Övr.Katt Vill Älva ha en kompis?

Caoimhe

Trådstartare
För att inte sno någon annans tråd så skapar jag en egen.

Jag har äntligen fått en fast tjänst på mitt jobb, 75 % från och med september. Jag kommer därför kunna känna mig säker på att lönen varje månad blir så att jag klarar mig mer än väl även de månader jobbet har lågsäsong.

Älva är ensamkatt och har varit så sedan hon flyttade hem till mig vid 13 veckors ålder. Nu är hon 2,5 år. Hon har haft kattsällskap ett fåtal gånger när jag har hälsat på mamma. Då träffade hon hennes gammelkatt, som hon var väldigt glad i. Därför har jag alltid känt mig säker på att hon skulle bli glad för en kompis.

Men så var mammas nya katt Eskil på besök hemma hos oss för ett tag sedan. Eskil är en mycket intensiv katt som inte förstod Älvas signaler när Älva sade ifrån och tyckte att han var jobbig. Jag märkte att Älva blev lite nere när Eskil var här, vilket ju kanske inte är så konstigt eftersom han var väldigt på och jagade henne när hon försökte springa ifrån. Men det fanns även stunder då de busade med varandra (men också stunder då Eskil fick lite pyngel när han inte fattade att hon fått nog).

Nu känner jag mig plötsligt osäker - är det verkligen rätt drag att skaffa en kompis till Älva? Jag vill ju inte att hon ska bli tillbakadragen och inte trivas i sitt eget hem. Men samtidigt så kanske hon skulle ha ett fantastiskt utbyte av en liten kompis? Älva gillar att leka tafatt med mig - tänk om hon hade kunnat göra det med en kompis som kunde klättra med henne i klösträdet? :love:

Ni som ändå känner oss lite grann (och även ni som inte gör det), tror ni att det hade blivit bra med en kattkompis, eller är det bättre att låta bli? Lägenheten vi bor i är 38 kvadrat med många klösträd och kattsängar, samt en inglasad balkong året runt.
 

Caoimhe

Trådstartare
Ingen som har någon tanke?

Min osäkerhet grundar sig i att Älva ändå blivit vuxen och inte längre har samma aktivitetsnivå som en kattunge, och att hon då finner nya kisen jobbig istället för rolig och mysig?

Någon som har erfarenhet av att introducera en kattunge till en vuxen katt som är van vid ensamkattslivet?
 
Jag tror att det kan vara värt att testa, jag tror att det fungerar. Sålänge bägge kan gå undan om de vill borde det fungera. Alla våra (8) fungerar ihop, den enda som inte verkar uppskatta andra går ihop med dem, men går undan ibland. Alla andra stryker sig mot varandra, leker och kurrar mot varandra :heart

Det är min katt som inte tycker om dem andra, så när jag flyttar (hon följer med) får hon nog vara ensamkatt. Kanske att jag skaffar en kattunge efter ett tag, jag tror att det blir lättare än de vuxna. Men tror att det blir lite tråkigt att vara själv så länge :)
 
Jag vet inte om jag har nått att komma med egentligen. Men jag introducerade en 7 åring för gammelkatten här hemma (14 år, eller nåt) och även om de inte blivit bästisar så har de nån form av utbyte av varandra.

Gammelkatten har blivit mer aktiv när hon är vaken (går omkring och kollar vad den andra katten håller på med, tex) samt att nya katten är betydligt bättre på att leka jage än matte. Sen vill gammelkatten INTE ligga i hög, vilket nya katten nog hade uppskattat.

Sen kan nya katten bli för på, också. VIlket leder till att gammelkatten hytter till, fräser och kommer och gömmer sig hos mig.
 

Lovisaleonora

Moderator
För att inte sno någon annans tråd så skapar jag en egen.

Jag har äntligen fått en fast tjänst på mitt jobb, 75 % från och med september. Jag kommer därför kunna känna mig säker på att lönen varje månad blir så att jag klarar mig mer än väl även de månader jobbet har lågsäsong.

Älva är ensamkatt och har varit så sedan hon flyttade hem till mig vid 13 veckors ålder. Nu är hon 2,5 år. Hon har haft kattsällskap ett fåtal gånger när jag har hälsat på mamma. Då träffade hon hennes gammelkatt, som hon var väldigt glad i. Därför har jag alltid känt mig säker på att hon skulle bli glad för en kompis.

Men så var mammas nya katt Eskil på besök hemma hos oss för ett tag sedan. Eskil är en mycket intensiv katt som inte förstod Älvas signaler när Älva sade ifrån och tyckte att han var jobbig. Jag märkte att Älva blev lite nere när Eskil var här, vilket ju kanske inte är så konstigt eftersom han var väldigt på och jagade henne när hon försökte springa ifrån. Men det fanns även stunder då de busade med varandra (men också stunder då Eskil fick lite pyngel när han inte fattade att hon fått nog).

Nu känner jag mig plötsligt osäker - är det verkligen rätt drag att skaffa en kompis till Älva? Jag vill ju inte att hon ska bli tillbakadragen och inte trivas i sitt eget hem. Men samtidigt så kanske hon skulle ha ett fantastiskt utbyte av en liten kompis? Älva gillar att leka tafatt med mig - tänk om hon hade kunnat göra det med en kompis som kunde klättra med henne i klösträdet? :love:

Ni som ändå känner oss lite grann (och även ni som inte gör det), tror ni att det hade blivit bra med en kattkompis, eller är det bättre att låta bli? Lägenheten vi bor i är 38 kvadrat med många klösträd och kattsängar, samt en inglasad balkong året runt.
Måste du skaffa en kattunge? Det verkar som ungkatternas burdusa sätt blir deppigt för Älva, medan den äldre katten funkar bättre med energinivån och språket.
 
Jag skulle nog inte heller köpa en unge med hög energinivå utan en vuxen omplacering med liknande energinivå och temperament som Älvas. Kolla in ett katthem de brukar ha bra koll på vilka katter som passar, eller en uppfödare som behöver omplacera.

Jag skulle ffa inte köpa en unge som är från en livlig och 'på' ras som mina älskade burmor. Som inte har en av knapp och bara SKA ligga hög. Vare sig Älva vill eller inte.
 

Caoimhe

Trådstartare
Jag har snackat lite med Älvas uppfödare, som tror att det skulle funka bra med en kompis. Båda hennes föräldrar verkar vara rätt lika Älva till sättet och går mycket bra ihop med andra katter. Sedan är det så klart ändå ingen garanti att det därför kommer att funka med Älva.

Egentligen måste det väl inte vara en kattunge, men enklast brukar det väl ändå vara att introducera en kattunge än en vuxen katt. Jag ska ändå hålla ögonen öppna för eventuella omplaceringar, för kanske dyker den perfekta lilla kisen upp på det viset.
Katthem är tyvärr inte aktuellt av personliga skäl.

Att det inte funkade med Eskil var väl delvis att introduktionen gick alldeles för fort, samt att han inte förstår ett nej. Är det vanligt att kattungar inte förstår och går totalt emot när den andra katten säger ifrån?

Självklart ska det ske en öppen kommunikation med uppfödaren till nya katten för att allt ska bli så optimalt som möjligt. Det blir inget köp om uppfödaren inte går med på en "provperiod" på ett par veckor-en månad för att se att katterna går ihop. Det är ju så klart till viss del för Älvas och min skull, men även för den nya kattens skull OM det trots allt inte skulle gå. Då mår ju alla parter bättre om den nya katten hittar ett nytt hem istället.
 
Att det inte funkade med Eskil var väl delvis att introduktionen gick alldeles för fort, samt att han inte förstår ett nej. Är det vanligt att kattungar inte förstår och går totalt emot när den andra katten säger ifrån?
Kattungar och ungkatter är motsvarande småbarn och tonåringar, så ja de kan vara rätt jobbiga och mopsiga. Antingen för att de inte förstår eller för att de testar gränser gentemot den äldre kissen.

Nu är ju inte 2,5 år så himla gammalt ändå, jag tänker som övriga att antingen en äldre omplaceringskisse (då vet du ju vad du får) eller en yngre katt av en lugnare ras hade varit bra. Även med omplaceringar kan man ju begära "prövoperiod", hämta hem en filt med nya kattens doft i förväg och lite sådant som minskar risken för konflikter.
 
Upp