MiniLi
Trådstartare
Ja, jag är ganska tjatig. Jag vet att jag har startat ganska många trådar under det senaste året kring hus och hem och ekonomi och hit och dit. Men jag tänker tjata ytterligare för buke är så himla bra när man behöver få rätsida på saker och ting 
Huset med stort H är fortfarande till salu. Några av er kanske minns, men för er andra så är det ett hus vi varit intresserade av väldigt länge men det har varit så dyrt att vi inte känt att det är värt att lägga bud.
Det har gått lite drygt ett år sedan det lades ut på annons för första gången, mäklare har bytts och priset har sänkts i omgångar. Nu är utgångspriset fortfarande en aning mer än vad vi tycker att huset är värt men tillräckligt nära för att det ska kännas rimligt att lägga bud.
Om vi bara kan bestämma oss.
Vi velar fram och tillbaka kring om det verkligen är huset med stort H eller inte. Är det för mycket jobb? Är trädgården ett problem? Orkar vi med ved? Är det för mycket renoveringar som kommer krävas?
Samtidigt så har jag hittills inte hittat ett enda alternativt hus som känts riktigt tilltalande. Några som varit småintressanta men inte tillräckligt för att ens bemöda sig att åka på visning.
Och det här huset kan jag bara inte släppa. Jag får lite smått ont i magen vid tanken på att någon annan skulle köpa det.
Sen kommer vi till det ekonomiska. Jag räknar och räknar och kommer fram till att det går. Men vi kommer ju inte alls ha samma marginaler som nu.
Jag har ett år kvar i skolan så vi lever på en ganska normal lön + CSN. I dagsläget är det mer än tillräckligt för oss (vi bor väldigt billigt) och vi kan unna oss att vara ganska oekonomiska.
Skulle vi köpa hus skulle det gå runt, men vi skulle ju inte kunna leva lika "lyxigt" som vi gör nu.
Samtidigt så är det ju under en begränsad period. Om ett år kommer jag börja jobba. Det är extremt osannolikt att jag skulle bli arbetslös. Men vågar man tänka så?
Jag känner mig lite sådär i livskris typ
Snälla snälla buke hjälp mig reda i röran
Huset med stort H är fortfarande till salu. Några av er kanske minns, men för er andra så är det ett hus vi varit intresserade av väldigt länge men det har varit så dyrt att vi inte känt att det är värt att lägga bud.
Det har gått lite drygt ett år sedan det lades ut på annons för första gången, mäklare har bytts och priset har sänkts i omgångar. Nu är utgångspriset fortfarande en aning mer än vad vi tycker att huset är värt men tillräckligt nära för att det ska kännas rimligt att lägga bud.
Om vi bara kan bestämma oss.
Vi velar fram och tillbaka kring om det verkligen är huset med stort H eller inte. Är det för mycket jobb? Är trädgården ett problem? Orkar vi med ved? Är det för mycket renoveringar som kommer krävas?
Samtidigt så har jag hittills inte hittat ett enda alternativt hus som känts riktigt tilltalande. Några som varit småintressanta men inte tillräckligt för att ens bemöda sig att åka på visning.
Och det här huset kan jag bara inte släppa. Jag får lite smått ont i magen vid tanken på att någon annan skulle köpa det.
Sen kommer vi till det ekonomiska. Jag räknar och räknar och kommer fram till att det går. Men vi kommer ju inte alls ha samma marginaler som nu.
Jag har ett år kvar i skolan så vi lever på en ganska normal lön + CSN. I dagsläget är det mer än tillräckligt för oss (vi bor väldigt billigt) och vi kan unna oss att vara ganska oekonomiska.
Skulle vi köpa hus skulle det gå runt, men vi skulle ju inte kunna leva lika "lyxigt" som vi gör nu.
Samtidigt så är det ju under en begränsad period. Om ett år kommer jag börja jobba. Det är extremt osannolikt att jag skulle bli arbetslös. Men vågar man tänka så?
Jag känner mig lite sådär i livskris typ
Snälla snälla buke hjälp mig reda i röran
