För mig har det blivit lättare och lättare, dottern är nu 7. Jag kan inte föreställa mig att hon kommer skrikandes klänga på mig dygnet runt som 15-åring, så jag ser mest fram emot att vi kommer kunna prata om mer och mer intressanta saker ju äldre hon blir
.
Bebistiden för mig var nattsvart, och jag hade suicidiala tankar emellanåt (ignorerades av vården trots försök till att få hjälp). Jag sov kanske som mest 3 timmar i sträck första 1,5 åren.
Så fort språket började sitta så lättade det betydligt. Jag lärde henne lite TAKK redan när hon var 6 månader, och är väldigt tacksam för att jag gjorde det. Då kunde hon åtminstone tydligt säga hungrig, kiss, bajs, titta istället för att bara vråla.
Jag har uppfostrat enligt "nära föräldraskapstänk", burit i sjal, långtidsammat, och jag kan säga att jag är för det mesta chockad över hur hennes jämnåriga beter sig. Alla gånger folk har sagt "det där funkar inte, du är för snäll, hon blir bortskämd"... Nä. Det funkar visst. Det är ju deras ungar som blivit totalt oförskämda och saknar hyfs, inte min.