Att om de hade någon form av "prick i systemet" och kollas upp lite extra.
Den här händelsen till trots är jag glad över att vi inte tillåts syssla med sådan övervakning av människor i Sverige.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Att om de hade någon form av "prick i systemet" och kollas upp lite extra.
Vad menar du med "prick i systemet"? Säg att en straffmyndig tonåring döms för misshandel. Ska det göra att han "kollas upp lite extra" när han är 30 och har fått barn?Att om de hade någon form av "prick i systemet" och kollas upp lite extra.
Ja så kan det vara men det behöver inte handla om att vara fysiskt fången utan att man blir så illa behandlad, smygande under så lång tid att man inte tror att någon utväg finns. En vuxen som levt så får inte höra av samhället att hen ska ge sin förövare en andra chans. Istället menar de allra allra flesta att hen ska gå och inte vända sig om. Det är i de fallen, där något hade svält eller på annat sätt misshandlat någon annan så som barnet blev som jag funderar över.Fast om det hade varit en vuxen hade det ju också krävts att hen hölls mer eller mindre fången. Så det blir ju andra brottsrubriceringar.
Dessa föräldrar tycks älska sin dotter. Så sett visar fallet att kärlek inte är tillräckligt, förnuft och kunskap krävs också.
Men. Straffet känns lågt. Jag är ovan vid att känna så.
Vad menar du med "prick i systemet"? Säg att en straffmyndig tonåring döms för misshandel. Ska det göra att han "kollas upp lite extra" när han är 30 och har fått barn?
Jag argumenterar emot att myndigheter ser till barnets bästa i det här fallet. Jag tror helt enkelt inte att det är barnets bästa som är i fokus utan föräldrarnas. Det är väl där vi skiljer oss åt. Jag har inget sådant förtroende för myndigheterna. Jag har varit med om och sett andra vara med om alldeles för mycket för att ha något sådant förtroende för dem.Jag vet inte riktigt vad du argumenterar mot, jag har inte förespråkat att hon ska tillbaka till föräldrarna. Däremot har jag förtroende för att myndigheterna hanterar det här dels enligt lag, dels på det sätt som gynnar barnet. Inte minst för att det som hänt är så otroligt upprörande. Den akutläkare som först tog hand om barnet ska ha sagt att hen aldrig sett ett barn som varit så illa däran - och överlevt. Det är fruktansvärt omskakande för alla.
Jag kan tänka mig, men detta är gissningar, att föräldrarna kommer att få undervisning i näringslära samt plikt att väga barnet på vc med täta mellanrum. Men jag tror, och det är också gissningar, att det kommer att dröja mycket länge innan de får sköta sitt barn på egen hand.
Tanken svindlar över vilka myndigheter vi behöver skapa - arbetstillfällen för kontrollfreaks lär inte saknas.
Nej precis. Och jag vill inte ha det samhället.Tanken svindlar över vilka myndigheter vi behöver skapa - arbetstillfällen för kontrollfreaks lär inte saknas.
Självklart har de inte föräldrarnas bästa i fokus, det finns inget lagstöd för det och de är dessutom inte dumma i huvudet. Sedan om vi som privatpersoner anser att de inte gör rätt bedömning av vad som är barnets bästa, det är en annan sak.Jag argumenterar emot att myndigheter ser till barnets bästa i det här fallet. Jag tror helt enkelt inte att det är barnets bästa som är i fokus utan föräldrarnas. Det är väl där vi skiljer oss åt. Jag har inget sådant förtroende för myndigheterna. Jag har varit med om och sett andra vara med om alldeles för mycket för att ha något sådant förtroende för dem.
Jag argumenterar emot att myndigheter ser till barnets bästa i det här fallet. Jag tror helt enkelt inte att det är barnets bästa som är i fokus utan föräldrarnas. Det är väl där vi skiljer oss åt. Jag har inget sådant förtroende för myndigheterna. Jag har varit med om och sett andra vara med om alldeles för mycket för att ha något sådant förtroende för dem.
Däremot undrar jag över de som fanns omkring den här familjen, som inte hade någon adress utan bodde hos olika kompisar. Jag läste förhör med någon/några av dem men minns inte vad de sa. Det verkar konstigt om INGEN snappade föräldrarnas inställning till mat och därmed förstod att det drabbade barnet.
Men hur många likasinnade kan det ens finnas?Den här typen av människor är nog inte sällan rätt paranoida, vana att normalt fungerande omgivning är mot deras åsikter. Min gissning är att de omger sig med likasinnade.
Tanken svindlar över vilka myndigheter vi behöver skapa - arbetstillfällen för kontrollfreaks lär inte saknas.
Att om de hade någon form av "prick i systemet" och kollas upp lite extra.
Däremot undrar jag över de som fanns omkring den här familjen, som inte hade någon adress utan bodde hos olika kompisar. Jag läste förhör med någon/några av dem men minns inte vad de sa. Det verkar konstigt om INGEN snappade föräldrarnas inställning till mat och därmed förstod att det drabbade barnet.
Jo så är det och jag har alltid undrat vilken forskning de bygger det antagandet på.Problemet är nog att man i div förarbeten osv kommit fram till att rätten till (två (biologiska)) föräldrar övertrumfar typ det mesta. Att det är en större riskfaktor för framtida ”men” att ha tillgång till ”bara” en förälder än två där den ena (bevisligen) misshandlar.
Den här typen av människor är nog inte sällan rätt paranoida, vana att normalt fungerande omgivning är mot deras åsikter. Min gissning är att de omger sig med likasinnade.
Men hur många likasinnade kan det ens finnas?
Den lilla flickan måste ju ha varit rätt slö och passiv, tex. Förutom då mager. Man är ju ändå van vid att ettåringar ser ut som små prinskorvar och sprakar av alla sorters humör.
Det undrar jag också. Fanns det ingen som såg och förstod vad som pågick? Eller flyttade föräldrarna runt så mycket att ingen hann få en ordentlig uppfattning?
Pappan har familj i Sverige, tyckte de att hans agerande var okej, eller led de av samma förvridna uppfattning om samhället som han verkar göra?
För många år sedan flyttade vi och blev granne med ett par vars ettåring var väldigt slö. Hen var också väldigt liten och tunn. Hen kunde sitta i sin mammas knä i timmar utan att göra minsta väsen av sig. När vi började umgås och mamman beklagade sig över att bvc "gnällde" om att barnet inte växte som hen skulle frågade jag försiktigt hur ofta hen åt för jag reagerade ju också på att barnet inte alls var som de ettåringar jag var van vid men jag trodde först att barnet var sjukt. Det visade sig att barnet åt frukost med pappan vid fem på morgonen och sedan middag vid fem på eftermiddagen när han kom hem. På helgerna åt hen normalt, pappan var diabetiker och åt regelbundet och då fick barnet också mat. Mamman åt enbart middag på kvällen och såg ingen anledning till att barnet skulle äta oftare än hon gjorde. Jag förklarade att så små barn behöver förutom frukost, lunch och middag även minst två och ibland tre mellanmål. Mamman tyckte då att jag var oändligt jobbig. Skulle hon behöva laga mat bara till barnet? Jag föreslog att barnet kunde äta gårdagens rester och det tyckte hon väl var ganska okej att bara värma. Mellanmålen var dock helt onödiga i mammans ögon. Hon förstod verkligen inte kopplingen mellan barnets slöhet och bristen på mat och tyckte att det var skönt att barnet var så "lugnt av sig". Strax efter började hen på dagis och blev en helt annan unge. Mamman beklagade sig då över att barnet blivit så jobbigt. De hade redan socialens ögon på sig av helt andra skäl men absolut inget hände. Så, trots att omgivningen reagerar (eller iallafall jag, hon pratade ofta om hur mycket beröm hon fick för att barnet var så väluppfostrat som kunde sitta i knät i timtal utan ett pip), att bvc reagerar och socialen är inkopplad så behöver inte det innebära att något händer eller att något görs.Men hur många likasinnade kan det ens finnas?
Den lilla flickan måste ju ha varit rätt slö och passiv, tex. Förutom då mager. Man är ju ändå van vid att ettåringar ser ut som små prinskorvar och sprakar av alla sorters humör.
Farmodern, dvs pappans mamma, uttrycker i förhör att hon länge oroat sig för barnet och att hon talat med föräldrarna särskilt om maten, att hon behöver äta mer och mer varierat. Pappan till flickan lyssnade inte alls och hävdar i förhör att han älskar sin mamma men att "hon inte är den mest bildade personen i världen". Det var farmodern som övertygade dem om att ta flickan till akuten när hon blev så dålig, innan dess hade pappan lyst lite i ögonen på henne och tyckt att pupillerna reagerade på ett sätt som visade att flickan var okej (spoiler: det var hon inte).Det undrar jag också. Fanns det ingen som såg och förstod vad som pågick? Eller flyttade föräldrarna runt så mycket att ingen hann få en ordentlig uppfattning?
Pappan har familj i Sverige, tyckte de att hans agerande var okej, eller led de av samma förvridna uppfattning om samhället som han verkar göra?
Varför reagerade ingen?Farmodern, dvs pappans mamma, uttrycker i förhör att hon länge oroat sig för barnet och att hon talat med föräldrarna särskilt om maten, att hon behöver äta mer och mer varierat. Pappan till flickan lyssnade inte alls och hävdar i förhör att han älskar sin mamma men att "hon inte är den mest bildade personen i världen". Det var farmodern som övertygade dem om att ta flickan till akuten när hon blev så dålig, innan dess hade pappan lyst lite i ögonen på henne och tyckt att pupillerna reagerade på ett sätt som visade att flickan var okej (spoiler: det var hon inte).
I övrigt var föräldrarna nomader och flyttade runt. De bodde hos vänner som verkar ha lika märklig syn på staten etc som de själva och vännerna hävdar i förhör att de inte reagerat särskilt på maten och att de inte haft koll på hur flickan ätit. Däremot visste de ju att föräldrarna var veganer etc. I och med att mamman är av asiatisk ursprung och liten trodde de nog att flickans storlek var helt normal.