Santa
Trådstartare
Jag har en nära släkting vars tjej är ganska nyutexad leg psykolog och har fått en tjänst inom landstinget på en mindre ort i närheten av en ganska stor stad i södra Sverige. Vad jag förstår det så verkar hon ha svårigheter att orka med tempot på arbetsplatsen, hur många klienter hon förväntas hinna med och har väldigt jobbigt rent känslomässigt med de många svåra saker hon får höra i jobbet. Detta diskuterar hon med sin kille, dvs min släkting. Min släkting säger att hon alltid avidentifierar sina klienter och vilket kön de har, men jag tycker ändå att tanken är lite obehaglig. Jag har själv gått i terapi under perioder och jag har väl egentligen inget jag skäms över på det sättet från terapin, men jag skulle ändå inte vilja att min terapeut satt och förfasade sig med sin partner över någon del av min livssituation. Även om det är anonyma historier så tänker jag mig att de kan identifieras om bara rätt person får höra dem, för om det skulle vara så att hon kunde skala av "berättelserna" så totalt att den som berättat dem inte känner igen sig så verkar det helt meningslöst att hon drar dem, så jag förutsätter att vissa fakta ändå kommer med. Dessutom får jag känslan av att min släkting nästan lite myser över att höra sånt här och över att folk från den här "fina" orten där hon jobbar har så många och allvarliga problem. Det känns helt enkelt inte helt okej.
Alltså jag bara undrar hur man ska tänka här? Har en psykolog som har det tufft på jobbet rätt att bearbeta jobbiga saker från jobbet hemma? Är det okej att diskutera vissa delar av klienternas berättelser så länge de är avidentifierade? Jag har själv sagt till min släkting att jag inte tycker att det verkar helt okej, men han verkar tycka att det är helt i sin ordning eftersom hon behöver prata av sig eftersom hon mår dåligt. Någon som vet vad som gäller egentligen?
Alltså jag bara undrar hur man ska tänka här? Har en psykolog som har det tufft på jobbet rätt att bearbeta jobbiga saker från jobbet hemma? Är det okej att diskutera vissa delar av klienternas berättelser så länge de är avidentifierade? Jag har själv sagt till min släkting att jag inte tycker att det verkar helt okej, men han verkar tycka att det är helt i sin ordning eftersom hon behöver prata av sig eftersom hon mår dåligt. Någon som vet vad som gäller egentligen?