Samhälle Vilka saker kan du aldrig tänka dig att göra?

Överleva en apokalyps/ naturkatastrof av större skala/atombomb. Jag är rädd för ensamhet och på tok för bekväm för att vilja vara med i något postapokalyptisk återuppbyggnadsprojekt.

Arbeta som polis. Ett jobb som innebär att aktivt gå in i konflikter ligger så långt ifrån min natur man kan komma.

Det mesta som är brottsligt.

Sen finns det massa andra saker jag till vardags undviker (äta äckligheter, skräckfilmer, diverse typer av underhållning som inte passar mig) men där jag skulle stå ut om någon betalade tillräckligt väl.
 
- Hoppa bungyjump eller fallskärm
- Åka ubåt
- Röka eller knarka
Och säkert massa annat.

Har lite svårt att förhålla mig till det som många skriver med "jag skulle aldrig jobba med x". Det finns många yrken jag verkligen inte vill arbeta med, och som jag tror att jag skulle vara riktigt dålig på. Men kan inte säga att jag aldrig skulle göra det, är det enda alternativet till försörjning så är det liksom...
 
När jag var 20 ville jag hoppa bungy jump och testa hoppa fallskärm

Idag? Aldrig i livet höjdskräcken har satt klorna i mig rejält speciellt efter en sån där kommer inte på namnet. Man åker fallskärm efter båt.

Den skräcken vill jag inte uppleva igen. Går det fort som typ berg och dalbana går det bra men långsamt... nej, nej nej.

Luftballong är också något jag aldrig i livet kommer våga mig på.

Äta en massa äckliga grejer är också något jag låter bli.

Annars är jag ganska på att utmana mig sjäv men just när det kommer till höjder är det svårare.
 
- Hoppa bungyjump eller fallskärm
- Åka ubåt
- Röka eller knarka
Och säkert massa annat.

Har lite svårt att förhålla mig till det som många skriver med "jag skulle aldrig jobba med x". Det finns många yrken jag verkligen inte vill arbeta med, och som jag tror att jag skulle vara riktigt dålig på. Men kan inte säga att jag aldrig skulle göra det, är det enda alternativet till försörjning så är det liksom...
Ja, det är såklart relativt och mitt svar var mer i linje med det TS uttryckte. Under hot om konkurs eller svält skulle jag också både kunna åka till Thailand och åka nedför ett par pister. Där blir det väl svårare att se kopplingen.

Jobba skulle nog de flesta göra med det mesta innan svält och hemlöshet kommer ifråga. Oavsett om man gillar det eller är bra på det.
 
Ja, det är såklart relativt och mitt svar var mer i linje med det TS uttryckte. Under hot om konkurs eller svält skulle jag också både kunna åka till Thailand och åka nedför ett par pister. Där blir det väl svårare att se kopplingen.

Jobba skulle nog de flesta göra med det mesta innan svält och hemlöshet kommer ifråga. Oavsett om man gillar det eller är bra på det.
Precis! Jag vill inte jobba med barn/äldre. VERKLIGEN inte. Men i yngre dagar, när det inte fanns speciellt mycket att välja på så gjorde jag det. Trivdes absolut inte, men jag jobbar hellre med något jag inte trivs med, än är arbetslös.

Jag skulle aldrig vilja jobba med att köra buss/lastbil längre sträckor, det skulle vara plågsamt.
 
Jag vill inte låtsas att jag ska dö. Så allt det där med att kasta sig ut för stup etcetera går bort. Annars har jag gjort rätt mycket av det där som andra inte vill, och gillat det.
 
Driva lantbruk :D
Skaffa gård med mark nog för att kunna ha två hästar där, ja, men driva lantbruk aldrig i livet. Växt upp på ett lantbruk, om än ytterst småskaligt, och är avskräckt för livet :cautious:
 
Tittar just nu på ett program om olika oväder och inser att jag ALDRIG vill åka på kryssning. Tänk att vara instängd på ett fartyg när det stormar. Jag har redan upplevt oväder till sjöss. Åkte färja mellan England och Sverige och vi råkade ut för ett oväder på Nordsjön. Sen har det ju varit lite andra olyckor med kryssningsfartyg som gör mig negativt inställd till det hela.

Och inte glömma miljöaspekten. De där båtarna är riktiga miljöbovar.

Skulle aldrig åka luftballong heller. Det känns inte säkert.

Så vad är omöjligt för dig?

Det finns givetvis ner men vi kan ju börja här.
ALDRIG LUFTBALLONG!

Inte simma i havet heller, dvs hoppa i från en båt ute på havet.

Skulle aldrig åka finlandsfärjan igen.
 
Är det engagmanget och tidsåtgången som avskräcker?

(själv tycker jag att politiken tillhör ljuspunkerna i mitt liv, så det vore intressant att höra den andra sidan)
Nu var det inte mig du frågade men jag svarar för min egen del. Jag är statsvetare i grunden och spådde en gång i tiden en lysande politikerkarriär för mig själv :angel: :D Men jag slutade efter en tid som aktiv då jag tyckte att det var för konfliktstyrt. Hela min vardag gick ut på att försvara min position gentemot andra. Diskutera, debattera, ta emot slagord, hånas. Så tror jag det ser ut nästan oavsett vilket politiskt parti du arbetar för, jag var engagerat i ett utav de största. Jag upplevde även att arbetet spillde över på mitt privatliv, på middagar och fester blev jag min politiska tillhörighet och fick svara på frågor och bemöta motargument även där. Jag älskar fortfarande politik, men upplevde att mitt engagemang för ett enda parti inte var tillräckligt stort för att jag skulle orka med det. Jag hade behövt brinna för just det partiet för att känna att det var värt det, och det gjorde jag nog inte, jag tyckte bara att det var det bästa alternativet just då. Jag är imponerad av politiker som ständigt orkar vara i kontakt med meningsmotståndare, och vara i en konfliktstyrd miljö med andra partier precis hela tiden. Jag är så glad att ni finns. Men själv orkade jag inte.
 
Bungeejump, fallskärm, dyka (så klaustrofobiskt, älskar hav och undervattensliv men drar gränsen vid att snorkla).

Skaffa barn.

Vara landstingsanställd.
 
Är det engagmanget och tidsåtgången som avskräcker?

(själv tycker jag att politiken tillhör ljuspunkerna i mitt liv, så det vore intressant att höra den andra sidan)
För mig är det mycket att jag kan inte kompromissa med mig själv tillräckligt för att kunna vara medlem och aktiv i ett parti. Alla legitima partier har någon eller några absoluta dealbreakers för mig som jag inte kan backa ifrån.

Sedan beundrar jag verkligen de som orkar vara politiskt aktiva med tanke på mängden skit ni får stå ut med.
 
För mig är det mycket att jag kan inte kompromissa med mig själv tillräckligt för att kunna vara medlem och aktiv i ett parti. Alla legitima partier har någon eller några absoluta dealbreakers för mig som jag inte kan backa ifrån.

Sedan beundrar jag verkligen de som orkar vara politiskt aktiva med tanke på mängden skit ni får stå ut med.
Plus @Voeux

Vet inte om det beror på parti ;) men jag upplever inte att jag får ta speciellt mycket skit. Och speciellt inte från andra partier.
Snarare en gemenskap i att vi alla vill att det ska bli bättre, även om vägarna framåt skiljer sig.

I mitt parti finns inga större konflikter. Vi är oense emellanåt men resonerar oss framåt och försöker ha respekt för varann. Däremot ser jag ju rubriker om hur oense vi är. Och blir lika förvänad varje gång. Framförallt kvällspressen odlar myter som ingen av oss stöter på i våra egna kretsar. :)

I de dunklaste vrårna på facebook förekommer okvädingsord och förakt. Men bland civiliserade vanliga människor ser jag det inte. Det värsta politikerföraktet möter jag här på buke faktiskt!

Vissa beslut är svåra, men det gäller att vara vuxen nog att resonera sig fram till ett avvägt ställningstagande. Vi är valda för att se till samhällets bästa och inte för att försvara intressegrupper. Vissa verkar glömma det.

Jag delar inte en del av miljöpartiets idéer men jag gillar Isabella Lövin högt och rent etfer att ha lärt känna henne privat. Jag kan umgås med de flesta (med undantag av vissa rabiata SD-are).

Kort sagt så är min bild av politikerlivet inte alls likadan som @Voeux eller @athena_arabians
 
Plus @Voeux

Vet inte om det beror på parti ;) men jag upplever inte att jag får ta speciellt mycket skit. Och speciellt inte från andra partier.
Snarare en gemenskap i att vi alla vill att det ska bli bättre, även om vägarna framåt skiljer sig.

I mitt parti finns inga större konflikter. Vi är oense emellanåt men resonerar oss framåt och försöker ha respekt för varann. Däremot ser jag ju rubriker om hur oense vi är. Och blir lika förvänad varje gång. Framförallt kvällspressen odlar myter som ingen av oss stöter på i våra egna kretsar. :)

I de dunklaste vrårna på facebook förekommer okvädingsord och förakt. Men bland civiliserade vanliga människor ser jag det inte. Det värsta politikerföraktet möter jag här på buke faktiskt!

Vissa beslut är svåra, men det gäller att vara vuxen nog att resonera sig fram till ett avvägt ställningstagande. Vi är valda för att se till samhällets bästa och inte för att försvara intressegrupper. Vissa verkar glömma det.

Jag delar inte en del av miljöpartiets idéer men jag gillar Isabella Lövin högt och rent etfer att ha lärt känna henne privat. Jag kan umgås med de flesta (med undantag av vissa rabiata SD-are).

Kort sagt så är min bild av politikerlivet inte alls likadan som @Voeux eller @athena_arabians
Skönt att höra att din erfarenhet är bättre! :) Men jag tänker också att det här med att politiken är konfliktstyrd, det är väl en del av själva tårtan? Jag tänker på alla debattartiklar, tårtkastning och för att inte tala om våra partiledardebatter där hårda ord kastas kors och tvärs i rummet. Jag tänker alltså att konflikten är en del av själva politiken, inte att det var fel just i de sammanhangen som jag var i utan att det är en del av själva paketet. För att du ska ha rätt i sak, så innebär det att andra har fel.

Sedan önskar jag också att det kunde vara lite mindre sandlåda politiker emellan, men det verkar långt bort. Jag har fortfarande politikervänner från både S och M och det känns som att det mesta som delas i deras sociala medier är slagord varandra emellan.
 
Upp