Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Under övrig info så har jag bytt partner sedan exvännen hälsade på senast (påhälsningen var för sex-sju år sen om jag inte missminner mig), vidare gift mig och köpt gård.
Jo, jag misstänker att det är något annat där bakom. Emotsägs dock av diverse BFF inlägg på sociala medier. Men den där biten har jag brytt mig nog om nu.Exvännen kanske inte är så intresserad av att vara vän längre? Så hen har försökt få vänskapen att "rinna ut i sanden"?
Jo. I flera år. Vi är nog friska en månad per år max. Och mina barn är inte direkt småbarn längre men väldigt ofta sjuka ändå. Det blir inte bättre. Jag hade tyckt det varit helt underbart att kunna umgås med mina vänner men det händer två gånger per år, typ. Övrig tid är det fullt upp. Jag har tre krävande barn och jag hinner inget mer. Jag har noll avlastning så det finns ingen tid. Jag är glad att jag hinner gå på toa och träna och jobba. Därutöver vabbar jag och är fredsmäklare. Nä nu kom jag på att jag tränar ju tillsammans med en kompis ibland faktiskt....så lite oftare blir det!Javisst. Jag förstår också att det kan vara tufft med sjukdomar. Men inte hela tiden i flera år väl?
Jag TROR att det ligger nåt annat bakom också. Men det är inget jag lyckas få fram iaf.
Jag ringer så fort jag får tid över, alltid. Jag skulle aldrig ignorera en vän men jag kanske inte hinner ringa tillbaka inom den närmsta timmen utan de närmaste timmarna. Nåt annat är oförskämt!Det jag har svårt för är personer som först aldrig ringer tillbaka och aldrig har tid att ses. Men sen när man tex skiljt sig och har barn varannan vecka tar man för givet att folk ska finnas kvar.
Jag har inga problem med att man väljer bort vänner- det har man rätt att göra. Däremot får man då inte ta för givet att de ska finnas kvar när man själv vill.
Det jag har svårt för är personer som först aldrig ringer tillbaka och aldrig har tid att ses. Men sen när man tex skiljt sig och har barn varannan vecka tar man för givet att folk ska finnas kvar.
Jag har inga problem med att man väljer bort vänner- det har man rätt att göra. Däremot får man då inte ta för givet att de ska finnas kvar när man själv vill.
Fast var inte det just under föräldraledigheterna? Inte i längden?Som jag minns det från tiden då mina jämnåriga skaffade barn var att deras tid för att fika var i princip obegränsad. Mycket praktiskt.
Jo, naturligtvis. Det är ju när folk nyss fått barn som vännerna ofta klagar på att de inte är lika tajta längre. Jag minns det som tvärtom.Fast var inte det just under föräldraledigheterna? Inte i längden?
Precis. Jag minns också min egen föräldraledighet som en enda lång fikapaus på kafé.Jo, naturligtvis. Det är ju när folk nyss fått barn som vännerna ofta klagar på att de inte är lika tajta längre. Jag minns det som tvärtom.
Jag tycker också att den är konstig faktiskt. Ordvalen tyder på bitterhet ...Men jösses, vad är det här för konstig tråd? Det osar martyr av TS inlägg och jag ser ut typ prick såhär:
Tänker att jag ska genast ska börja ägna småbarnsåren åt att försumma mina vänskapsrelationer. Rimlig prio i livspusslet mellan snor, förskolelämningar, besök på akuten och makaroner. #lifegoal
Ja, det är lite bittert att bli bortprioriterad, eller vad jag nu blivit. Men jag får acceptera att det ser ut så nu. Så är det väl i alla lägen där det "tar slut" på en relation i allmänhet, oavsett orsak.
Man får borsta av sig och gå vidare sen.
Det är ingen rättighet för mig att vara i deras liv eller för dem att ge mig av deras tid, det är trevligt när och om de har tid helt enkelt. Hur ser du egentligen på vänskap? Vad är en bra vänskap för dig?
Oavsett hur du känner är ni ju två i en vänskapsrelation och hon har kanske haft goda anledningar att inte höra av sig (jobbigt hemma, sjuka barn ofta, trötthet, jobbigt med barn och heltidsjobb, ifrånväxande etc). Jag hade nog inte heller velat ha en "vän" som krävde att jag skulle lägga tid på denna. Det finns en hel del anledningar till att man inte hinner prioritera allt man vill under olika perioder i livet.Med tanke på reaktionerna jag får i tråden så verkar jag inte få fram vad jag menar riktigt. Det är synd, men inte helt oväntat för sånt här är ju ganska komplext.
Jag har några riktigt gamla och goda vänner som jag inte heller träffar eller ibland ens hörs med på åratal, och allt är precis som förr när man väl ses.
Det här fungerade inte alls så tyvärr. Jag tror nog att det beror på flera orsaker, och jag har inte heller klurat helt klart på frågan. Men det har hjälpt att sätta det på pränt i text i alla fall.
Ja, det är lite bittert att bli bortprioriterad, eller vad jag nu blivit. Men jag får acceptera att det ser ut så nu. Så är det väl i alla lägen där det "tar slut" på en relation i allmänhet, oavsett orsak.
Man får borsta av sig och gå vidare sen.
Jag skulle säga at det är helt ok att "glömma" bort sina vänner några år när man får barn. Småbarns föräldrar är ofta så stressade iaf! Klart att de inte hinner umgås på samma sätt som tidigare.
Jag har inga barn själv, men har nyss börjat umgås med en gammal kompis igen. Hon fick barn och köpte gård och vi umgicks knappt på några år. Nu när barnet är lite större har hon lite mera tid igen
Exakt! Äkta vänner har man kvar utan att det krävs massa jobb.
Det kan ju lika gärna vara en flytt, ett husbygge, vad som helst.
Jag vill inte ha kvar vänner som vill suga energi från mig och kräver underhåll. Good riddance till de som inte har förståelse för att det är skitjobbigt att få barn.