jag har köpt hem fil och flingor eftersom jag tänkte att jag skulle ge det ett försök i alla fall. Något lite. Pyttelite är bättre än inget?

Det här med godis tänker jag också på, just så viktigt är det med mat, för jag är mindre sugen när jag äter som jag ska, så absolut mat före godis, för då finns det ju stor chans att godistankarna försvinner ur huvudet den dagen. Men när jag inte äter är jag generellt sugen på något. Ibland tar jag något godis, men det är inte vad jag är sugen på, jag är sugen på att tugga, så nu är det ju säsong för rädisor så jag har hittat något som stillar det behovet bättre än godis! Fast det jobbiga är att man inte kan äta många innan de är starka... Men så GODA de är!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag har ju bestämt mig flera gånger för att äta som man ska, men glömmer det. Hur man nu kan göra det. Men jag lever som vanligt och kommer på efter en tid att oups nu glömde jag lunchen igen.... Det är inte naturligt i min värld att äta normalt.

 

[Niyama]

Underligt, är det olika per person eller är det olika kunskap? Just testostron är just för att man ska droppa i fett och öka muskler som det är så populärt, har man då extra ja då borde man ju ha enklare att gå ner? Men nu är jag återigen ute på extremt hal is och jag ber om ursäkt för alla tår jag trampat på. Jag bara går på det jag läst och fått från dietister. Så alla vet min nivå liksom….

Tänker att det kanske gäller att man tränar nåt som bygger muskler då? De gånger i mitt liv som jag styrketränat har jag upplevt det som att jag bygger muskler väldigt lätt. Tyvärr tycker jag det är skittråkigt. Älskar konditionsträning men det har inte min kropp samma fallenhet för . Alltså, ska man ha nån nytta av det gissar jag att man måste träna på rätt sätt också.

 

[Enya]

Jag tycker att du tänker rätt. Oskuret är alltid bäst. Innan du har fått in ett matschema i ditt liv på ett sätt som fungerar för dig är en operation inget alternativ som jag ser det för visst, du kanske kan få en knuff i rätt riktning av att du inte kan äta så sällan men vad blir priset för det och är det värt att betala det?

Då tror jag mer på att testa de mediciner du nämnde. Mediciner kan du ju sluta med om det inte skulle fungera också är det experimentet klart. En operation kan ju aldrig göras ogjord.

Intressant det där du skrev- "inte kan äta så sällan", vad händer om man gör det? Kommer jag må dåligt? Bli sjuk? Vad kommer hindra mig från att låta bli att äta enligt matschema? Jag har i dag, sedan många år tillbaka redan problem med illamående och ont i magen både relaterat till när jag äter och när jag inte äter, är det vad som kan drabba mig om jag inte äter när jag opererat mig? Skulle det på något vis sporra mig till att vara noga med maten sedan när jag opererat mig, när det inte gör varken till eller ifrån i dag? Dör jag om jag slarvar med matschemat? Om jag hamnar i en nedstämdshetshåla när jag opererats?

Jag har svårt att se något som en knuff i rätt riktning utan jag är rädd att matproblemet är så stort att det gör att jag kommer misslyckas med operationen. Jag tror att jag kommer att göra mig sjuk med operationen. Från frisk (viktfrisk) till sjuk.

Jag frågade dietisten vad han trodde, han ville inte riktigt svara på det eftersom det är svårt att säga rakt av. Men han sa att operationen skulle nog passa mig eftersom jag inte verkar ha problem med motion eller med emotionellt ätande överlag. Problemet är snarare att jag inte får rätt på matschema. Jag ser det som ett STORT problem, och han ser det som överkomligt, det gäller bara att få rutiner och inte ta för stora steg. Tror han har rätt i det. Egentligen, även om det är mycket svårt att beta sig igenom!

 

[Enya]

Tänker att det kanske gäller att man tränar nåt som bygger muskler då? De gånger i mitt liv som jag styrketränat har jag upplevt det som att jag bygger muskler väldigt lätt. Tyvärr tycker jag det är skittråkigt. Älskar konditionsträning men det har inte min kropp samma fallenhet för . Alltså, ska man ha nån nytta av det gissar jag att man måste träna på rätt sätt också.

Utan att skryta... eller jo, jag får skryta, jag är stark som en oxe! I jämförelse med kvinnor som inte har pcos. kondition har jag inte, har aldrig haft ens som smal, men ren fysisk styrka har jag. Kan ju vara praktiskt ibland, men.... kanske inte så himlans ofta egentligen.

 

[Enya]

Nej, verkligen inte. Övervikt och speciellt fetma beror på så mycket annat än att man "bara" äter fel och/eller för stora mängder. Genetik och uppväxt är två av de största bidragande faktorerna till vilken vikt man får som vuxen, och är kroppen väl inställd på att lätt lägga på sig och hålla sig kvar på en högre vikt så är det extremt svårt, ibland till och med omöjligt, att ändra det.

Hade det varit så enkelt som att leva på kaloriunderskott så hade vi tjockisar knappast funnits, och inte heller så drastiska saker som operation för att få till större viktnedgång. Men det är väl lätt att svälja samhällets hjärntvätt och få för sig att övervikt är så enkelt som att man har svag karaktär.

Till TS: jag hoppas att du hittar något som fungerar för dig utan att ta till kirurgi. Att lägga sig under kniven är för mig alldeles för stort och inget jag någonsin kommer rekommendera.

Tack för att du orkade det jag inte orkar!

 

[Enya]

Middag är nog vanligast att äta. Det gjorde jag med innan jag fick ordning på mina matvanor. En intressant sak är att min mage är typ 10000000 gånger gladare nuförtiden mot innan när den ibsgrät typ jämt.

Om IBSmage blir gladare är DET nog redan där en anledning till att bli bättre med maten, nästan mer motivation än det där assvåra med vikten!

 

[Enya]

Min pappa får Ozempic pga sin diabetes. Som extra plus har han utan ansträngning (han kan inte göra något liknande motion alls pga ålder och sjukdomar, kan högst gå 100 m) tappat 15 kg på 1 år.

Enligt hans diabetesläkare tappar man lite aptiten och i hans fall har det gjort allt småätande är borta och portionerna minskat till hälften.

Han har inte haft några biverkningar alls. Läkaren sa man kan bli illamående och kräkas om man höher dosen för fort. Han fick börja långsamt och först efter 4-5 månader nådde han sin maxdos som är 0,5 mg x 1 veckan.

Hade själv gärna tagit denna spruta!

Vad positivt för din pappa!

Skönt att höra om motpolen också till den andra som bara spydde och gick ner i vikt pga det.

Då är det väl bara att se om det passar ihop med mina övriga mediciner och se om läkaren är villig att skriva ut det.

 

[Enya]

Jag har ingen erfarenhet av läkemedlen du nämner. Däremot gjorde jag operationen i höstas.
Jag har heller aldrig haft bra rutiner kring mat, mattider osv. Lusten att äta har kommit och gått, men jag har känsloätit. Tyvärr var det lättare att äta skit när jag mådde dåligt istället för mat. Kunde till exempel gå 24 timar utan att jag åt riktig mat under några dygn, sen överåt jag istället då jag blev hungrig.
Nu efter operationen är inte mina hunger och mätt känslor lika som innan. Jag har blivit en skalman och äter mycket på klockan. Ungefär var 3-4 timme äter jag. På nått sätt är det ändå lättare att äta nu, lite som att hjärnan har fattat att jag måste äta, annars fungerar jag inte.
Jag äter oftast flytande frukost (proteinshake, drickyoghurt osv), frukost, lunch, mellanmål, middag, mellanmål.
Från att inte ha matrutiner alls (kunde äta lunch kl 12 och sen middag kl 22 förut liksom) så har jag fått rutiner, utan att behöva "kämpa" för det.
Vet inte om mitt inlägg gjorde dig nått klokare men men

Tack för ditt svar!
Intressant att se olikheterna!
Om du inte har kämpat för rutiner nu efter operation, varför hade du inte rutiner innan, är det något du funderat på? Har du inte kvar det emotionella ätandet nu längre?

Proteinshake och drickyoghurt är ju verkligen räddare i nöden, fasen vet hur många gånger det har räddat mig! Sån mat är lätt och behändig- och SNABB!