Ååååh. Sliter mitt hår av frustration. Behöver råd utifrån, från oberoende personer som inte känner varken mig eller min pojkvän.
Från början:
Vi började bråka i måndags. Pga en otroligt löjlig sak som handlade om vår/min hund och att han inte hade gått ut med den som han lovat under tiden jag jobbat. Jag kom hem sent från jobbet och han hade dagen innan varit kärleksfull och själv sagt att vi skulle ha "date night" och att han skulle laga maten nästa dag pga min långa arbetsdag. Kommer hem, kommenterar ganska otrevligt om den här hundsaken och han blir givetvis irriterad. Han har inte ens börjat med maten då jag kommer hem och som sagt inte varit ute med hunden!! som ändå var prio ett och han hade lovat att han skulle göra det (och han hade tid, pga han var ledig och hemma HELA dagen). (hade ju annars kört hunden till mina föräldrar över dagen).
Jaja, jag ber ganska snabbt om ursäkt över att jag blivit arg över en sån sak men säger att jag måste få säga hur jag känner och att jag faktiskt blev besviken över att varken hunden var rastad eller maten lagad som han hade lovat. Han är fortfarande arg!??! Och "kastar" typ ut mig ur lägenheten (skulle gå ut med hunden själv men han smäller igen dörren efter mig osv).
Kommer hem och vi äter en stel middag (romantiskt lagad med kärlek och värme.... stekt kebabkött.... mums.....). Nästa dag träffas vi knappt och det lilla vi ses så är vi fortfarande arga på varandra. Jag är nu arg över att han "kastade" ut mig samt att han blev så arg pga att jag blev arg från första början?? Jag påminner honom om att jag faktiskt bad om ursäkt direkt men att det är pga hans eget konstiga humör vi fortfarande är ovänner. Han fortsätter vara långsint.... Så vi undviker varandra hela onsdagen också. På onsdagskvällen sätter jag mig i soffan bredvid honom, redo att försöka prata ut och lösa det här så allt kan bli som vanligt, men han håller bara på med sin mobil så då lessnar jag och går och lägger mig.
Torsdag kommer han hem klockan 23, vet inte ens var han har varit. Han säger inte hej och han lägger sig direkt för att sova på soffan.
Igår, fredag, på självaste alla hjärtans dag, skickar han ett sms vid lunchtid (han har inte smsat eller ringt på hela veckan) om att han ska fixa en romantisk kväll om vi bara kan bli sams igen. Jag svarar inte för att jag känner mig så arg/ledsen/sårad så jag vill "utmana" honom lite och se om han verkligen kommer leva upp till detta. Särskilt eftersom han inte velat ha någon kontakt med mig på hela veckan...
Han kom inte hem. På hela natten.
Jag skrev ett sms till honom imorse i stil med att jag hatar att han beter sig såhär, att jag faktiskt satt hemma och väntade på honom hela kvällen under gårdagen men att han inte ens kom hem för att sova.
Fick ett svar där det stod "tråkigt att du blir såhär". (notera "du". blir vansinnig....)
Idag har han inte hört av sig mer än det där smset. För en timme sedan kom hans kompisar över, förvånade över att han inte var hemma. Men de sa att han sagt att han var påväg hit så jag lät de komma in såklart. Han kom hem ganska snabbt efter det, hoppade in i duschen osv. Kompisarna berättade att de skulle iväg och festa i grannstaden. Nu. Det tar en timme att åka dit och de hade inte börjat supa än...
Ja, så de åkte iväg nyss. Jag ville inte konfrontera honom inför hans vänner, så jag höll käft och han tittade aldrig ens på mig.
Jaha. Det var det. Vad ska jag göra nu?
Har gråtit olidligt mycket både igår och idag. Det känns som att vi håller på att göra slut. Om inte annat så känns det som att JAG vill göra slut för att han beter sig såhär. Jag tycker det känns som psykisk misshandel..
Det värsta är ju att det är ett litet tjafs som har eskalerat till något jättestort. Jag vill inte vara tillsammans med någon som dels är såhär långsint (det har för fan gått en vecka snart!) och dels inte kan kommunicera. Jag vill inte att han ska prioritera 1000 andra saker när han vet att vi inte är OK med varandra. Ska tilläggas att han har varit ledig hela veckan!!!! Dvs, han borde ha haft massor med tid han vanligtvis inte har. En halvtimme hade han kunnat avvara mig någonstans känns det som, så vi hade kunnat prata och lösa allt. Men tydligen inte.
Ska tilläggas att vi har varit tillsammans i sex år.
Vi brukar inte bråka så ofta, men på senaste tiden har det varit allt oftare. Så förhållandet är ju redan inne i en svacka. Men varje gång har vi förlåtit varandra, kommit överens om hur vi vill ha det och varit riktigt lyckliga en vecka eller två. Innan det börjar om igen.
Jaha. Vad tycker ni? Om någon ens orkat läsa såhär långt. Jag känner bara hopplöshet. Orkar ingenting, känner mig dötråkig som bara ligger hemma och grämer mig och gråter. Men what to do... Älskar (älskade?) ju honom men han verkar inte tycka att det vi har är värt att kämpa för... och då vill jag inte krypa efter honom.
Jaja. Tack till den som orkat läsa ända hit. Det var iallafall skönt att skriva av sig även om jag inte känner mig klokare..
Från början:
Vi började bråka i måndags. Pga en otroligt löjlig sak som handlade om vår/min hund och att han inte hade gått ut med den som han lovat under tiden jag jobbat. Jag kom hem sent från jobbet och han hade dagen innan varit kärleksfull och själv sagt att vi skulle ha "date night" och att han skulle laga maten nästa dag pga min långa arbetsdag. Kommer hem, kommenterar ganska otrevligt om den här hundsaken och han blir givetvis irriterad. Han har inte ens börjat med maten då jag kommer hem och som sagt inte varit ute med hunden!! som ändå var prio ett och han hade lovat att han skulle göra det (och han hade tid, pga han var ledig och hemma HELA dagen). (hade ju annars kört hunden till mina föräldrar över dagen).
Jaja, jag ber ganska snabbt om ursäkt över att jag blivit arg över en sån sak men säger att jag måste få säga hur jag känner och att jag faktiskt blev besviken över att varken hunden var rastad eller maten lagad som han hade lovat. Han är fortfarande arg!??! Och "kastar" typ ut mig ur lägenheten (skulle gå ut med hunden själv men han smäller igen dörren efter mig osv).
Kommer hem och vi äter en stel middag (romantiskt lagad med kärlek och värme.... stekt kebabkött.... mums.....). Nästa dag träffas vi knappt och det lilla vi ses så är vi fortfarande arga på varandra. Jag är nu arg över att han "kastade" ut mig samt att han blev så arg pga att jag blev arg från första början?? Jag påminner honom om att jag faktiskt bad om ursäkt direkt men att det är pga hans eget konstiga humör vi fortfarande är ovänner. Han fortsätter vara långsint.... Så vi undviker varandra hela onsdagen också. På onsdagskvällen sätter jag mig i soffan bredvid honom, redo att försöka prata ut och lösa det här så allt kan bli som vanligt, men han håller bara på med sin mobil så då lessnar jag och går och lägger mig.
Torsdag kommer han hem klockan 23, vet inte ens var han har varit. Han säger inte hej och han lägger sig direkt för att sova på soffan.
Igår, fredag, på självaste alla hjärtans dag, skickar han ett sms vid lunchtid (han har inte smsat eller ringt på hela veckan) om att han ska fixa en romantisk kväll om vi bara kan bli sams igen. Jag svarar inte för att jag känner mig så arg/ledsen/sårad så jag vill "utmana" honom lite och se om han verkligen kommer leva upp till detta. Särskilt eftersom han inte velat ha någon kontakt med mig på hela veckan...
Han kom inte hem. På hela natten.
Jag skrev ett sms till honom imorse i stil med att jag hatar att han beter sig såhär, att jag faktiskt satt hemma och väntade på honom hela kvällen under gårdagen men att han inte ens kom hem för att sova.
Fick ett svar där det stod "tråkigt att du blir såhär". (notera "du". blir vansinnig....)
Idag har han inte hört av sig mer än det där smset. För en timme sedan kom hans kompisar över, förvånade över att han inte var hemma. Men de sa att han sagt att han var påväg hit så jag lät de komma in såklart. Han kom hem ganska snabbt efter det, hoppade in i duschen osv. Kompisarna berättade att de skulle iväg och festa i grannstaden. Nu. Det tar en timme att åka dit och de hade inte börjat supa än...
Ja, så de åkte iväg nyss. Jag ville inte konfrontera honom inför hans vänner, så jag höll käft och han tittade aldrig ens på mig.
Jaha. Det var det. Vad ska jag göra nu?
Har gråtit olidligt mycket både igår och idag. Det känns som att vi håller på att göra slut. Om inte annat så känns det som att JAG vill göra slut för att han beter sig såhär. Jag tycker det känns som psykisk misshandel..
Det värsta är ju att det är ett litet tjafs som har eskalerat till något jättestort. Jag vill inte vara tillsammans med någon som dels är såhär långsint (det har för fan gått en vecka snart!) och dels inte kan kommunicera. Jag vill inte att han ska prioritera 1000 andra saker när han vet att vi inte är OK med varandra. Ska tilläggas att han har varit ledig hela veckan!!!! Dvs, han borde ha haft massor med tid han vanligtvis inte har. En halvtimme hade han kunnat avvara mig någonstans känns det som, så vi hade kunnat prata och lösa allt. Men tydligen inte.
Ska tilläggas att vi har varit tillsammans i sex år.
Vi brukar inte bråka så ofta, men på senaste tiden har det varit allt oftare. Så förhållandet är ju redan inne i en svacka. Men varje gång har vi förlåtit varandra, kommit överens om hur vi vill ha det och varit riktigt lyckliga en vecka eller två. Innan det börjar om igen.
Jaha. Vad tycker ni? Om någon ens orkat läsa såhär långt. Jag känner bara hopplöshet. Orkar ingenting, känner mig dötråkig som bara ligger hemma och grämer mig och gråter. Men what to do... Älskar (älskade?) ju honom men han verkar inte tycka att det vi har är värt att kämpa för... och då vill jag inte krypa efter honom.
Jaja. Tack till den som orkat läsa ända hit. Det var iallafall skönt att skriva av sig även om jag inte känner mig klokare..
