All the single ladies - se hit! (och hjälp mig)

[1millaz]

Hej på er! Jag är ny här men långvarig snokare. och vad av jag sett så släpper ni inte in en så lätt i gemenskapen men denna tråd fick mig dock att skapa ett konto.
Ja ensam är stark men fan så trist!

Jag känner igen mig så mycket. Jag saknar kärlek, att ha en vid min sida osv.
Jag vill inte heller har tillfälliga träskallar,sexträffar eller så utan fast relation.
Jag saknar att ha en trygg och stabil man vid min sida, att slösa lite kärlek på, att klaga på och ja lasta av lite av allt på någon annan!

Jag är en singellady men med skillnaden att jag aldrig, i mitt snart 40 åriga liv haft ett seriöst förhållande.
Eller jo jag hade pojkvän i ett halvår-blev gravid fick barn men killen tog livet av sig och sedan dess-ja jag vet inte jag som hänt, vad fel jag gjort, men hade inte tänkt leva ensam hela livet.

Jag är verkligen ensam, båda föräldrar dog i unga år, jag har en bror som levt många år i missbruk obefintlig kontakt med resten av släkten mor/farföräldrar inkl sonens fars föräldrar man kan väl tycka att de skulle vara lite intresserade då de misst sitt enda barn men nej...och så hela min sons liv som ensamstående, han är nu 21 år. Det har inte varit lätt kan jag säga!
Dock är jag stolt över honom, han är en fin ung grabb som det går bra för, han har tillochmed tjej men jag har ingen (får man vara lite avis på sin unge pga det?)

Jag har också hört det där: Det händer ska du se, det finns en för alla osv men hur fasen kan träffar man någon,? jag är ingen fotomodell men har fan hur fin kropp som helst-jag har spegel och jag ser inte konstig ut heller blyg är jag och tystlåten och jag vill absolut inte träffa någon på datingsite för det känns som de ljuger och ffa är ute efter sex endast.

jag vill att någon ska sörja mig den dar jag går bort med tanke på att många i min släkt gått bort i tidig ålder så vill jag hinna träffa den där snubben innan jag dör!! Jag låter ego nu men jag vill inte dö ensam, jag vill hinna njuta av att bli älskad.

Hoppas alla ni också snart träffar den rätte..

 

[Masqueradee]

Bara en tanke som slog mig när jag läste ditt inlägg:
Kan det vara så att du ser det som skrämmande att dejta eftersom du vill att den andra ska ha dig som så otroligt hög prioritet? Kanske även därför som du känner att du "måste" ställa upp på allt möjligt? Vissa har ju okomplicerade relationer där det inte pratas speciellt mycket om att "prioritera någon hit och dit" utan det är mer att ses när båda råkar ha tid, sedan lever de inblandade sina separata liv övrig tid.

En vän till mig, hon har sambo som hon varit ihop med i många år nu. De älskar varandra och verkar ha ett extremt bra förhållande. Ändå tror min vän inte att de kommer vara ihop i all framtid, hon tror inte att något förhållande varar för evigt. Däremot ser hon inte någon anledning till att inte vara med sin sambo nu, för de trivs utmärkt ihop just nu och det är det som spelar någon roll. Den eventuella dag då de inte längre trivs ihop, då får de väl flytta isär. Det behöver inte bli så dramatiskt.

Jag tror att jag uttryckte mig lite klantigt. Första prioritet kanske är lite väl att ta i, man ska ju alltid ha sig själv som första prio, men jag vill väll snarare vara någons prioritet? När det gäller dejter eller förväntningar överhuvudtaget så låser det sig totalt för mig så fort det är en intressant kille med i bilden. Här om veckan fick jag mig inte ens att erbjuda en sängplats till en kille som skulle cykla över milen hem klockan fyra på morgonen i ösregn för att jag var rädd att han skulle förvänta sig något (vi var alltså inte hemma när detta hände, och OM han hade följt med hem så hade vi till och med kunnat sova i separata sängar..), även om jag skulle kunna ha erbjudit sovplats som vän. Men bara för att det fanns en gnutta intresse hos mig så bara låste sig det..

Trotts att jag inte vill annat än att ha ett förhållande så är jag livrädd för att försöka "ragga" på någon och framförallt rädd för att gå in i ett förhållande utifall (*suck*..) det skulle ta slut.

 

[addicted]

Trotts att jag inte vill annat än att ha ett förhållande så är jag livrädd för att försöka "ragga" på någon och framförallt rädd för att gå in i ett förhållande utifall (*suck*..) det skulle ta slut.

Välkommen till klubben!

 

[Vallmo]

Nu är jag oförskämd och skriver även fast jag inte längre är singel

Man fick vara med även fast man hade ett förhållande.

 

[Red_Chili]

Så mina tankar är 1. Visst är det okej att vi kan prata om det här? Visst kan man få längta efter kärleken utan att vara varken desperat, svag eller osjälvständig? och 2. Vad sysslar ni singelkvinnor med i era liv? Jag tänkte nämligen släppa det här nu och satsa på att göra andra roliga saker, för mig själv. Men jag gillar att ha lite livsmål. Vad har ni för livsmål, och vad strävar ni efter i livet? Vad hänger ni upp era helger på?

För att svara på det som skrevs i trådstarten..
1: Självklart är det ok. Jag ser inte varför det skulle vara mer fel än att längta efter bättre jobb, finare hem, en mer vältränad kropp eller annat som folk ofta längtar efter.

2: Jag ägnar mig åt hundarna, buke och fotografering Det där med "livsmål och projekt" är inget för mig, för det brukar räcka utmärkt med att jag planerar in något för att saker ska gå åt helvete och så får jag börja om med något helt annat. Därför tar jag dagen lite som den kommer. Försöker dock att varje dag göra något för att dagen efteråt ska bli lite bättre.

Mitt enda egentliga mål med livet är att försöka må bra, ha en bostad som känns ok, ett jobb som känns ok och som fungerar ihop med hundarna. Tänker jag på vad jag skulle vilja göra tillsammans med andra människor, då är det alltid saker som med lätthet skulle kunna göras med en vän. Därför är jag mer förtjust i tanken på att ha en vän som vill samma saker som mig än att ha någon typ av kärleksförhållande med någon.

 

[Singoalla]

För att svara på det som skrevs i trådstarten..
1: Självklart är det ok. Jag ser inte varför det skulle vara mer fel än att längta efter bättre jobb, finare hem, en mer vältränad kropp eller annat som folk ofta längtar efter.

2: Jag ägnar mig åt hundarna, buke och fotografering Det där med "livsmål och projekt" är inget för mig, för det brukar räcka utmärkt med att jag planerar in något för att saker ska gå åt helvete och så får jag börja om med något helt annat. Därför tar jag dagen lite som den kommer. Försöker dock att varje dag göra något för att dagen efteråt ska bli lite bättre.

Mitt enda egentliga mål med livet är att försöka må bra, ha en bostad som känns ok, ett jobb som känns ok och som fungerar ihop med hundarna. Tänker jag på vad jag skulle vilja göra tillsammans med andra människor, då är det alltid saker som med lätthet skulle kunna göras med en vän. Därför är jag mer förtjust i tanken på att ha en vän som vill samma saker som mig än att ha någon typ av kärleksförhållande med någon.

KL

Sorry, jag zoomade ut helt från nätet igår Kul att så många diskuterar! Hoppar in i diskussionen ikväll igen!

 

[hindalhunned]

>Så mina tankar är 1. Visst är det okej att vi kan prata om det här? Visst kan man få längta efter >kärleken utan att vara varken desperat, svag eller osjälvständig? och 2. Vad sysslar ni singelkvinnor >med i era liv? Jag tänkte nämligen släppa det här nu och satsa på att göra andra roliga saker, för mig >själv. Men jag gillar att ha lite livsmål. Vad har ni för livsmål, och vad strävar ni efter i livet? Vad >hänger ni upp era helger på?

Ja jag tycker att det är okej att prata om och jag tycker varken att jag är svag eller desperat för att jag längtar efter kärlek. På vardagarna är det inga problem jag har mina intressen, min katt, mitt hem och mina vänner. Helger och semestrar är jobbigast, när alla andra har fullt upp med annat. Jag är i den åldern då många har barn och hus så vännerna blir extra upptagna. Jag försöker hänga upp helgerna på mina intressen, just nu håller jag på och flyttar så jag hoppas på mer umgänge på den nya orten. Folk är osociala där jag bor just nu, jag hoppas på fler vänner och bekanta annars får jag väl leva ensam. Det är svårt med livsmål måste jag säga, just nu tar jag mer dagen som den kommer...

 

[Fille]

Jag är inte singel längre men vill ändå säga att jag känner igen mig i det du skriver, för jag har haft precis samma känsla när jag varit singel! Har dejtat, testar olika dejtingsidor osv. Har träffat många trevliga killar men inte klickat med någon... Jag har lyckata träffa mina pojkvänner via slumpen, när jag minst anat det så har jag träffat någon! Sist var det på en facklig utbildning, nån annan gång fick jag följa med som chaufför på en hemmafest och blev ihop med han som hade festen, kände absolut inga där förutom dom jag körde! Osv, det är klyshigt jag vet men jag tror på det där "när man minst anar det", det har åtminstone funkat för mig

 

[Magiana]

Jag är inte singel längre men vill ändå säga att jag känner igen mig i det du skriver, för jag har haft precis samma känsla när jag varit singel! Har dejtat, testar olika dejtingsidor osv. Har träffat många trevliga killar men inte klickat med någon... Jag har lyckata träffa mina pojkvänner via slumpen, när jag minst anat det så har jag träffat någon! Sist var det på en facklig utbildning, nån annan gång fick jag följa med som chaufför på en hemmafest och blev ihop med han som hade festen, kände absolut inga där förutom dom jag körde! Osv, det är klyshigt jag vet men jag tror på det där "när man minst anar det", det har åtminstone funkat för mig

Jag kör med samma stil, bara det att någon lämplig inte har dykt upp. Det är ju inte så att jag bara har antennerna ute i vissa sammanhang, utan jag håller ju ögonen öppna var jag än är. Den rätta kan ju finnas precis var som helst, även bakom kassan på Ica.

Ett par vänner till mig, som nu varit gifta ganska länge, hittade varandra på en begravningsbyrå. Den ena jobbade där och den andra kom in för att hans farsa behövde begravas.

 

[Jazzper]

Men gud ja, klart man får känna så! och prata om det! Jag har alltid varit en självständig person, men närheten, både fysiskt och psykiskt, är jätteviktig för mig.

Så sen jag klippte banden ordentligt med exet har jag tränat, umgåtts massor med de fantastiska vänner jag hade kvar efter uppbrottet, ridit, skaffat katter, umgåtts med familjen, tittat på serier, läst böcker, varit mer öppen för saker jag tidigare sagt nej till, anmält mig till en aktiehandlag-kurs. Ja typ massor. Har aldrig varit så aktiv och sysselsatt som jag är idag. Vet knappt vad som hände och nu kan jag istället längta efter de där kvällarna när jag är ensam och bara får vara. Finns massor med grejer att hitta på om man börjar säga ja och lämnar sin comfort zone (du kan lita på det för jag är en nej-sägare av rang och dessutom bekväm av mig...)

Vad gäller livsmål är det väl lite sämre ställt, men ett mål är iaf tjejklassikern med mamma nästa år. Mest för att fortsätta träna då jag mår så himla mycket bättre av det psykiskt

 

[Kiwifrukt]

Gud vad jag känner igen mig! De flesta av mina vänner skaffade förhållanden i unga år, riktigt unga, och vi hamnade på helt olika stadier i livet. Nu efter så där tio år tycker de att jag lever en drömtillvaro som inte behöver anpassa mig till en familj utan kan göra vad jag vill, och precis som ni skriver "det kommer när det kommer". Plus det klassiska för min del, "du väljer fel killar"... Som om jag kan styra vem man tycker är snygg liksom, alla jag lyckas uppbåda minsta intresse för är antingen 1) totalt ointresserade, 2) alldeles för gamla och 3) upptagna sen femhundra år tillbaka, oftast alltihop på en gång.

För det mesta är jag nöjd med mitt liv ändå. Jag har häst, så dötid är något jag inte precis behöver ta ställning till, hon håller mig sysselsatt. Mina framtidsplaner är ganska starkt kopplade till henne, men jag vill få ett "riktigt" jobb inom något som åtminstone liknar det jag utbildat mig till och kunna skaffa ett annat boende, helst något där det kan finnas möjlighet att även ha hästen. Men det där med boendet, och framförallt drömboendet, känns som något som ligger så långt fram i tiden att jag lätt tappar fokus när det inte känns som något som kan bli uppnått de närmaste tio åren.

Och hur man än försöker att inte tänka på det, och även om jag inte ens är säker på att jag vill ha barn, så finns ju ändå tanken att åren går och man blir bara äldre. Jag har ju så klart dejtat och haft ett kortare distansförhållande som mycket stupade på grund av avståndet, men jag har svårt för att falla för någon. (Så länge han inte är gift, för gammal och ointresserad, då, då faller jag mycket enklare ).

Summan är kardemumman, det finns mycket jag tycker om och uppskattar med att vara singel. Mycket som jag skulle sakna om jag hittade någon. Men det finns också mycket jag INTE trivs med, och jag skulle gärna träffa RÄTT person. Men som läget är nu orkar jag definitivt inte dejta eller ens försöka träffa någon, så då faller det ju på sin egen orimlighet. I stallet lär jag ju knappast träffa någon, och det är typ där jag befinner mig om dagarna.

 

[addicted]

Gud vad jag känner igen mig! De flesta av mina vänner skaffade förhållanden i unga år, riktigt unga, och vi hamnade på helt olika stadier i livet. Nu efter så där tio år tycker de att jag lever en drömtillvaro som inte behöver anpassa mig till en familj utan kan göra vad jag vill, och precis som ni skriver "det kommer när det kommer". Plus det klassiska för min del, "du väljer fel killar"... Som om jag kan styra vem man tycker är snygg liksom, alla jag lyckas uppbåda minsta intresse för är antingen 1) totalt ointresserade, 2) alldeles för gamla och 3) upptagna sen femhundra år tillbaka, oftast alltihop på en gång.

För det mesta är jag nöjd med mitt liv ändå. Jag har häst, så dötid är något jag inte precis behöver ta ställning till, hon håller mig sysselsatt. Mina framtidsplaner är ganska starkt kopplade till henne, men jag vill få ett "riktigt" jobb inom något som åtminstone liknar det jag utbildat mig till och kunna skaffa ett annat boende, helst något där det kan finnas möjlighet att även ha hästen. Men det där med boendet, och framförallt drömboendet, känns som något som ligger så långt fram i tiden att jag lätt tappar fokus när det inte känns som något som kan bli uppnått de närmaste tio åren.

Och hur man än försöker att inte tänka på det, och även om jag inte ens är säker på att jag vill ha barn, så finns ju ändå tanken att åren går och man blir bara äldre. Jag har ju så klart dejtat och haft ett kortare distansförhållande som mycket stupade på grund av avståndet, men jag har svårt för att falla för någon. (Så länge han inte är gift, för gammal och ointresserad, då, då faller jag mycket enklare ).

Summan är kardemumman, det finns mycket jag tycker om och uppskattar med att vara singel. Mycket som jag skulle sakna om jag hittade någon. Men det finns också mycket jag INTE trivs med, och jag skulle gärna träffa RÄTT person. Men som läget är nu orkar jag definitivt inte dejta eller ens försöka träffa någon, så då faller det ju på sin egen orimlighet. I stallet lär jag ju knappast träffa någon, och det är typ där jag befinner mig om dagarna.

Alltså det här med att man faller för någon man inte kan få (av olika anledningar), jag tycker det är ganska intressant. Jag har själv varit med om det två gånger, den ena nyligen. Jag funderar på om det kan vara så att det är "safe" att falla för någon man vet att det aldrig kan bli något med, då riskerar man ju inte att behöva släppa in personen på livet eller bli sårad? Samtidigt så gör det att man blir lite blind för andra, och då riskerar man inte att bli sårad av andra heller.

Skriver väldigt generellt nu, utifrån mina egna tankar och känslor, någon som upplevt/funderat i liknande banor? Eller har någon helt annan syn på varför man faller för någon man inte kan få?

 

[TheRedLightning]

1. Visst är det okej att vi kan prata om det här? Visst kan man få längta efter kärleken utan att vara varken desperat, svag eller osjälvständig? och 2. Vad sysslar ni singelkvinnor med i era liv? Jag tänkte nämligen släppa det här nu och satsa på att göra andra roliga saker, för mig själv. Men jag gillar att ha lite livsmål. Vad har ni för livsmål, och vad strävar ni efter i livet? Vad hänger ni upp era helger på?

Jag har varit singel i 2 år nu och bott själv. Visst jag saknar ibland kärleken, men är ändå självständigt och tar varje dag som den kommer. Jag brukar prata om det med vänner och bekanta.
Jag gör inte så mycket med mitt liv, skulle egentligen vilja göra mer, men känner att pengarna begränsar lite. Det kostar att driva runt ett hushåll, häst, bil på en lön. Så några uppoffringar får jag göra, samtidigt som jag faktiskt sparar till sådant jag vill göra också.
Mina vardagar brukar bestå i att jobba och ta hand om hästen. Helgerna, brukar vara ta hand om hushållet, hästen och eventuellt träffa någon kompis.

Livsmål vet jag faktiskt inte om jag har ett, kanske är det att få vara lycklig, att hitta den där rätta partnern som får mig att känna mig uppskattad och älskad. Annars vet jag faktiskt inte.

 

[stjarnhimmel]

Alltså det här med att man faller för någon man inte kan få (av olika anledningar), jag tycker det är ganska intressant. Jag har själv varit med om det två gånger, den ena nyligen. Jag funderar på om det kan vara så att det är "safe" att falla för någon man vet att det aldrig kan bli något med, då riskerar man ju inte att behöva släppa in personen på livet eller bli sårad? Samtidigt så gör det att man blir lite blind för andra, och då riskerar man inte att bli sårad av andra heller.

Skriver väldigt generellt nu, utifrån mina egna tankar och känslor, någon som upplevt/funderat i liknande banor? Eller har någon helt annan syn på varför man faller för någon man inte kan få?

Exakt det har jag funderat på också dvs att det är säkert och man inte kommer kunna bli sårad

 

[Kiwifrukt]

Alltså det här med att man faller för någon man inte kan få (av olika anledningar), jag tycker det är ganska intressant. Jag har själv varit med om det två gånger, den ena nyligen. Jag funderar på om det kan vara så att det är "safe" att falla för någon man vet att det aldrig kan bli något med, då riskerar man ju inte att behöva släppa in personen på livet eller bli sårad? Samtidigt så gör det att man blir lite blind för andra, och då riskerar man inte att bli sårad av andra heller.

Skriver väldigt generellt nu, utifrån mina egna tankar och känslor, någon som upplevt/funderat i liknande banor? Eller har någon helt annan syn på varför man faller för någon man inte kan få?

Håller med dig. Det är mycket mer safe med en person som är helt garanterat upptagen med någon annan, än en person som man har minsta lilla chans i världen att få. I och för sig kan jag deppa ner mig för att offret är upptagen/bara helt ouppnåelig också, även om jag vetat om det hela tiden, om jag bara är på det humöret. Som tur var är jag inte det jämnt.

 

[addicted]

Exakt det har jag funderat på också dvs att det är säkert och man inte kommer kunna bli sårad

Så egentligen kanske personen inte är intressant? Utan det är rädsla som driver en mot den?

 

[addicted]

Håller med dig. Det är mycket mer safe med en person som är helt garanterat upptagen med någon annan, än en person som man har minsta lilla chans i världen att få. I och för sig kan jag deppa ner mig för att offret är upptagen/bara helt ouppnåelig också, även om jag vetat om det hela tiden, om jag bara är på det humöret. Som tur var är jag inte det jämnt.

Ja, men det kan jag också göra. Eller som när jag föll för en person på andra sidan jorden (inte så realistiskt). Men man blir ju inte sårad, eller?

 

[stjarnhimmel]

Så egentligen kanske personen inte är intressant? Utan det är rädsla som driver en mot den?

Intressant tanke
Jag kan bara tala för mig själv men jag har gillat folk på avstånd som jag någonstans inte ville att Det skulle bli något med. Samt att jag tyckte det var bekvämt att vara singel. Då var det bra att ha en flirt lite på avstånd

 

[Kiwifrukt]

Ja, men det kan jag också göra. Eller som när jag föll för en person på andra sidan jorden (inte så realistiskt). Men man blir ju inte sårad, eller?

Nej, sårad blir man ju givetvis inte på samma sätt med en sån person. Kanske ledsen för att det aldrig kan bli något, men hen kan ju inte såra en på samma sätt som någon man dejtar/någon som inleder det hela med att vara intresserad, tänker jag.

 

[addicted]

Intressant tanke
Jag kan bara tala för mig själv men jag har gillat folk på avstånd som jag någonstans inte ville att Det skulle bli något med. Samt att jag tyckte det var bekvämt att vara singel. Då var det bra att ha en flirt lite på avstånd

En flirt lite på avstånd är inte fel! Men om vi tänker att det inte är en flirt, utan någon där intresset är från ditt håll men inte den andres, och du kanske inte känner personen speciellt bra. Kan det vara så att ditt intresse kommer för att det är safe, eller är det intresse? Det kan säkert vara både och tänker jag!