Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Äsh vilken skum diskussion :p

Jag håller med Mabuse på alla punkter och jag har inte gjort IVF.

Jag fick missfall, det var ett embryo, v 8, definitivt, inte ett barn, jag sörjde inte ett barn, jisses vad hemskt det hade varit om jag sörjt ett barn, det hade inte funnits några gränser! Nu är jag gravid med ett foster såvitt jag vet och jag tänker inte "känna mig som förälder" förrän det är utanför mig. Faktum är att jag behöver inte vara det, det hänger på överallt och sköter sig självt, jag behöver inte natta eller mata eller trösta.

Till råga på allt, lite värre än Mabuse här, tänker jag inte känna mig som förälder om barnet sedan inte skulle finnas. Jag är förälder bara så länge jag har ett barn utanför mig, det må sedan vara i tre minuter om ngt går fel nu, eller i 40 år framöver.

Boade inte, boar inte nu och kommer aldrig att boa, jag är inte en katt eller en gris och barnet kommer förhoppningsvis att klara av att ha samma mattor i huset som jag hade sedan innan. Däremot kommer jag självklart att förbereda och handla in det som behövs, men det är inte ngt jag kallar boa.

Att hoppa fram i tiden känns konstigt för mig, så jag väntar också barn, jag har inte ett. Knäckt om ngt går fel blir jag ändå.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Precis, att man inte tycker det är ett färdigt barn man har i magen, och inte ser sig själv som förälder innan barnet är fött betyder ju inte att man skulle bli ledsen och knäckt om något skulle gå fel. Det måste inte vara ett barn för att man ska bli ledsen, det går utmärkt att bli ledsen över ett foster, ett embryo eller till och med ett befruktat ägg också. Det är ju inte så att man rycker på axlarna åt allt som inte är barn.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Men med din egen logik så borde du ju inte säga att du är med barn, utan att du har fått barn. Om det blev ett färdigt barn för dig i samma ögonblick du fick se plusset, så fick du ju barnet där och då. Strunt samma om det är i eller utanför livmodern, ditt barn blev en färdig, fullvärdig medborgare på samma sätt som du själv och din partner i det ögonblicket.

Om du menar så blir det ju fel att säga att du är med barn, såvida du inte tänker säga så hela barnets liv? Är du alltså nu med två barn, ett i och ett utanför livmodern?

Eller så gör du skillnad mellan barn i livmodern (barn man väntar) och barn utanför livmodern (barn man har)?

Sen kan det förståss kännas för dig som ett färdigt barn, fast det egentligen bara är ett yttepytte embryo.

Jag har ett embryo i magen, jag är med barn. Jag får missfall i v.8, embryot stöts ur min kropp jag förlorar det som skulle bli mitt barn. Jag sörjer barnet som inte blev, inte embryot de var.

Den här graviditeten har jag sagt om någon frågat om jag har barn att jag har 1½ barn :D

För mig har det alltid varit mitt barn i magen. Oavsett storlek om de är embryo eller foster. Skulle jag få missfall skulle jag förlorat ett barn, inte en cellklump.
Skulle proverna som togs visat något skulle jag avslutat graviditeten och förlorat barnet. Hon skulle fått ett namn och en liten begravning, jag skulle även vilja ha en grav/minnesplats att besöka. Hon skulle vart mitt 2a barn och Rasmus lillasyster. Inte något foster.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Men vad är det för fel på att vara ett litet foster, jag kan älska ett litet foster visst det! Men inte gråter man väl lika mycket över en 8 veckors embryo som över sin ettåring om ngt skulle hända? Jag hoppas inte det för jag grät bara i 30 min.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Jag tror man gråter med ju starkare relation man har, och för mig börjar relationen till mitt barn bildas på en gång och sen blivit starkare, man får se det på UL, känna rörelserna.

Jag grät nästan dygnet runt av oro i 4 dagar tills vi fick provsvaren över att det skulle vara något fel på mitt barn, inte mitt foster. Då var jag i v.17
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Precis - alla känner inte heller något för barnet direkt efter födseln, för vissa tar det en vecka eller en månad eller ett par månader. Min vänninna sa att hon egentligen inte hade bondat med sitt barn förrän efter 2-3 månader. Det gör inte henne till en sämre förälder, bara till någon som fungerar annorlunda känslomässigt än jag, som kände en väldig kontakt innan barnet föddes.
Vi hade en liknande diskussion, men hon tyckte att hennes barn i början var så 'tom', den bara åt och sov och hon kunde inte känna samhörighet förrän den började meddela sig mer, le och så. Hon var inte deprimerad eller något, hon är en underbar mamma. Alla har rätt till sina känslor, menar jag bara.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Jag har ett embryo i magen, jag är med barn. Jag får missfall i v.8, embryot stöts ur min kropp jag förlorar det som skulle bli mitt barn. Jag sörjer barnet som inte blev, inte embryot de var.

Den här graviditeten har jag sagt om någon frågat om jag har barn att jag har 1½ barn :D

För mig har det alltid varit mitt barn i magen. Oavsett storlek om de är embryo eller foster. Skulle jag få missfall skulle jag förlorat ett barn, inte en cellklump.
Skulle proverna som togs visat något skulle jag avslutat graviditeten och förlorat barnet. Hon skulle fått ett namn och en liten begravning, jag skulle även vilja ha en grav/minnesplats att besöka. Hon skulle vart mitt 2a barn och Rasmus lillasyster. Inte något foster.

Tur att du inte behövde göra IVF, måste jag säga. Då hade du med lite otur varit tiobarnsmor, och befolkat en egen liten del av kyrkogården vid det här laget. Eller också är det för att du inte gjort IVF, som du kan resonera så.

En cellklump (blastocyst) är det bara de allra första dagarna efter befruktningen, sen blir det väldigt fort ett litet embryo istället. De flesta märker nog inte ens av sina förlorade cellklumpar, vid naturlig befruktning märker man det kanske bara som att mensen är någon dag sen. Om ens det, förmodligen fäster det inte, och mensen kommer precis på dagen.

Så strikt räknat, om varje befruktat ägg är ett barn för dig, så vet du inte ens hur många barn du har. Det kan vara allt ifrån ett tjugotal till två.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Jag tror man gråter med ju starkare relation man har, och för mig börjar relationen till mitt barn bildas på en gång och sen blivit starkare, man får se det på UL, känna rörelserna.

Jag grät nästan dygnet runt av oro i 4 dagar tills vi fick provsvaren över att det skulle vara något fel på mitt barn, inte mitt foster. Då var jag i v.17

Hade det varit fel på fostret hade det ju också blivit fel på barnet, så man kan ju oroa sig för det blivande barnet utan att behöva tycka att det är ett färdigt barn redan. Skillnaden mellan att bli och att vara igen.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Eftersom jag inte vet om det befrukade ägget som aldrig fäst, så har jag inte heller någon relation till det.

Allt man får gå igenom när man gör en IVF vet jag inte om jag skulle orka psykiskt. Och skulle jag behövt göra det är jag ganska säker på att jag haft en helt annan inställning och kanske inte vågat känna så mkt först jag verkligen har det levande barnet i mina armar.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Men jag och andra har ju försökt förklara att man kan känna jättemycket, även om det "bara" är ett embryo eller "bara" ett foster. Det måste inte vara ett barn för att man ska vara ledsen.

Om du inte bryr dig så länge inte ägget fäst, så skulle det ju vara sak samma för dig med IVf eller inte. Efter det att ägget fäst är en IVF-graviditet exakt likadan och med samma risker som en vanlig graviditet. Det är inte högre risk för missfall eller missbildningar, och jag har precis samma chans att få ett friskt barn som du. Så IVF påverkar inte den delen, IVF påverkar bara hur det befruktade ägget kommer till.

Jag tar för givet att du är abortmotståndare? Det måste du ju vara, eftersom embryon i v 6 är barn för dig, och du tycker väl inte barnamord är ok?
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Jag tar för givet att du är abortmotståndare?

Undra hur noga du läser mina inlägg?

Hur kan du ta för givet att jag är abortmotståndare när jag faktiskt mer än en gång i den här tråden skrivit att jag skulle avslutat den här graviditeten om fostervattensprovet visat något?
Avvikelsen upptäcktes under rutin UL. Och det hade alltså blivit en abort efter 18e graviditetsveckan.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Men hur går det ihop, det var ju ett barn då? Är barnamord ok för dig?
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Fast jag skrev att någonstans i graviditeten insåg jag att jag var förälder hur det än skulle gå. Dvs. skulle barnet födas dött eller levande så skulle jag vara förälder vilket som. Jag skrev aldrig att jag var förälder till barnet i magen så länge det var i magen. Utan att även om barnet föddes dött så skulle jag vara förälder. Jag minns inte i vilken vecka det inträffade. Efter 24 i alla fall och då skulle jag ju lagligt vara förälder. Men eftersom barn kan överleva från vecka 22 så antar jag att de är så pass bebislika att de ser ut som bebisar och inte cellklumpar på 8 veckor och jag skulle med största sannolikhet känt mig som förälder till det barnet. Jag vet inte varför alla tjatar om att jag kände mig som förälder så länge barnet låg i magen?? Är resonemanget för avancerat att jag kände att jag var förälder när banret kom ut hur utgången än skulle bli???? (x+y=z typ)
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Men hur går det ihop, det var ju ett barn då? Är barnamord ok för dig?

Jag är ingen abortmotståndare. Att kalla de barnamord vet jag inte om jag skulle göra. Men vill du kalla det för de så visst.
För oss skulle de vart jobbigare att få ett sjukt barn än att gå igenom en sen abort, för mig faktiskt ett självklart val. Jag beräknades på 1/300 att de skulle vart fel på henne, risken för missfall pga fostervattensprovet 1/100.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Men om det är ett barn, hur kan det då vara ok att döda det?

Om man dödar ett barn, vad är det annat än barnamord? Eller vad skulle du kalla det när man dödar ett barn?

Om ett barn är ett barn oavsett om det är ett 8 v gammalt embryo eller om det är en femåring, hur kan det vara ok att döda det ena men inte det andra?
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Sök upp en privat gynläkare. Finns inte en chans att de inte tar emot dig.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Men att du orkar ;)

Jag tyckte att du i borjan av traden var val cynisk och att din installning var att fostret var bara ett barn nar det foddes och var livsdugligt. Darfor tyckte jag det var lite intressant att trycka pa att det finns de som tragiskt nog mister sina foster/barn vad man nu valjer att kalla dem redan vid v 20-25 men de anser anda att dessa ar deras barn, de far namn och begravningar.

Nu borjar det val bli lite val lojligt och harddraget. Som sagt, att du bara orkar....
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Men om det är ett barn, hur kan det då vara ok att döda det?

Om man dödar ett barn, vad är det annat än barnamord? Eller vad skulle du kalla det när man dödar ett barn?

Om ett barn är ett barn oavsett om det är ett 8 v gammalt embryo eller om det är en femåring, hur kan det vara ok att döda det ena men inte det andra?

Gör man en abort så avslutar man en graviditet och genom ingreppet förlorar man sitt blivande barn. Det är ingen skillnad på en abort pga oönskad graviditet eller en planerad graviditet som sen visar sig att det är något fel på fostret.
Skillnaden ligger i hur relationen ser ut till det i magen. För mig är det ett barn, för min kompis som råka bli gravid oplanerat och inte alls vill ha barn är det bara en cellklump. Jag längtar efter det som ska bli mitt barn, känner kärlek till det. Medans min kompis inte känner något alls och det är bara just en cellklump som "ligger där inne och guppar".

Det är en himla skillnad att stänga av syretillförseln till ett embryo/foster genom en abort och strypa ett 5 åringt barn.


Varför stör du dig så mkt på att vissa har en stark relation till sin cellklump redan från dag 1 och känner att det är sitt barn man bär långt innan man har h*n på bröstet?
Du menar alltså att om du får missfall i v.39 så förlorar du ett foster lika väl som du skulle förlorat ett foster i v.12?
Skulle jag få missfall skulle jag förlora mitt barn oavsett om de är i v.12 eller v.39.
 
Senast ändrad:
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Fast jag skrev att någonstans i graviditeten insåg jag att jag var förälder hur det än skulle gå. Dvs. skulle barnet födas dött eller levande så skulle jag vara förälder vilket som. Jag skrev aldrig att jag var förälder till barnet i magen så länge det var i magen. Utan att även om barnet föddes dött så skulle jag vara förälder. Jag minns inte i vilken vecka det inträffade. Efter 24 i alla fall och då skulle jag ju lagligt vara förälder. Men eftersom barn kan överleva från vecka 22 så antar jag att de är så pass bebislika att de ser ut som bebisar och inte cellklumpar på 8 veckor och jag skulle med största sannolikhet känt mig som förälder till det barnet. Jag vet inte varför alla tjatar om att jag kände mig som förälder så länge barnet låg i magen?? Är resonemanget för avancerat att jag kände att jag var förälder när banret kom ut hur utgången än skulle bli???? (x+y=z typ)

Jag tror helt enkelt inte jag förstår den vikt du lägger vid "förälder" biten. Jag har inte ens tänkt tanken förälder eller inte själv. En förälder är på ngt sätt ett bihang till ett barn för mig, inte bihang som så, men en förälder är en person som tar hand om ett barn och har ansvaret för det. Så om du/jag när du/jag fött barnet adopterade bort det efter 3 dagar så skulle jag nog bara räkna mig som förälder de timmar barnet var hos mig, när det var bortadopterat skulle någon annan vara förälder till det barnet.

Jag trodde nog du helt enkelt menade att efter vecka 25 skulle du vara förälder när barnet fötts och resten av livet och kalla dig det, oavsett vad som hände med barnet, detsamma om du adopterade bort det. Jag skulle vara förälder så länge jag hade ansvaret för det födda barnet efter v 22. Jag skulle nog säga att jag en gång haft ett barn helt enkelt, känslomässigt skulle jag alltid ha haft ett barn men språkmässigt skulle uttrycket "förälder" förlorat sin mening.

Kort sagt så lierar jag inte en specifik identitet som varar ett helt liv med ordet förälder.
Lagenligt ser jag en mening med uttrycket, då betyder det att man får föräldradagar att repa sig på och hjälp, det är viktigt. Men det är fortfarande ett uttryck utan djup livslång mening för mig om inte ett ansvar vidhänger.
 
Sv: Får inte träffa läkare förrän jag är gravid - ge mig råd!

Varför stör du dig så mkt på att vissa har en stark relation till sin cellklump redan från dag 1 och känner att det är sitt barn man bär långt innan man har h*n på bröstet?
Du menar alltså att om du får missfall i v.39 så förlorar du ett foster lika väl som du skulle förlorat ett foster i v.12?
Skulle jag få missfall skulle jag förlora mitt barn oavsett om de är i v.12 eller v.39.

Medan tex jag skulle bli alltmer knäckt allteftersom tiden gick, nu vet jag inte vad jag skulle göra om ngt gick fel. I vecka 8 var det ngt jag räknade med, efter vecka 12 började jag hoppas osv. Så det är en hel värld av skillnad för mig mellan vecka 8 och vecka 40. Och som sagt varför kan man inte vara ledsen över ett foster? Jag tror att det i alla fall är ganska många som tycker att det är värre att förlora ett foster, efter v 24 ett barn, ju längre man burit det.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp