Att omvärdera livet...

Texaz

Trådstartare
Någon annan som hamnat i en situation som gjort att ni omvärderat ert liv?

För mig blev det en slags vändning nu när min son dog. Sätter ett otroligt stort värde på min familj, mina vänner och livet i stort!

Tar mig tid att njuta av det lilla i tillvaron, doften av nyklippt gräs, vackra blommor, umgänge med nära och kära....

Tragiskt att det ska behövas något så drastiskt dock. Är enormt provocerande när andra gnäller om småsaker, fast jag vet att jag ju själv gjort det innan. Tyckte då att det var enorma problem!!!

Barnens farmor t ex har fram till nu jobbat på behandlingshem (är ju egentligen pensionär) men kommer inte att gå tillbaka till jobbet då hon insett att barn och barnbarn går före arbetet. Det finns andra värden här i livet.

Så, är det fler som varit med om händelser som gör att ni uppskattar de små tingen??
 
Efter att min mor blev riktigt sjuk och även nu när jag själv blir allt sämre i mina sjukdomar så har det absolut påverkat mig.
Tidigare visste jag att min familj alltid fanns där för mig och vise versa om det var något och då behövdes det inte så mycket mer än att veta det.
Men allt eftersom tiden går och vi blir sjukare (kommer inte bli friskare heller) så värdesätts umgänget och det vi faktiskt har destå mer.
Det som var problem förr är inte värt att bry sig om längre, det enda som faktiskt betyder något är familjen och djuren.
 
Man blir ju ofta påmind om att livet helt plötsligt kan ta slut. Jag försöker iallafall göra vad som lyfter mig o vad jag tycker är roligt för det mesta, umgås inte med folk jag inte gillar, tar bort folk från fb som bara gnäller. Uppskattar livet och gnäller typ aldrig på vädret o saker man ändå inte kan påverka.

Kram på dig :love:
 
å andra sidan har jag gnällt på myrjävlarna idag ;)
Ja det var min första tanke :D

Vet dock att du förstår:love:

Jag har nu valt bort vissa personer i mitt liv, och försöker ta tag i mitt umgänge med dem som verkligen BETYDER något! Försöker se småsaker som värdefulla (upplever dem dessutom oftare så)
En vacker sång, blommor, att mina kära är friska....

Har tidigare tyckt att det bara är floskler, men inser nu hur mycket liv är värt!!:love:
 
Det du upplever nu måste vara bland det absolut svåraste någon överhuvud taget kan behöva gå igenom. Jag tänker att enda vägen att komma hel igenom något sådant går genom att omvärdera och ta tillvara (tidigare) självklara saker, vilket du nu känner instinktivt.


Vi har ett barn med en allvarlig sjukdom. Prognosen är osäker och planering för framtiden svår. Vi har lärt oss en hel del om att uppskatta nuet och ta tillvara glädjeämnena, och jag känner igen mig i det du skriver om att bli provocerad av gnäll om värdsliga skitsaker.
Folk frågar mig ibland hur jag orkar vara så glad och positiv som jag är, med tanke på hur vi har det...jag brukar svara att jag skulle gå under om jag INTE var det...
Vi tillbringar en del tid på ett av de största barnsjukhusen och möter där så många svårt sjuka barn och deras underbara föräldrar...det är en väldigt speciell stämning i korridorer och väntrum och man känner sig väldigt ödmjuk och tacksam över allt man faktiskt har. Att barnen lever. Att det finns sjukvård. Att livet innehåller en massa att vara glad över, trots allt.

Kram på dig!
 
Någon annan som hamnat i en situation som gjort att ni omvärderat ert liv?

Så, är det fler som varit med om händelser som gör att ni uppskattar de små tingen??

Ja, jag fick en stroke för 1.5 år sen och den fick mig nog att göra saker mer NU än att vänta. Precis som du har jag också upplevelsen av att uppskatta de små tingen. Jag känner mig mer tacksam (om man nu kan vara det) till livet och allt jag har och försöker att låta bli att dåliga saker ska ta över i min hjärna (det som är kvar av den)
 
Det här med pappas sjukdom och hans bortgång har lärt mig att se. Har väl aldrig sett våren så nära som i år. Varje liten ny blomma ser jag. Och så har jag lärt mig att livet är kort och bräckligt, så man ska passa på när man kan. Sökte ju tex nytt jobb mitt i allting.
 
Min egen sjukdom har väl fått mig att inse att livet inte varar för evigt, tvärtom i min ålder i alla fall.
Försöker ta dagen som den kommer, myrsteg snarare än jättekliv.
Visst jag oroar mig men inte över hälsan. Inget jag kan göra mycket åt.
 
Det du upplever nu måste vara bland det absolut svåraste någon överhuvud taget kan behöva gå igenom. Jag tänker att enda vägen att komma hel igenom något sådant går genom att omvärdera och ta tillvara (tidigare) självklara saker, vilket du nu känner instinktivt.


Vi har ett barn med en allvarlig sjukdom. Prognosen är osäker och planering för framtiden svår. Vi har lärt oss en hel del om att uppskatta nuet och ta tillvara glädjeämnena, och jag känner igen mig i det du skriver om att bli provocerad av gnäll om värdsliga skitsaker.
Folk frågar mig ibland hur jag orkar vara så glad och positiv som jag är, med tanke på hur vi har det...jag brukar svara att jag skulle gå under om jag INTE var det...
Vi tillbringar en del tid på ett av de största barnsjukhusen och möter där så många svårt sjuka barn och deras underbara föräldrar...det är en väldigt speciell stämning i korridorer och väntrum och man känner sig väldigt ödmjuk och tacksam över allt man faktiskt har. Att barnen lever. Att det finns sjukvård. Att livet innehåller en massa att vara glad över, trots allt.

Kram på dig!
Känner igen just det med att man MÅSTE vara positiv för att inte gå under! Ber för er (trots att jag aldrig ansett mig som troende, men...)
 
Jag rusade mot döden i en stor del av mitt liv, dvs jag hade en stor dödslängtan (med självmordsförsök under mellantonår).

Sedan blev det skarpt läge, min mage ballade ur med diverse otrevliga (och pinsamma) symptom. Hamnar tillslut på mag-tarmavdelningen där de vid första besöket säger försiktigt att de vill utesluta cancer. Ridå. Inser då att jag fan vill leva och att om det är cancer tänker jag slåss. Är inte cancer men en allvarlig kronisk sjukdom som mycket väl kan ge mig cancer om inte mina otrevliga mediciner ger mig det först. Den kommer med största sannolikhet att förkorta mitt liv, oavsett.

Det är tragiskt att det behövdes något sådant för att jag skulle uppskatta livet och ta ut svängarna, vilket jag iofs gjort sedan dess.
 

Liknande trådar

  • Låst
  • Artikel
Dagbok Jag har verkligen snöat in på att lära mig mer om hormoner och hälsa nu, och jag älskar verkligen känslan av att vara driven av ett...
Svar
0
· Visningar
1 542
Senast: cassiopeja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp