När min pojkvän fyllde år fick han av sina vänner ett presentkort på en restaurang i stan som har toppbetyg i Michelinguiden och vi har länge velat gå dit. Jag föreslog att det vore kul om vi lyxade till det lite extra och checkade in på hotell (air condition!), gick och åt på restaurangen och bara vara. Men nej, så dumt att checka in på hotell i samma stad där man bor! "Det kan man ju inte göra!" tyckte han och dumförklarade mig rejält. Jag ser inget fel i att bo på hotell en natt i samma stad. Det behöver inte kosta så mycket och nu när man just fått dubbel månadslön tycker jag faktiskt man kan unna sig något.
Men nej, hotell gick bort. Däremot tyckte han att vi kunde bjuda med en av hans kompisar på middagen... Denna kompis har jag bara träffat ett fåtal gånger och det enda min pojkvän och han gör är att prata om deras stora intresse vin - på dialekt dessutom så jag inte förstår någonting. Då tyckte jag det var bättre om han tog med kompisen istället för mig på middagen, eftersom jag ändå skulle sitta tyst och inte hänga med i samtalet. "Men då kan du ju aldrig vara med när jag är med mina kompisar" tyckte han och tyckte att jag antingen måste jag lära mig språket ordentligt eller flytta hem till Sverige.
Jag har bott här i nästan tre år nu, har gått två tyskakurser (den senaste nivå B2) och jag är ledsen, men min tyska blir inte bättre än såhär. Jag förstår allt vad folk säger (så länge det inte är på grov dialekt), men när jag ska prata står det still i huvudet och jag börjar faktiskt ge upp nu.
Imorgon är helgdag och vi tänkte åka iväg och bada. Han föreslog nyss att vi ska be några kompisar till han följa med, varpå jag föreslog att vi också kan tillbringa en dag tillsammans bara jag och han. Han blev sur och tyckte det var dumt eftersom vi ska åka och bada och hans kompisar ska åka och bada - varför inte gör det ihop?
Problemet är bara att vi ALDRIG gör något tillsammans bara jag och han. Visst, vi är tillsammans varenda dag men då jag jobbar heltid är jag alltid trött och har noll energi när jag kommer hem på kvällarna så jag går i princip och lägger mig på en gång. (har varit med om det här med att gå in i väggen och har inte samma stresstålighet som förut. Vilket såklart är helt omöjligt att förstå för honom: "Andra jobbar ju också heltid men de gör ändå saker efter jobbet!". Jotack, jag vet, och jag önskar jag hade det också för så som jag mår nu är fan inget man kan kalla liv.)
De dagar jag är ledig gör vi oftast sånt som HAN vill - åker och hälsar på hans släktingar, umgås med hans vänner (alla mina vänner har flyttat hem. Igen) osv. Vi hittar aldrig på något ihop på tu man hand.
Visst är det trevligt ibland att umgås med vänner, men jag är en person som behöver mycket egentid. Har alltid varit så och kommer alltid vara så. När jag var liten lekte jag helst ensam och tyckte mest det var jobbigt om jag behövde umgås med kompisar. Min pojkvän däremot är social så det räcker och blir över och har han gjort planer med någon är det en omöjlighet för honom att ändra dessa planer.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Osammanhängande blev det också. Det är 35 grader i skuggan, jag är inne på tredje dagen med migrän och har varit utan antidepressiva i 2-3 veckor nu och allt känns bara... gaaaah!
Överreagerar jag som tycker att min pojkvän inte riktigt kan sätta sig in i min situation? Ska jag lära mig tala språket flytande (som i mina ögon verkar totalt omöjligt)? Eller ska man bara ge upp och flytta hem?
Men nej, hotell gick bort. Däremot tyckte han att vi kunde bjuda med en av hans kompisar på middagen... Denna kompis har jag bara träffat ett fåtal gånger och det enda min pojkvän och han gör är att prata om deras stora intresse vin - på dialekt dessutom så jag inte förstår någonting. Då tyckte jag det var bättre om han tog med kompisen istället för mig på middagen, eftersom jag ändå skulle sitta tyst och inte hänga med i samtalet. "Men då kan du ju aldrig vara med när jag är med mina kompisar" tyckte han och tyckte att jag antingen måste jag lära mig språket ordentligt eller flytta hem till Sverige.
Jag har bott här i nästan tre år nu, har gått två tyskakurser (den senaste nivå B2) och jag är ledsen, men min tyska blir inte bättre än såhär. Jag förstår allt vad folk säger (så länge det inte är på grov dialekt), men när jag ska prata står det still i huvudet och jag börjar faktiskt ge upp nu.
Imorgon är helgdag och vi tänkte åka iväg och bada. Han föreslog nyss att vi ska be några kompisar till han följa med, varpå jag föreslog att vi också kan tillbringa en dag tillsammans bara jag och han. Han blev sur och tyckte det var dumt eftersom vi ska åka och bada och hans kompisar ska åka och bada - varför inte gör det ihop?
Problemet är bara att vi ALDRIG gör något tillsammans bara jag och han. Visst, vi är tillsammans varenda dag men då jag jobbar heltid är jag alltid trött och har noll energi när jag kommer hem på kvällarna så jag går i princip och lägger mig på en gång. (har varit med om det här med att gå in i väggen och har inte samma stresstålighet som förut. Vilket såklart är helt omöjligt att förstå för honom: "Andra jobbar ju också heltid men de gör ändå saker efter jobbet!". Jotack, jag vet, och jag önskar jag hade det också för så som jag mår nu är fan inget man kan kalla liv.)
De dagar jag är ledig gör vi oftast sånt som HAN vill - åker och hälsar på hans släktingar, umgås med hans vänner (alla mina vänner har flyttat hem. Igen) osv. Vi hittar aldrig på något ihop på tu man hand.
Visst är det trevligt ibland att umgås med vänner, men jag är en person som behöver mycket egentid. Har alltid varit så och kommer alltid vara så. När jag var liten lekte jag helst ensam och tyckte mest det var jobbigt om jag behövde umgås med kompisar. Min pojkvän däremot är social så det räcker och blir över och har han gjort planer med någon är det en omöjlighet för honom att ändra dessa planer.
Jag vet inte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Osammanhängande blev det också. Det är 35 grader i skuggan, jag är inne på tredje dagen med migrän och har varit utan antidepressiva i 2-3 veckor nu och allt känns bara... gaaaah!
Överreagerar jag som tycker att min pojkvän inte riktigt kan sätta sig in i min situation? Ska jag lära mig tala språket flytande (som i mina ögon verkar totalt omöjligt)? Eller ska man bara ge upp och flytta hem?