Men oj vad dramatiskt! Hoppas du nu får bra stöttning med bearbetningen och vilken tur att bebis mår bra ändå ❤I natt föddes äntligen lillebror! Kl 02.42, 4150 gram och 51 cm, bf+7.
var hos min bm på sista besöket på morgonen och hon trodde att det skulle dra igång till helgen. Värkarna började vid 13 och vi kom in till förlossningen strax efter 20. Fick åka till ett helt annat sjukhus är vad vi hade planerat då ”vår” förlossning var full. Här var vi helt ensamma tydligen när vi kom in så fick massa stöttning och hjälp hela tiden.
5 cm öppen när vi kom in, klarade mig på lustgasen till 7 cm sen ville jag ha spinalbedövning. Men den öppnade jag mig till 9 cm ganska snabbt. Sista cm var lite tuff, barnmorskan fick hjälpa till med att trycka undan kanterna. Fram tills nu var jag verkligen jättenöjd med förlossningen och tänkte att det här kommer ju gå bra.
Men när krystvärkarna drog igång så var det som all energi bara försvann. Det kändes inte som det händer något och varje gång bm skulle känna hur långt ner han sjunkit så kändes det som hon fick känna jättehögt upp. Dessutom fick jag jättemycket sura uppstötningar och kräktes en massa när jag försökte ta in. Blev så arg, frustrerad, rädd och ledsen för att det inte gick. Slutade i sugklocka även denna gången. Dock behövde den inte användas så mycket och jag kunde tillslut krysta ut huvudet själv och sen kom resten av bara farten.
Det var en tagen lite bebis som kom ut, till synes livlös och tog ett tag att få igång andningen. Dom bar honom direkt till ett annat rum (sambon fick följa med) och där piggnade han till.
Jag som ändå alltid känt mig ganska cool inför förlossningen och inte blir skrämd av skräckhistorier kommer nog behöva bearbeta det här lite.
Fick inga bristningar och behövde inte sy ett enda stygn så det var ju skönt iallafall. Nu vilar vi upp oss på bb jag och lillen, men sambon fick ju åka hem.