Är jag underviktig?

[millan10]

157 cm med en vikt som pendlar mellan 41-42kg. Är jag underviktig?

 

[Kaos]

Är du över 18 år så är du garanterat underviktig. Är du däremot yngre så är frågan svårare att besvara.

 

[Red_Chili]

Enligt BMI-tester bör du gå upp 3-4kg för att nå normalvikt. Huruvida du bör göra det eller inte beror dock helt på hur du mår, det kan nämligen inga siffror i världen svara på.

Äter du ordentliga mål mat några gånger per dag och äter dig mätt?
Har du energi till att göra allt du vill göra och allt du behöver göra?
Är du frisk (både fysiskt och psykiskt)?
Tänker du väldigt mycket på mat, motion och hur din kropp är eller har du en avslappnad inställning till sådant?

Tänk igenom sådana saker. Mår du bra, äter dig mätt och inte försöker svälta dig eller extremkontrollera vikten på annat sätt så är det säkert ingen fara alls

 

[millan10]

Är ju inte över 18 så kan inte gå efter värdena för vuxna.
Tycker själv att jag är för smal vilket de flesta jag känner också tycker.

Har problem att få i mig tillräckligt med mat efter en händelse för ett antal månader sen. Tror att det är ett psykiskt problem jag fått pga det. Har inte ätit mig riktigt mätt sen dess. Äter bara tills det tar stopp och sen får jag inte i mig mer. Äter alltså mindre än vad jag gjort tidigare. Så har blivit väldigt smal pga det. Har alltid vägt lite så när jag gick ner i vikt såg man det ganska tydligt på kroppen. Revben syns tydligare nu och jag känner mig nästan som ett skelett ibland. Lider lättare av yrsel och har upplevt att jag känner mig svagare. Känt mig svimfärdig oftare än tidigare. Känner ofta att jag väldigt hungrig och tar då och äter något, men nästan direkt tar det stopp och jag är inte längre hungrig. Har haft ett tufft år hittills med dålig psykisk hälsa i början av året som jag knappt hann återhämta mig från innan nästa bakslag kom då jag blev sjuk en längre tid och fick komplikationer pga det. Nu när jag försökt återhämta mig efter det har andra saker hänt som gjort att psyket börja svikta lite igen och att jag inte äter normalt gör inte saken bättre.

 

[Koltrast]

Är ju inte över 18 så kan inte gå efter värdena för vuxna.
Tycker själv att jag är för smal vilket de flesta jag känner också tycker.

Har problem att få i mig tillräckligt med mat efter en händelse för ett antal månader sen. Tror att det är ett psykiskt problem jag fått pga det. Har inte ätit mig riktigt mätt sen dess. Äter bara tills det tar stopp och sen får jag inte i mig mer. Äter alltså mindre än vad jag gjort tidigare. Så har blivit väldigt smal pga det. Har alltid vägt lite så när jag gick ner i vikt såg man det ganska tydligt på kroppen. Revben syns tydligare nu och jag känner mig nästan som ett skelett ibland. Lider lättare av yrsel och har upplevt att jag känner mig svagare. Känt mig svimfärdig oftare än tidigare. Känner ofta att jag väldigt hungrig och tar då och äter något, men nästan direkt tar det stopp och jag är inte längre hungrig. Har haft ett tufft år hittills med dålig psykisk hälsa i början av året som jag knappt hann återhämta mig från innan nästa bakslag kom då jag blev sjuk en längre tid och fick komplikationer pga det. Nu när jag försökt återhämta mig efter det har andra saker hänt som gjort att psyket börja svikta lite igen och att jag inte äter normalt gör inte saken bättre.

Vet du, jag tycker att du ska gå till skolsköterskan och berätta allt det du skriver här, om du inte redan har gjort det.

 

[Kaos]

Min historia har vissa likheter med din. Jag fick jättebra hjälp på ett behandlingscenter och klarar idag av att äta normalt, så jag kan verkligen rekommendera dig att söka hjälp.

Det låter som att du har en mental spärr när det gäller att äta större måltider – att det känns som att det inte går äta mer. Vad jag vet finns det bara en sak som hjälper och det är att äta mer trots att det känns som att det inte kommer att gå. Och sen öva och öva och göra det om och om igen tills det en dag inte är lika svårt längre. Har du kanske någon i familjen som kan hjälpa dig att ta lagom stora portioner och peppa dig att äta upp? Själv körde jag mycket med distraktioner – jag kollade alltid på tv-serier medan jag åt för att ta bort fokus från själva ätandet.

 

[Elina8]

Jag var underviktig när jag var liten och gick på massa läkarkontroller. Jag fick råd att äta så mycket jag orkade och sen äta lite till, först en tugga till, sen två osv.
Jag fick även äta digestivkex som ger mycket energi och är lättätet, man kan gå och småknapra lite.
Även glass skulle jag äta varje dag, fet gräddglass. Vilket var populärt såklart!
När jag inte kunde äta mer mat fick jag vänta en liten stund och en fick jag en skål med glass, oftast gick det lättare.


Men viktigast av allt är att du får hjälp med ditt psykiska mående. Så att du kommer åt den där spärren och vad som orsakar den.
Lycka till!

 

[_Charlotte_]

Jag håller med @Koltrast i att du bör gå till skolsköterskan och berätta om dina problem. Hen kan hjälpa dig vidare om det behövs.
Du kan också vända dig till din vårdcentral, en ungdomsmottagning eller förstås börja med att prata med dina föräldrar eller någon annan vuxen du har förtroende för.

Du behöver hjälp att få bukt med vad det än är för spärr du har, och de psykiska problemen, så att din kropp får må bra.

Tills vidare kan du tänka på att försöka äta så energirik mat som möjligt. Till exempel feta mejeriprodukter, fetare kött, ägg och sådär. Även som @Elina8 tipsar om, att äta lite till ett tag efter maten. Efterrätt, en till portion eller typ ett extra mellanmål.

 

[Kiva]

Yeah, eftersom att du märker att du inte kan äta ordentligt och känner att psyket börjar svikta så håller jag med över rekommendationerna att du bör uppsöka någon äldre med kunskap som kan hjälpa dig med dina bekymmer! Tex. börja med skolsköterskan och gå vidare därifrån.

Hoppas det blir bra snart och det blir det säkert, bara att nöta på. Ta till med alla knep och bunkra upp inför vintern. Sikta på att må bra, äta ordentligt. Sedan om du ser ett revben eller två, så spelar det ingen roll, du är på god väg! På min kropp syns revbenen och jag skulle inte kalla mig själv underviktig.