Att avsluta något där det fortfarande finns mycket känslor kvar.

[Fibusen]

Hur gör man? Hur överlever man ?

När bägge fortfarande har så mycket känslor kvar,men omständigheterna runt om gör att det inte fungerar... Det kommer ett sms i bland, och det skickas i väg också, det känns som man bara drar ut på lindandet,men hur ska man vara stark nog att kunna säga stopp, och sen hålla det själv också....

 

[Korven]

Man överlever men det sätter sina spår i många år. Och påverkar livet i många år vad det gäller nya förhållanden.
jag har efter 45 år tappat den t-shirten

 

[Fibusen]

45 år?!

 

[corzette]

Jag är ju bara i "dejtingskedet" egentligen (knappt det om man frågar mina kompisar) med en kille...

Vi har alltså bara träffats irl 3 ggr. Men pratat sen slutet Juni (början Juli) ...
Jag får känslor väldigt snabbt för de jag vill ha.
Killen pluggar.. Och har verkligen INTE tid med mej.
Har försökt "skippa honom" och då kajkade min mentala hälsa ihop totalt.
Så nu lever jag efter "jaja jag tar det som det är" och hoppas att hjärtat ändå ska inse de hjärnan redan vet
Att det kommer inte funka.. Men så länge mitt "hjärta" tycker "skiter jag i" så är det bara att hänga på I mitt fall hoppas jag ju att hans "ovillighet att ses/höra av sej" gör att jag kommer tröttna på honom

Och för att inte låta helt som den stalker jag är Så är han fullt medveten om hur jag är Och ja vi har diskuterat det
Vi har även diskuterat hans sporadiska kontakt. Jag är rätt rak och han med..

Så i ditt fall skulle jag ta mej en funderare på om omständigheterna är överkomliga (i tid, ork och vad det nu kan va) eller inte.
Jag anser att man kan kämpa LÄNGE för nåt som känns rätt... Längre än många andra skulle tycka (tom längre än jag själv tycker ibland )
Fast är omständigheterna "problem" (brottslighet, droger, "ohälsa" osv) så skulle jag nog inte va kvar.

 

[Dresden]

Det går, men det tar tid - mycket tid!
Kärleken finns kvar men den bleknar och blir lättare att leva med och så småningom kommer det att finnas plats för ny kärlek också. Lätt är det inte, men man får ta en dag i taget helt enkelt. Ibland kan det vara klokt att bryta helt en tid för att kunna gå vidare.

Försök att inte plåga dig själv genom att fastna i deppiga tankespår, försök låta dig själv vara glad och skratta emellanåt även om det först känns helt fel. Ingen vinner på att du mår dåligt, minst av allt du själv. Gör sånt som du normalt sett blir lycklig av, även om det känns tungt just nu, förr eller senare kommer den där glada känslan krypande tillbaka.

Men, jag vet inte om jag själv skulle uppskattat det här rådet när jag mådde som sämst av min påtvingade separation (jag som bröt upp trots att vi båda älskade varandra mycket, vi ville helt enkelt ha helt olika saker ur livet och jag gjorde valet att gå min egen väg). Det är bara så jag nu i efterhand önskar att jag hade försökt tänka, att jag inte plågat mig själv så länge som jag ändå gjorde. Jag hoppas att du orkar vara lite klokare

 

[Skogstokan]

Jag har tyvärr inte så många råd att ge då jag själv är i samma situation. Vi var ett par i fem år och han var mitt allt, min klippa. Trots detta var vi rörande överens om att förhållandet inte fungerade och att vi ville olika saker. Tiden sedan dess har varit som en sorgeprocess. Första året försökte vi vara vänner, för ett år sedan sa jag upp kontakten då jag träffat en fantastisk kille och ville ge oss en ärlig chans. Den här "vänner" grejen tror jag inte fungerar om man verkligen ska komma över någon. Nu har det gått ett år utan sms eller samtal, har inte råkat stöta på honom ute på stan heller. Det har krävt varje cell i min kropp vissa dagar för att inte höra av mig. Det som får mig att inte göra det är att jag vill att han ska vara lycklig och att jag inte behöver komma in och röra om i hans liv i onödan. Men jag saknar honom varje dag. Ibland mindre, ibland olidligt.

Så, hur har jag gjort för att överleva? Jag vet inte, man bara gör det. Precis som när man sörjer någon som dött. Jag tar en dag i taget och accepterar att det är som det är och att inget kan få det ogjort. Jag ångrar mig inte heller, det var tvunget att ta slut. Sorgen är inte lika förlamande som den var i början, men den finns där. Jag hoppas att det går över en dag, men gör det inte det så finns det ändå inget jag kan göra. Båda våra liv går vidare och jag ser fram emot allt som väntar mig.Trots allt är jag tacksam att jag fått uppleva en sådan kärlek, jag tror inte alla får uppleva en sådan som rör en så djupt.

Tillåt dig att sörja men gräv inte ned dig. Fortsätt med ditt liv och fundera på vad du vill göra och åstadkomma. Vissa dagar kommer att kännas bättre, vissa sämre. Till sist kommer det finnas fler och fler av de bättre dagarna.Tiden kommer att gå och sakta läka såret, ibland inte helt, ibland efter en väldigt lång tid. Men jag vågar lova att tiden kommer att göra sorgen lättare att hantera, bära och till sist mindre. Och du- du kommer att älska någon igen, kanske inte på samma sätt, men det här var inte den enda kärleken i ditt liv, även om det känns så nu.

 

[Bubbla]

Hur gör man? Hur överlever man ?

När bägge fortfarande har så mycket känslor kvar,men omständigheterna runt om gör att det inte fungerar... Det kommer ett sms i bland, och det skickas i väg också, det känns som man bara drar ut på lindandet,men hur ska man vara stark nog att kunna säga stopp, och sen hålla det själv också....

Har inget råd att ge. Men jag är i precis samma sits. Jag har försökt säga upp kontakten, men det kommer meddelanden, som jag försöker låta bli att svara på, men inte lyckas. Tänker att det kanske blir lättare och lättare med tiden, att det får ta den tid det tar liksom. Som någon annan skrev så är det ju en slags sorgeprocess. Skickar en kram i alla fall, för jag vet hur överjävligt svårt det är.

 

[Sleepy]

hur ska man vara stark nog att kunna säga stopp

Skriv en lista; punkta ner orsakerna till att du ville avsluta. Detta är ditt beslutsunderlag. När du vacklar, läs listan igen och påminn dig själv om varför det inte fungerade och varför du valde att avsluta. Sätt ner foten.

 

[Hermelin]

Om du anser att du mår bäst av att bryta kontakten - gör det! Fatta ett beslut och håll dig till det. Om du blir hjälpt av en lista som @Sleepy föreslår så använd det. Det är ungefär som att sluta röka - man måste ha bestämt sig på riktigt.

 

[Fibusen]

Det är inga droger, brottslighet eller något sånt "skit". För att göra en lång historia kort så skiljde jag mig för inte allt för länge sen,ett jobbigt uppbrott med mycket bråk från exet,så redan där var jag lite förstörd... Träffade sen denna kille i början av sommaren,vi umgicks som i ett kompisgäng flera stycken och hade jätteroligt, det var nog kärlek vid första ögonkastet egentligen,men eftersom jag gått igenom en jobbig skiljsmässa nyligen så pratade vi aldrig om vad vi kände,men tillslut gick det ju inte att hålla tillbaka,och vi kände samma sak bägge två.

Det var verkligen SÅ mycket kärlek, och vi fick en hel underbar sommar, men när vi nyligen "gick ut med det" (ville inte göra det direkt då vi inte alls visste hur det skulle funka) så blir folk runtomkring helt bananas,ex går i taket,vänner vänder ryggen och vi har fått ta sååå mycket skit så de har brutit sönder oss totalt,så efter att ha spenderat 4 dygn på varsitt håll med att bara grina och grina så bestämde jag att det får vara nog,jag orkar inget mer. Det finns barn med i bilden från bägge håll,så det har hotats om dom osv också,speciellt från mitt ex. Det tär,det tar för mycket energi,och det gör för ont. Vi var perfekta för varandra,men omständigheterna runt om gör att det kommer inte att funka. Problemet är att vi bor i samma "byhåla",och typ 500 m ifrån varandra,så vi kommer garanterat stöta på varandra.

 

[Monifa]

En stor del av mig säger: skit i vad andra tycker, trivs ni med varann ja då ska ni vara med varann. I slutet är det ändå ditt och hans liv, inte exets, vänners eller någon annan. Jag blir fasiken skogstokig på när andra ska vara med och tycka & bestämma lev ditt liv så lever jag mitt.

Men känner ni båda att matchen inte är värd att tas (för lite så är det att först är det stormigt, bråkigt och jobbigt men det lägger sig) kanske man ska låta bli en tid och försöka igen senare när förutsättningarna är bättre.

Men skulle ni känna efter en tid att ni saknar varann för mycket och ändå väljer att försöker så är det a och o att kunna prata om det som sker runt i kring (nu vet jag inte ålder på barnen men hade försökt prata med dom också) och stötta varann. Vet man vad man vill och båda vill lika så upplever jag att det oftast stärker relationen när man tidigt måste få till ett starkt team.

Sen, vad är det för jäkla vänner?

Känslorna svalnar till slut. Tog två år innan jag ärligt kunde säga att jag inte längre älskade mitt ex och ytterligare två år innan jag vågade älska och bli älskad. Men de gör det även fast att det till en början känns helt jäkla omöjligt.

 

[athena_arabians]

@Fibusen: Jag förstår att det är jobbigt, jag bor själv i en liten skitby och idiotsnacket som blir ibland är sanslöst.

Jag förstår om det känns nu som om det inte är värt att ta skiten men som @Monifa säger, det kan ju faktiskt bli så att det kommer att fungera någon gång i framtiden (för er skull hoppas jag det).

Jag hoppas du dokumenterat ev hot och polisanmäler, det är INTE acceptabelt oavsett situationen.

*stor kram*

 

[Dresden]

Det där var rätt långt ifrån det jag upplevde och med helt andra inslag (som att ni bor så nära t.ex) så jag känner att det jag skrev tidigare kanske inte passar in.
Det låter mer som det förhållande jag är i idag, i vårt fall är det släkten och vuxna barn som har åsikter. Vi har bestämt oss för att vi bara har ett liv och att det är varandra vi vill ha så vi ger inte upp så lätt även om det är tungt ibland. Det är kanske inte rätt väg för er att gå, kanske kostar det mer än vad ni orkar ge, men fundera över det ändå!
Det är jättejobbigt när barn är involverade, men som Monifa skriver - det lägger sig, förhoppningsvis.

Det är bara vi som lever i vår vardag och som vet hur lyckliga vi är tillsammans och i ert fall är det bara ni som kan bestämma om det är värt det i längden.

 

[Fibusen]

Vi har varit på väg att avsluta tidigare, just pga alla andra. Nu blev det lite spiken i kistan det senaste. Men jag är så ledsen så det känns som om hjärtat rivs ur bröstet snart... Vi har sagt hela tiden att säger vi verkligen att det är slut så är det,just för att det varit så veligt med allt,så sägs dom orden så är det verkligen över,och ja,jag sa dom orden. Och nu gör det bara så jävla ont,och jag gråter ihjäl mig snart...

 

[cirkus]

jag tycker det är fullkomligt vedervärdigt att det tar slut pga vad andra gör emot er. Att ni blir ledsna och sårade av elaka människor förstår jag, men att det driver er till att lämna varann är helt galet. Jag har inga råd att ge alls. Tycker bara det är helt sjukt att folk jävlas så hårt att ni måste bryta.

 

[Dresden]

Men varför ska ni offra er lycka för att andra ska bli glada??
Som Cirkus säger, det är helt sjukt! Vem skadas (på riktigt) för att ni två är tillsammans? Dör någon? Hatar någon av er den andres barn så att den blir utesluten ur er familj?
Om inte så tycker jag inte att andra har med ert förhållande att göra faktiskt!
Så länge ni båda är kära, passar ihop och tar till er varandras barn på ett bra sätt tycker jag inte att någon annan har med saken att göra, alls!

(och det var nog det värsta utbrott jag fått på internet hittills, ha ha... )

 

[Fibusen]

Jag flyttade hit till exet för en väldans massa år sen,så det har ju blivit så att jag har haft hans vänner som mina,men nu när jag lämnade han så står ju alla på hans sida,och jag är typ helt ensam. Har inte ens en handfull vänner kvar här ( men dom som är kvar visar verkligen vilka fina vänner dom är). Det blev skit av alltihopa helt enkelt,och jag tror aldrig jag känt mig så här förstörd någonsin.

 

[cirkus]

Jag flyttade hit till exet för en väldans massa år sen,så det har ju blivit så att jag har haft hans vänner som mina,men nu när jag lämnade han så står ju alla på hans sida,och jag är typ helt ensam. Har inte ens en handfull vänner kvar här ( men dom som är kvar visar verkligen vilka fina vänner dom är). Det blev skit av alltihopa helt enkelt,och jag tror aldrig jag känt mig så här förstörd någonsin.

De som redan vänt dig ryggen borde inte få påverka ditt liv ännu mer. Det är förstås lätt för mig att säga - strunta i dom - men ärligt inte ska väl folk som redan valt bort dig få påverka mer?

 

[Dresden]

Nu kan det ju vara så att det som håller er isär också är det som gör ert förhållande så speciellt, lite förbjudet, och då ger det extra kraft och krydda, men om det inte är så, ja då är det väl inte andra som ska få bestämma om ni ska få vara lyckliga eller inte?

Jag hoppas att du förstår hur jag menar, jag tänker bara att det är bra att fundera över vad det är som gör just er så speciella ihop.
Förhoppningsvis tar ni fram varandras bästa sidor och har riktigt roligt ihop, då ska väl inga andras åsikter få förstöra det?

Det är när det krisar som det visar sig vilka ens riktiga vänner är, det har jag verkligen fått lära mig. De få vänner jag har kvar efter de senaste turbulenta åren är de bästa vänner man kan tänka sig, men underbart nog har också ett par nya uppenbarat sig under tiden. Folk som förstår, som har egna erfarenheter och som inte dömer i förväg, dem ska man vara rädd om!

Håller tummarna för er!

 

[Korven]

Vi har varit på väg att avsluta tidigare, just pga alla andra. Nu blev det lite spiken i kistan det senaste. Men jag är så ledsen så det känns som om hjärtat rivs ur bröstet snart... Vi har sagt hela tiden att säger vi verkligen att det är slut så är det,just för att det varit så veligt med allt,så sägs dom orden så är det verkligen över,och ja,jag sa dom orden. Och nu gör det bara så jävla ont,och jag gråter ihjäl mig snart...

Kram