- Svar: 77
- Visningar: 10 018
Idag känner jag mig så otillräcklig. Otillräcklig på jobbet, som fru, som mamma och mest av allt som matte. Det känns som om jag skulle behöva klona mig och mer därtill.
Jag är i skottlinjen mellan avdelningar. Försöker visa förståelse, medla, väga mina ord, sätta gränser, vara diplomatisk och gå på äggskal för att inte hamna under bussen själv. Jag har arbete för en hel avdelning på mitt bord och jag säger att det går bra. Men i veckan ska jag träffa min läkare för att få ångestdämpande.
Jag har en snart 1-åring som aldrig sover och en 2-åring. Jag behöver nog inte tillägga något mer där. Nu är de magsjuka igen.
Jag studerar kvällstid. Jag fick chansen att göra någonting för mig själv när jobbet erbjöd sig att betala och jag tog den. Det är fantastisk. Men jag undrar om det verkligen var så klokt just nu.
Jag har en sjuk, äldre hund som inte mår bra här hemma och jag måste ta beslut. Jag sa högt för första gången idag att inget liv är bättre än ett liv i lidande och jag sa att det kändes bra att få släppa ut den tanken. Att jag ser nyktert på det. Men nu trycker det över bröstet.
Och mitt i det här tempot, svåra känslor och svåra relationer så är ju inte jag frisk. Jag vet ju det.
Vissa dagar känner jag mig väldigt trött, och när jag tänker på allting som är just nu så inser jag varför.
Jag är i skottlinjen mellan avdelningar. Försöker visa förståelse, medla, väga mina ord, sätta gränser, vara diplomatisk och gå på äggskal för att inte hamna under bussen själv. Jag har arbete för en hel avdelning på mitt bord och jag säger att det går bra. Men i veckan ska jag träffa min läkare för att få ångestdämpande.
Jag har en snart 1-åring som aldrig sover och en 2-åring. Jag behöver nog inte tillägga något mer där. Nu är de magsjuka igen.
Jag studerar kvällstid. Jag fick chansen att göra någonting för mig själv när jobbet erbjöd sig att betala och jag tog den. Det är fantastisk. Men jag undrar om det verkligen var så klokt just nu.
Jag har en sjuk, äldre hund som inte mår bra här hemma och jag måste ta beslut. Jag sa högt för första gången idag att inget liv är bättre än ett liv i lidande och jag sa att det kändes bra att få släppa ut den tanken. Att jag ser nyktert på det. Men nu trycker det över bröstet.
Och hunden samägs med en person som sist vi hamnade i konflikt försökte ta sitt liv. Framför mig. Jag har vägt varenda ord jag har sagt till honom sen dess. Hur ska vi kunna prata om det här? Och framför allt, hur säger man att inget liv är bättre än ett liv i lidande till en som lidit hela sitt liv? Som accepterat att valet inte är hans. Men en hund, den väljer man något bättre för?
Och mitt i det här tempot, svåra känslor och svåra relationer så är ju inte jag frisk. Jag vet ju det.
Vissa dagar känner jag mig väldigt trött, och när jag tänker på allting som är just nu så inser jag varför.
Senast ändrad: