Att känna sig helt fel bland vissa människor

bigganl

Trådstartare
Ja ibland känner jag mig verkligen helt fel i ett sammanhang. Jag avundas människor som liksom smälter in i varje ny situation och med alla möjliga olika människor, men jag lyckas inte vara sådan själv. Jag har ingenting emot olika sorters människor. De kan vara hur de vill bara de är äkta. Det är de här som har en tydlig fasad och som känns som plast, jag inte kan med. Är det fler som känner så här? Hur hanterar ni det i så fall?
Jag fastnade i dessa tankar idag och behöver skriva av mig. Ska ta ett exempel.
I början av sommaren var jag bjuden till en kompis på en liten tjejkväll med gott att äta. Jag hade med mig en annan kompis och sen var det 5 personer jag aldrig mött förut. Inget konstigt egentligen, men de var liksom inte äkta någonstans. De var omsorgsfullt toppsminkade, hade varje hårstrå perfekt på plats, dräktliknande klänningar och en min som gjorde att de såg ut som skyltdockor. Jaha, det kanske släpper när vi sätter oss och äter tänkte jag. Jag var inte klädd slafsigt, men semesterklädd. En kort kläning, håret i en slarvig knut och en kort adidasjacka över. Normalklädd för att vara mig. (inga höstrån från stallet) ;) Vi satte oss för att äta. De började livligt diskutera det kränkande i att flygplatserna måste kontrollera alla passagerare så noga. Det var såååå pinsamt när det pep i metalldetektorn och eftersom de reser så ofta blir ju detta ett problem.... Ja sen fortsatte de med att diskutera vilka länder de varit i och verkade föra någon inbördes tävlan om vem som varit i flest länder. zzzzzzzzzzzzzzz. Kan det bli mer ointressant? Jag hade inte minsta intresse av detta och tycker inte det är kränkande alls att kontrollera passagerare som ska flyga, så jag satt tyst. (bara det är rätt ovanligt för min del).
Sen fortsatte de med att diskutera kronprinsessans födelsedag som varit på TV kvällen innan och pratade länge och väl om hur illa det var att kungafamiljen hade fått sitta utan tak. Tänk, de fick ju regn på sig... Så prominenta personer skulle ju i alla fall ha haft ett tak över sig. öööhhhh.
Här någonstans ville jag helst resa mig upp och gå. Jag bryr mig inte ett kvatt om kungen får regnvatten på sin kostym eller vilka färger det är på Madelenes klänning.
Den ena deklarerade att hennes man åkt hemifrån och hon kunde inte varken sova eller äta när inte han var hemma så hon var helt förkrossad. Det enda jag kunde tänka på var hur hon klarar av att jobba på dagarna då när han inte är med och håller henne i handen.
Så här fortgick det. Jag och kompisen ursäktade oss efter ett tag och åkte. Vi tittade på varandra och gapskrattade. Hon hade känt sig lika bortkommen som jag. Nu är jag mycket äldre än henne och jag var i och för sig äldre än alla andra där också, men de 5 okända kvinnorna var bara 4-5 år yngre än mig. Ändå kände jag mig som en tonåring med en skock tanter som man inte har ett dugg gemensamt med.

Vad gör man? Jag känner att jag åtminstone borde ställa en artig fråga emellanåt, men jag kan liksom inte få fram det. Jag frågar gärna när jag är uppriktigt intresserad, men människor som inte känns mera äkta än min diskborste klarar jag inte av att föra ett vettigt samtal med.
Jag har ingen aning om hur de här människorna är PÅ RIKTIGT. Vilka är de?
En av dessa människsor träffade jag av en slump förra veckan och hon log strålande mot mig. -hur är det? Är det bra med dig? ... precis som om hon bryr sig om det. Varför dessa påklistrade trevligheter som märks så tydligt att det inte är äkta?

Nu dräller det inte av såna här människor som tur är. De flesta är riktiga människor som är som de är. Det uppskattar jag, men det är jobbigt att hamna i de här situationerna och jag märker att jag är riktigt värdelös på att hantera det. Är det bara jag som är dum i huvudet eller?
 
Ja ibland känner jag mig verkligen helt fel i ett sammanhang. Jag avundas människor som liksom smälter in i varje ny situation och med alla möjliga olika människor, men jag lyckas inte vara sådan själv. Jag har ingenting emot olika sorters människor. De kan vara hur de vill bara de är äkta. Det är de här som har en tydlig fasad och som känns som plast, jag inte kan med. Är det fler som känner så här? Hur hanterar ni det i så fall?
Jag fastnade i dessa tankar idag och behöver skriva av mig. Ska ta ett exempel.
I början av sommaren var jag bjuden till en kompis på en liten tjejkväll med gott att äta. Jag hade med mig en annan kompis och sen var det 5 personer jag aldrig mött förut. Inget konstigt egentligen, men de var liksom inte äkta någonstans. De var omsorgsfullt toppsminkade, hade varje hårstrå perfekt på plats, dräktliknande klänningar och en min som gjorde att de såg ut som skyltdockor. Jaha, det kanske släpper när vi sätter oss och äter tänkte jag. Jag var inte klädd slafsigt, men semesterklädd. En kort kläning, håret i en slarvig knut och en kort adidasjacka över. Normalklädd för att vara mig. (inga höstrån från stallet) ;) Vi satte oss för att äta. De började livligt diskutera det kränkande i att flygplatserna måste kontrollera alla passagerare så noga. Det var såååå pinsamt när det pep i metalldetektorn och eftersom de reser så ofta blir ju detta ett problem.... Ja sen fortsatte de med att diskutera vilka länder de varit i och verkade föra någon inbördes tävlan om vem som varit i flest länder. zzzzzzzzzzzzzzz. Kan det bli mer ointressant? Jag hade inte minsta intresse av detta och tycker inte det är kränkande alls att kontrollera passagerare som ska flyga, så jag satt tyst. (bara det är rätt ovanligt för min del).
Sen fortsatte de med att diskutera kronprinsessans födelsedag som varit på TV kvällen innan och pratade länge och väl om hur illa det var att kungafamiljen hade fått sitta utan tak. Tänk, de fick ju regn på sig... Så prominenta personer skulle ju i alla fall ha haft ett tak över sig. öööhhhh.
Här någonstans ville jag helst resa mig upp och gå. Jag bryr mig inte ett kvatt om kungen får regnvatten på sin kostym eller vilka färger det är på Madelenes klänning.
Den ena deklarerade att hennes man åkt hemifrån och hon kunde inte varken sova eller äta när inte han var hemma så hon var helt förkrossad. Det enda jag kunde tänka på var hur hon klarar av att jobba på dagarna då när han inte är med och håller henne i handen.
Så här fortgick det. Jag och kompisen ursäktade oss efter ett tag och åkte. Vi tittade på varandra och gapskrattade. Hon hade känt sig lika bortkommen som jag. Nu är jag mycket äldre än henne och jag var i och för sig äldre än alla andra där också, men de 5 okända kvinnorna var bara 4-5 år yngre än mig. Ändå kände jag mig som en tonåring med en skock tanter som man inte har ett dugg gemensamt med.

Vad gör man? Jag känner att jag åtminstone borde ställa en artig fråga emellanåt, men jag kan liksom inte få fram det. Jag frågar gärna när jag är uppriktigt intresserad, men människor som inte känns mera äkta än min diskborste klarar jag inte av att föra ett vettigt samtal med.
Jag har ingen aning om hur de här människorna är PÅ RIKTIGT. Vilka är de?
En av dessa människsor träffade jag av en slump förra veckan och hon log strålande mot mig. -hur är det? Är det bra med dig? ... precis som om hon bryr sig om det. Varför dessa påklistrade trevligheter som märks så tydligt att det inte är äkta?

Nu dräller det inte av såna här människor som tur är. De flesta är riktiga människor som är som de är. Det uppskattar jag, men det är jobbigt att hamna i de här situationerna och jag märker att jag är riktigt värdelös på att hantera det. Är det bara jag som är dum i huvudet eller?

Det där sällskapet låter ju lite udda, men jag skulle nog bli lite nyfiken på dem, just för att det låter som en sorts människor jag aldrig skulle umgås med i vanliga fall. Så då blir man ju nyfiken på hur de tänker, för uppenbarligen finns de ju, och då skulle jag vilja veta mer om hur sådana som de ser på livet, vad som är viktigt, och så vidare. I liknande lägen brukar jag däremot inte berätta särskilt mycket alls om mig själv, utan mer lyssna och fråga de andra. Bekräfta dem om det finns någon detalj man kan hålla med om, typ att det är lite meckigt att behöva ta av sig skorna också när man flyger från USA, eller vad det nu kan vara. Då har man sagt nåt, och sen kan man hålla tyst när samtalet kommer in på sånt man absolut inte håller med om. De flesta människor tycker om att bli bekräftade i det de säger, och när andra är intresserade av vad de gör och hur de tänker, så det funkar oftast. Men man går liksom över från privatläge till undersökarläge, så att säga.
 
Senast ändrad:
Såna människor klarar inte jag heller av. Men jag föredrar att andra pratar som pratkvarnar i min närhet och jag bara behöver inflika med någon kommentar här och var. Men det ska vara om "riktiga" saker, inte någon tävlan om vem som varit utomlands flest ggr.
Jag pratar på om det är något jag är intresserad av, annars sitter jag tyst. Eller så är jag bara tyst för att jag inte vet hur jag ska agera. Det är lite olika.
 
Vad gör man? Jag känner att jag åtminstone borde ställa en artig fråga emellanåt, men jag kan liksom inte få fram det. Jag frågar gärna när jag är uppriktigt intresserad, men människor som inte känns mera äkta än min diskborste klarar jag inte av att föra ett vettigt samtal med.
Jag har ingen aning om hur de här människorna är PÅ RIKTIGT. Vilka är de?

Ja du, det undrar man :laugh:

Jag hamnar då och då i liknande situationer. Förr, när jag var yngre, reagarade jag nog ungefär som du.
Numera löser jag det genom att vara...mig själv. Dvs i ditt exempel skulle jag slängt in någon fråga om kungahuset som intresserar MIG, tex om de dna-testar alla kungliga barn vid födseln för att säkerställa att de har den angivna fadern (det sägs ju att ca 1 barn av 10 rent allmänt inte har det) och kanske fortsätta diskutera huruvida det är lite fånigt att upphöja en familj pga biologiskt arv...som de då kanske inte ens har :angel:
När resorna diskuterades, kanske försöka få in samtalet på vad resandet gjort med en som person, om de förändrats inuti. Och om det ur den aspekten spelar nån roll om en reser långt bort eller närmare.
Osv.
Dvs inte direkt byta ämne, men inte heller jamsa med i samtalsämnen som inte känns meningsfulla alls, utan försöka föra över konversationen till en intressantare nivå.
Ibland lyckas det, ibland uppstår det en pinsam tystnad :o:D
 
haha! Ja det där med DNA-test skulle ju ha varit rätt kul att komma med, men då kan jag nog svära på att det hade blivit en pinsam tystnad. :)
Det jobbigaste är liksom känslan i kroppen. Jag känner mig obekväm och vill bara fly. Det är obehagligt och jag känner mig FEL.
Minns på min systers bröllop då jag lyckats få bortdsplacering vid ett bord där jag inte kände en kotte. De runt mig började diskutera "konstens intåg i etablissemanget" (!!) Jag var helt lost. Eh... och det betyder? Sen fortsatte de med att ondgöra sig över människor som förlovar sig men inte gifter sig inom ett år. Så kunde man inte göra. Absolut inte vara förlovad mer än ett år för annars var förlovningen helt meningslös. Då kunde jag inte vara tyst utan sa bara lugnt. Jag har varit förlovad i 7 år. Det blev knäpptyst en stund, sen bytte de samtalsämne. :)

(och nu har jag varit förlovad i 15 år, är ännu inte gift och lika glad för det)
 
Såna där lägen brukar jag göra en sport av att anpassa mig socialt så mycket det bara går(utan att göra våld på mig själv). Jag hade t ex en gång en bordsherre som var en ren katastrof; han var bara intresserad av sig själv och sina intressen och hans enda intresse var golf. Jag är minst sagt ointresserad av golf men jag lyckades trots det se till att vi höll igång någon slags konversation under tiden vi satt till bords. Jag borde få medalj.

Däremot finns det folk som jag verkligen inte klickar med, jag tycker inte illa om dem men det känns inte som om vi når varandra och det gör mig superfrustrerad. Vad jag än säger så känns det som om de misstolkar mig, inte så att det blir någon konflikt utan det blir bara...fel.
 
Det där låter som människor som är ganska (:angel:) olika mig så jag hade nog tagit tillfället i akt och börjat diskutera lite! Exempelvis vilket privilegie det är att ens kunna genomföra flera flygresor, monarkins vara eller icke vara, att vara en egen person i sitt förhållande osv. Hade ju varit jätteintressant då det är relativt sällan jag umgås med människor som är såpass olika mig :)
 
Jag passar inte in på formella tillställningar.
Jag pratar med alla, är inte oartig, skrattar glatt åt det jag tycker är roligt och ler snällt om jag tycker det är mindre kul. Tar inte för mycket plats, pratar med dom som sitter tysta så ingen blir utanför. Hjälper till att duka av o bort om det behövs och är inte plump. Oavsett vilken grupp av människor det är så får jag kontakt.
Men jag blir aldrig en del i gruppen - ofta finner jag mig sittande "ensam" vid bordet någonstans vid desserten. Alla andra har vänt sig mot bordsgrannen åt "andra hållet".
Det är nog min aura.
 
@bigganl

De var omsorgsfullt toppsminkade, hade varje hårstrå perfekt på plats, dräktliknande klänningar och en min som gjorde att de såg ut som skyltdockor
Sånt brukade göra mig jätteosäker förut och på en gång brukade jag tänka att de säkert var jättesnobbiga och otrevliga, inbillade mig att de tittade "snett" etc. Sen insåg jag att jag, även om jag hade rätt, inte var det minsta bättre själv som förutsatte att de var hemska människor (typ) enkom baserat på hur de såg ut. Att deras trista blickar lika mycket kunde ha varit inbillade för att jag kände mig osäker omkring mer fixade människor.
 
Jag känner att jag rätt ofta hamnar i sammanhang med personer som jag inte kan identifiera mig med eller som är väldigt olika mig själv. Men- jag blir lite förvånad över folks svar här i tråden. Umgås / jobbar etc man bara med folk som är likadana? Jag tänker också att det kan vara nyttigt art träffa folk med andra värderingar/ livsstil än en själv.
Det jag också tycker är intressant i TS inlägg är ju att du tycker de är ytliga. Men på samma gång ska man vara väldigt noga tycker jag att inte döma folk. Vad jag förstår var de trevliga mot er? Var ni trevliga tillbaka? Försökte ni lära känna dem?
Sen är jag inte heller intresserade av det som de pratade om enligt TS inlägg men jag blir lite förvånad av folks svar i tråden.
 
Jag avundas människor som liksom smälter in
Att smälta in som att trivas i alla sällskap är en sak, så länge det inte är på bekostnad av sig själv.

Bättre att vara sig själv och vara nöjd med det, att acceptera att andra är annorlunda och se det som intressant. De behöver inte vara som du. Du behöver inte heller vara som de är, utan var trygg i dig själv och ta för givet att de accepterar dig som du är - och om situationen uppstår att de inte gör det, så reagera på det då.

Olikheter berikar. Acceptans är nyckeln - från båda håll.
 
Fast vad då? Det finns många människor som är intresserade av kungahuset, det är inte konstigt! Min kompis har en bild på Chris och Madde som bakgrundsbild på sin telefon. Lite på skämt, men också för att hon gillar dom. Jag kan också tycka att det är trevligt att slötitta på tv när någon kunglighet fyller år eller dylikt. Kunghuset är meningslöst men ändå trevligt att det finns.

Och ja, dom reser ofta, jättekul för dom. Jag kan förstå att man tycker det är jobbigt när det piper i metalldetektorn, det är inte speciellt kul att bli visiterad. Och börjar man prata flygplatser är det inte konstigt att man kommer in på var man har varit.

Varför passade du inte på att fråga intressanta frågor om vad man kan göra i olika länder, vad finns att se, festa, sola etc?

Tjejen du träffade, HUR VET du att hon inte är äkta? Om man träffar någon man varit på samma middag som är det väl en SJÄLVKLARHET att man stannar till säger hej och frågar hur det är? Det handlar om god uppfostran.

Du skriver att DU inte är intresserad av om kungen får vatten på sig, men uppenbarligen så är resten av sällskapet intresserad av det och ja, då är det förmodligen värt att prata om. En ytlig konversation, det har man väl rätt ofta?

Det är DU som fördömer dom... På vilka grunder? Varför skulle dom inte vara på riktigt? För att dom har klätt sig med omsorg och vill känna sig fina? För att dom pratar om saker som intresserar dom?

Värdinnan, hur är hon? Vad har hon sagt så här dagarna efter tillställningen när du berättat hur du och din kompis asgarvat när ni lämnat sällskapet?

Hur svårt kan det vara att vara artig? Vad då är dom på riktigt? Inte mer äkta än en diskborste? Skärp dig! Bara för att du verkar ha svårt att anpassa dig kan du inte skylla på resten av sällskapet.

Värsta tråden jag läst på länge.
 
Det där låter som människor som är ganska (:angel:) olika mig så jag hade nog tagit tillfället i akt och börjat diskutera lite! Exempelvis vilket privilegie det är att ens kunna genomföra flera flygresor, monarkins vara eller icke vara, att vara en egen person i sitt förhållande osv. Hade ju varit jätteintressant då det är relativt sällan jag umgås med människor som är såpass olika mig :)

Tänker precis likadant! Kul att ta tillfället i akt och diskutera med människor som har andra infallsvinklar än en själv :)
 
Endel har man helt enkelt inget gemensamt med för att man är så olika, även om personen är 'äkta'. Då kan jag gärna visa intresse och diskutera vilt även om ämnen jag inte är öht intresserad av. Det kan bli riktigt intressant och roligt efter en stund!

Men det brukar märkas om det är någon som faktiskt inte är sej själv, som ibland kanske tom vill vara lite mer än andra. Såna är ju nästan omöjliga att diskutera med för mej. Det blir bara totalt fel och falskt.
Har också varit på en sån tjejmiddag som TS skriver om och oj vad jag bara ville därifrån. Tack gode gud att en av tjejerna (utöver min där enda vän) var lite mer....jordnära..., vi hade jättekul ihop, men för de andra var jag ju jordens tristaste person :angel:

Nu bryr jag mej inte. Har jag inte nåt att säga så kan jag lätt vara tyst. No problem. Det rör mej inte i ryggen.

Men alltså. Är det bara JAG som ska anpassa mej? Ska inte andra kunna anpassa sej efter MIN personlighet också? Vem är det som säger att det är jag som är tråkig som inte kommer in i gänget eller samtalet? Kan det inte bero på att jag inte blir insläppt eller att andra har svårt att hantera en person som inte är lika framåt som den själv?
Jag vill inte krusa för folk som uppenbarligen inte alls är intresserade, då kvittar det och har inga problem att 'vara ensam i en grupp'.
 
Ja, det har nog hänt att jag hamnat i sådana sällskap men det blir mer och mer ovanligt allt eftersom umgänget blir mer etablerat. Jag har en bekant som jag direkt kan tänka mig är en av de där toppsminkade tjejerna som pratar om kungahus och om hur svårt det är när maken är hemma. Hon är jättegullig och trevlig, hur mysig som helst men vi funkar bäst på distans. Typiska FaceBook-kompisar.

Jag brukar försöka ducka sådana där träffar jag redan på förhand anar kommer att få mig att känna som en katt bland råttorna.
 
För mig låter det inte som att du kände dig fel - det låter mer som att du tycker att de var fel. Du beskriver dem ju väldigt föraktfullt.

Så länge man ser andra människor med så mycket förakt får man nog svårt att smälta in. Bättre att skaka av sig känslan och aldrig träffa dem igen.
 
Ja ibland känner jag mig verkligen helt fel i ett sammanhang. Jag avundas människor som liksom smälter in i varje ny situation och med alla möjliga olika människor, men jag lyckas inte vara sådan själv. Jag har ingenting emot olika sorters människor. De kan vara hur de vill bara de är äkta. Det är de här som har en tydlig fasad och som känns som plast, jag inte kan med. Är det fler som känner så här? Hur hanterar ni det i så fall?
Jag fastnade i dessa tankar idag och behöver skriva av mig. Ska ta ett exempel.
I början av sommaren var jag bjuden till en kompis på en liten tjejkväll med gott att äta. Jag hade med mig en annan kompis och sen var det 5 personer jag aldrig mött förut. Inget konstigt egentligen, men de var liksom inte äkta någonstans. De var omsorgsfullt toppsminkade, hade varje hårstrå perfekt på plats, dräktliknande klänningar och en min som gjorde att de såg ut som skyltdockor. Jaha, det kanske släpper när vi sätter oss och äter tänkte jag. Jag var inte klädd slafsigt, men semesterklädd. En kort kläning, håret i en slarvig knut och en kort adidasjacka över. Normalklädd för att vara mig. (inga höstrån från stallet) ;) Vi satte oss för att äta. De började livligt diskutera det kränkande i att flygplatserna måste kontrollera alla passagerare så noga. Det var såååå pinsamt när det pep i metalldetektorn och eftersom de reser så ofta blir ju detta ett problem.... Ja sen fortsatte de med att diskutera vilka länder de varit i och verkade föra någon inbördes tävlan om vem som varit i flest länder. zzzzzzzzzzzzzzz. Kan det bli mer ointressant? Jag hade inte minsta intresse av detta och tycker inte det är kränkande alls att kontrollera passagerare som ska flyga, så jag satt tyst. (bara det är rätt ovanligt för min del).
Sen fortsatte de med att diskutera kronprinsessans födelsedag som varit på TV kvällen innan och pratade länge och väl om hur illa det var att kungafamiljen hade fått sitta utan tak. Tänk, de fick ju regn på sig... Så prominenta personer skulle ju i alla fall ha haft ett tak över sig. öööhhhh.
Här någonstans ville jag helst resa mig upp och gå. Jag bryr mig inte ett kvatt om kungen får regnvatten på sin kostym eller vilka färger det är på Madelenes klänning.
Den ena deklarerade att hennes man åkt hemifrån och hon kunde inte varken sova eller äta när inte han var hemma så hon var helt förkrossad. Det enda jag kunde tänka på var hur hon klarar av att jobba på dagarna då när han inte är med och håller henne i handen.
Så här fortgick det. Jag och kompisen ursäktade oss efter ett tag och åkte. Vi tittade på varandra och gapskrattade. Hon hade känt sig lika bortkommen som jag. Nu är jag mycket äldre än henne och jag var i och för sig äldre än alla andra där också, men de 5 okända kvinnorna var bara 4-5 år yngre än mig. Ändå kände jag mig som en tonåring med en skock tanter som man inte har ett dugg gemensamt med.

Vad gör man? Jag känner att jag åtminstone borde ställa en artig fråga emellanåt, men jag kan liksom inte få fram det. Jag frågar gärna när jag är uppriktigt intresserad, men människor som inte känns mera äkta än min diskborste klarar jag inte av att föra ett vettigt samtal med.
Jag har ingen aning om hur de här människorna är PÅ RIKTIGT. Vilka är de?
En av dessa människsor träffade jag av en slump förra veckan och hon log strålande mot mig. -hur är det? Är det bra med dig? ... precis som om hon bryr sig om det. Varför dessa påklistrade trevligheter som märks så tydligt att det inte är äkta?

Nu dräller det inte av såna här människor som tur är. De flesta är riktiga människor som är som de är. Det uppskattar jag, men det är jobbigt att hamna i de här situationerna och jag märker att jag är riktigt värdelös på att hantera det. Är det bara jag som är dum i huvudet eller?

För mig så blir det lite av en sport att försöka komma någon in på livet om jag inser att jag befinner mig i ett sällskap som ar få beröringspunkter med mitt vardagliga liv,. Även om det ytligt sett kan verka som att man inte har något gemensamt så har man oftast några gemensamma intressen.
 
@Stalone

Att resa i jobbet är knappast något privilegium utan snarare en form av tortyr. Tidiga morgonar, sena kvällar, sitta inklämd på ett flyg, tåg, buss
whatever, se insidan av en möteslokal och sedan åka hem igen. Samt minimal resersättning (jag tror vi har 100 kr i timmen och sedan skatt på det).
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp