Att känna sig helt fel bland vissa människor

[bigganl]

För mig så blir det lite av en sport att försöka komma någon in på livet om jag inser att jag befinner mig i ett sällskap som ar få beröringspunkter med mitt vardagliga liv,. Även om det ytligt sett kan verka som att man inte har något gemensamt så har man oftast några gemensamma intressen.

Absolut. Om de bara vill släppa in en.

 

[bigganl]

De där människorna som du beskriver som oäkta är nog lika äkta som du. Bara annorlunda än dig och med andra intressen. Sedan vet du ju ganska lite om dem efter ett möte(där du inte har engagerat dig särskilt mycket heller), du har säkert en del gemensamt med åtminstone ett par av dem. Om du verkligen hade velat "passa in" och lära känna dem och vilka de är så hade du inte sett ner på dem som oäkta och ointressanta. Då hade du istället varit öppen och nyfiken. Det känns som att du dömmer dem utifrån dina egna fördomar om människor som klär sig på ett visst sätt och har vissa intressen.

Förr kunde jag känna mig obekväm i typ ett sånt sammanhang du beskriver. Jag kände nog lite som Niphredil. Om jag känner mig obekväm idag så brukar jag påminna mig om att det är min osäkerhet som spökar och att den är obefogad. Jag ser sådana situationer som ett tillfälle att öva upp min sociala kompetens. Jag låtsas att jag är bekväm och övar mig i att konversera. Det brukar leda till att jag snart slappnar och blir bekväm på riktigt. Det blir ju också betydligt roligare att engagera sig i ett samtal än att sitta bredvid och fokusera på vilket värdelöst samtalsämne det är. Deltar du i konversationen är du också med och styr den till områden som intresserar dig och chansen att hitta gemensamma intressen/nämnare ökar. Numera är jag faktist sällan obekväm även om jag inte känner mig hemma i t ex en sån situation du beskriver.

Om om jag ändå fattade hur jag ska citera med detta nya, men jag har inte greppat det.
Ja jag har säkert något gemensamt med flera av dem, men när de inte vill släppa in en i samtalet, hur 17 etablerar man kontakt? De få gånger jag pratade tittade de bara frågande på mig och fortsatte sen prata med varandra. Jag kan svära på att de inte skulle vara så här om jag träffade dem en och en. Det var som att fasaden inom deras grupp skulle skyddas till varje pris. Jag kände mig inte osäker alls. Jag är som jag är. Jag kände mig bara fel. Jag fick ingen kontakt och de visade inga tecken på att de var intresserade av kontakt. Jag träffar mycket sällan såna människor och det kändes väldigt konstigt.

 

[Raderad medlem 6459]

Oj. Nu har jag misslyckats med att förklara ser jag. Föraktfull är jag ablolut inte. Jag kände mig, precis som jag skrev, helt fel. Jag önskade att jag kommit på ett sätt att nå fram till dem. Säga något som gjorde att de faktiskt insåg att jag också var där. Någon som man kan ha med i samtalen. När jag sa något tittade de bara förvånad på mig och sen återgick de till att prata med varandra igen. Det är svårt att återge detta i text och det blir ju bara bitar av kvällen. Känslan av att vara en alien i sammanhanget var inte rolig. Jag är ju van att träffa så mycket olika människor så det blev bara mer och mer frustrerande när jag inte kom någon vart. Det måste ju finnas en igång, men jag fann den inte. Jag har en känsla av att de här människorna skulle vara helt annorlunda om jag träffade dem en i taget.

Jag fattar inte vad deras hår och kläder och smink har med någonting att göra faktiskt. Eller allt snack om att de är så "oäkta". Känns inte alls som något som som en person som är säker på sig själv skulle anmärka på, då behöver man liksom inte det.

 

[bigganl]

Tror det är en försvarsmekanism. Istället för att själv känna sig "fel" i sammanhanget så flyttas skuldbördan över till de andra; det är de som är "fel" och så kan man pusta ut. När man istället borde inse att alla är olika och att det är ok; och ta för givet att man är accepterad trots att man inte är som de. Men då måste man även acceptera och tycka att de är ok, trots att de "ja jösses, är som de är". För det är ju såna de är. Det är deras liv.

Visst är det skönt och avkopplande att umgås med de som är i mångt och mycket som en själv, det är bekräftande att det finns fler likadana och att man är ok som man är. Men man blir ju väldigt inskränkt om man inte umgås med andra också.

Det är ju vanligtvis bara roligt och mer intressant när människor är annorlunda. Då finns mycket mer att prata om. Men det förutsätter att båda parter är intresserade av att diskutera eller föra ett samtal. Eftersom de verkar leva ett väldigt annorlunda liv än mig hade det nog varit väldigt roligt att prata med dem bara de hade velat släppa in mig i samtalen. Här var det stängt.

 

[bigganl]

Men har de i den andra gruppen (den som bara pratar sina intresseområden) inga sociala "plikter". Är det socialt ok att sitta och fördöma folk som inte gift sig efter att varit förlovade mer än ett år? Pratar man enbart om kungahuset i en halvtimme om man ser att några personer inte säger ett ljud?
Jag anser att det är dom som är ouppfostrade och självcentrerade.

Tack! Det är lite så jag också tänker. Det är ju ett ansvar från båda håll.

 

[bigganl]

Fast tror du inte att det är en viss typ av person som får dig att känna utanför? Du sa att de var vad jag utläser som perfekt stylade och frågan är om du inte kände dig lite förminskad av det (jag kan ha fel)? Jag är aldrig det och kommer aldrig att vara det vilket är helt ok (jag trivs bäst i mina camo-kläder!). Jag vet givetvis hur man sminkar sig även om jag inte har något intresse av det men i det här fallet hade jag kunnat sagt: "Vilken vacker ögonskugga, vilket märke är det?" bara för att få igång en konversation som jag kunde hänga med i.

De får vara klädda hur de vill. Det var egentligen onödigt att ta med deras klädsel. Det vara mer ett sätt att förklara helheten. Deras fasad satt liksom både på ytan och i deras beteende. Det gick hand i hand. Jag tittar inte ofta på de här "real housewifes of"-progrmmen på tv, men något avsnitt har jag väl sett någon gång. Det var lite av den känslan där det handlar om att visa upp en fasad utåt och inte öppna upp och visa sitt riktiga jag. Jag är nyfiken på vilka människorna är under fasaden och jag blev frustrerad över att inte lyckas få till en liten öppning ens.

 

[bigganl]

Fast du kan man försynt och artigt säga: "Jaha, men varför tycker ni de är smaklösa?" Så länge man inte attackerar någon är de där små artiga frågorna ganska roliga Fast att som de gjorde är rakt av oartigt, man kan tycka att tatueringar är gräsliga men i ett sällskap när någon har synliga tatueringar kan man faktiskt vara tyst.

Jag är väl lite gammaldags men jag har kul när jag läser Ribbings spalt i DN. Jag håller inte med om allt men man kan få bra tips hur man hanterar sociala situationer artigt utan att göra våld på sig själv.

Jag längtar efter att få använda hennes kommentar när man vill få någon att sluta ställa oönskade personliga frågor: "Titta, det står en älg utanför fönstret!"

Ja jag kunde ställt frågan om tatueringarna, men det var senare på kvällen och då hade jag liksom gett upp. Varje gång jag pratade fick jag bara stirrande ögon på mig. Inte respons på vad jag sa en enda gång, så jag tröttnade. Kommentaren med älgen vore kul att få använda.

 

[bigganl]

Då hade jag nog blivit den vuxne dräparen innan jag gick.
Jag hade högt sagt; -Hörnini, jag vet inte om ni sett mina tatueringar och i så fall har jag en fråga; -Ska jag ta det ni just sa som ett angrepp på min person eller vill ni att jag ska berätta varför just jag gillar tatueringar?

Men jag förstår inte vad värdinnan gjorde, ville hon sälja något eller varför hade hon bjudit in ett gäng ouppfostrade barnungar och er samtidigt? Hon borde ju veta hur det andra gänget är.

Den kaxige tonåringen i mig hade lust att göra som du beskrev, men jag orkade inte engagera mig. Värdinnan sa inte så mycket. Hon pladdrade på som vanligt och hon är väldigt öppen som person. Hon fick inte heller mycket respons men hon veerkade inte bry sig om det. Jag har inte pratat med henne om det. Det borde jag nog göra. Jag blev väldigt förvånad över att hon bjudit in dem. Det kändes inte alls som hennes umgänge, men som sagt, de kanske är helt annorlunda en och en?

 

[bigganl]

Jag fattar inte vad deras hår och kläder och smink har med någonting att göra faktiskt. Eller allt snack om att de är så "oäkta". Känns inte alls som något som som en person som är säker på sig själv skulle anmärka på, då behöver man liksom inte det.

Som jag skrev innan så har kläderna inte med saken att göra. Det var mer ett sätt att beskriva helheten. Utsidan motsvarade deras sätt. Den perfekta fasaden liksom. Det var nog onödigt att skriva med. De får ju klä sig precis som de vill, men det jag saknade var att de öppnade upp och ville tillåta kontakt. Det är ju omöjligt att föra ett samtal när man inte blir insläppt. Äkta är de såklart under ytan. Jag önskar att jag funnit ett sätt att få dem att slappna av och visa vilka de är egentligen.

 

[Stalone]

@Stalone

Att resa i jobbet är knappast något privilegium utan snarare en form av tortyr. Tidiga morgonar, sena kvällar, sitta inklämd på ett flyg, tåg, buss
whatever, se insidan av en möteslokal och sedan åka hem igen. Samt minimal resersättning (jag tror vi har 100 kr i timmen och sedan skatt på det).

Jag förstod det som att det var nöjesresor som genomfördes? En kan ju ändå se det som ett privilegium att ens ha möjlighet att flyga flera gånger per år. Sen var det här bara exempel på saker en hade kunnat börja diskutera om

 

[Raderad medlem 6459]

@bigganl

Jag önskar att jag funnit ett sätt att få dem att slappna av och visa vilka de är egentligen.

Fast det här känns lite lätt nedlåtande tycker jag. Vad är det som säger att du vet att de inte är sig själva? Jag skulle aldrig orka umgås med folk om jag hela tiden skulle sätta mig och analysera dem i bitar, förutsätta att jag ser igenom dem och ser att de beter sig oäkta och inte är sig själva och sen fundera över hur jag kan få dem att "visa vilka de är". Låter ju snorjobbigt.

De var ju inte på en terapisession utan en tjejkväll. Förutom att inte vara oförskämda, kan du inte låta dem vara som de vill? Så piffade och fina som de vill, prata om det de vill etc?

 

[bigganl]

Jag förstod det som att det var nöjesresor som genomfördes? En kan ju ändå se det som ett privilegium att ens ha möjlighet att flyga flera gånger per år. Sen var det här bara exempel på saker en hade kunnat börja diskutera om

Det var både jobbresor och nöjesresor som diskuterades. Inget om själva resorna utan det förnedrande i säkerhetskontrollerna och vilka resmål de besökt. -när jag reste till..men jag har varit i... och jag har varit ända till.... Ja så höll det på. Jag hade gärna lyssnat och pratat om de olika resmålen. De hade varit på flera platser och länder jag aldrig besökt så det hade varit intressant. Ja jag försökte ställa frågor, men utan respons. Det kom bar ett -tänk när jag åkte till....

 

[bigganl]

@bigganl


Fast det här känns lite lätt nedlåtande tycker jag. Vad är det som säger att du vet att de inte är sig själva? Jag skulle aldrig orka umgås med folk om jag hela tiden skulle sätta mig och analysera dem i bitar, förutsätta att jag ser igenom dem och ser att de beter sig oäkta och inte är sig själva och sen fundera över hur jag kan få dem att "visa vilka de är". Låter ju snorjobbigt.

De var ju inte på en terapisession utan en tjejkväll. Förutom att inte vara oförskämda, kan du inte låta dem vara som de vill? Så piffade och fina som de vill, prata om det de vill etc?

De pratade ingenting om vad de själva tyckte om, vad de gillar att göra osv. Ingenting personligt. Allt prat handlade om vilken bil man kör, vems man som tjänade mest pengar, hur stort hus de hade, hyr dyra telefoner de köpt till sina barn, hur ofta de har råd att åka utomlands osv. Jag är mer intresserad av människan, dess åsikter, erfarenheter av livet, deras upplevelser, vad de upskattar/ogillar osv. De får vara hur piffade och fina som de vill, men jag tycker det hade varit trevligare som de släppt in oss i sina samtal också. (för att ha en chans att kunna påverka samtalen, ställa frågor som faktiskt får svar, ja kommunicerat helt enkelt)

 

[Raderad medlem 6459]

@bigganl Att vilja bli insläppt i ett samtal (dvs att de ska bete sig som folk) är inte samma sak som att du önskar att du kunde få dem att slappna av och visa vilka de egentligen är.

 

[mandalaki]

Men har de i den andra gruppen (den som bara pratar sina intresseområden) inga sociala "plikter". Är det socialt ok att sitta och fördöma folk som inte gift sig efter att varit förlovade mer än ett år? Pratar man enbart om kungahuset i en halvtimme om man ser att några personer inte säger ett ljud?
Jag anser att det är dom som är ouppfostrade och självcentrerade.

Eller så är det ouppfostrat och självcentrerat att sitta och tiga när de övriga vid bordet talar om något de gillar att tala om.

 

[mandalaki]

Oj. Nu har jag misslyckats med att förklara ser jag. Föraktfull är jag ablolut inte. Jag kände mig, precis som jag skrev, helt fel. Jag önskade att jag kommit på ett sätt att nå fram till dem. Säga något som gjorde att de faktiskt insåg att jag också var där. Någon som man kan ha med i samtalen. När jag sa något tittade de bara förvånad på mig och sen återgick de till att prata med varandra igen. Det är svårt att återge detta i text och det blir ju bara bitar av kvällen. Känslan av att vara en alien i sammanhanget var inte rolig. Jag är ju van att träffa så mycket olika människor så det blev bara mer och mer frustrerande när jag inte kom någon vart. Det måste ju finnas en igång, men jag fann den inte. Jag har en känsla av att de här människorna skulle vara helt annorlunda om jag träffade dem en i taget.

Jag har svårt att se något mer föraktfullt än att säga att människor inte är äkta, faktiskt.

 

[Mixoman]

De pratade ingenting om vad de själva tyckte om, vad de gillar att göra osv. Ingenting personligt. Allt prat handlade om vilken bil man kör, vems man som tjänade mest pengar, hur stort hus de hade, hyr dyra telefoner de köpt till sina barn, hur ofta de har råd att åka utomlands osv. Jag är mer intresserad av människan, dess åsikter, erfarenheter av livet, deras upplevelser, vad de upskattar/ogillar osv. De får vara hur piffade och fina som de vill, men jag tycker det hade varit trevligare som de släppt in oss i sina samtal också. (för att ha en chans att kunna påverka samtalen, ställa frågor som faktiskt får svar, ja kommunicerat helt enkelt)

En del funkar så. Jag utgår från att de tycker den typen av umgänge är givande och utvecklande, åtminstone att det är just på det viset de vill umgås. Om någon av dom hamnade på en kväll där alla hade onepiece och direkt kröp upp i soffan och började berätta om sitt sexliv och detaljerat om alla sina relationer genom åren skulle den säkert känna sig felplacerad och utanför.
Så det gäller att sortera så man själv är bland människor man trivs med och där det känns givande

 

[mandalaki]

Självklart hamnar man ibland i sällskap där man känner att man inte har mycket gemensamt med de övriga. Men då får man väl göra det bästa av situationen, ta fram sin sociala kompetens och humma med i samtalet så gott det går, alternativt diskutera det på det sätt man vill.

Att istället sitta moltyst och hoppas att det ska få sällskapet att ta upp något man själv vill prata om och sedan för sig själv avfärda dem som oäkta - det är ju inte social kompetens alls.

Känner man sig utanför i många sammanhang - då kanske det är ett personlighetsdrag. Man kanske har lätt att betrakta sig själv som off. Och om det gör att man blir nedslagen kanske man ska försöka byta strategi för att dämpa det draget.

 

[Petruska]

Jag har svårt att se något mer föraktfullt än att säga att människor inte är äkta, faktiskt.

Dessutom är det ju helt obegripligt? Vem är man att avgöra andras "äkthet", och vad i all världen är den där äktheten för något? Tycker det är ungefär som när någon säger att någon annan inte har några känslor. Vad vet man om det?

 

[Lenita]

Jag hade inte kunnat hålla truten i alla fall....