Hur vet man om man hittat rätt partner?

[tanten]

Vad är det denne tankar från dig?

Ingen aning!
jag har ju ingen man i mitt liv längre.

 

[tanten]

Du är något på spåret där. Allt detta om komplettering, fungera som team, ta fram de bästa sidorna, 1+1=3, osv - det är ju den ökända piedestalen. Man är bäst i världen men bara när ens partner säger det. Man blir helt beroende av partnern för att behålla sitt värde.

Jag får inte ihop det där med att man är åh-så-mycket-bättre med (tack vare) sin partner men samtidigt fantastiskt och och bra (hel, fullkomlig?) även ensam. Det blir ju en skillnad i värde oavsett. Bra - ännu bättre.

Men jösses!
Snacka om att vi inte ens är på samma planet begreppsmässigt.

 

[Sleepy]

Ingen aning!
jag har ju ingen man i mitt liv längre.

Jag tänkte mer generellt, att det kan vara givande att fundera på vad man ger till andra, vad man har att bidra med i en relation. Allmänt spånande, bara.

 

[tanten]

Jag tänkte mer generellt, att det kan vara givande att fundera på vad man ger till andra, vad man har att bidra med i en relation. Allmänt spånande, bara.

OK - då är jag med.
Jo, att ge, det är jag nog bra på. Men vad den andre får till sig beror ju mer på vem den är som person.

 

[Petruska]

Du är något på spåret där. Allt detta om komplettering, fungera som team, ta fram de bästa sidorna, 1+1=3, osv - det är ju den ökända piedestalen. Man är bäst i världen men bara när ens partner säger det. Man blir helt beroende av partnern för att behålla sitt värde.

Egentligen tycker jag nog inte att det där främst pekar ut piedestalen. Snarare just vikten av olikhet (vilket så klart fram tills alldeles nyligen var Skillnaden mellan Man och Kvinna, inget annat) och förhållandet som har en specifik funktion där vissa mål ska uppnås. Därför behöver man vara ett kompletterande team, så att man tillsammans kan förverkliga kärleksrelationens förgivettagna bestämning (även om det också möjligen har luckrats upp en liten, liten aning under de senaste decennierna).

Jag kan inte se annat än att förhållandet i väldigt hög grad beskrivs som ett slags arbete, med vissa mål att uppnå. Mål som kräver två olika personer för att kunna förverkligas.

Det är så himla långt ifrån hur jag tänker, och jag är förvånad över att såna idéer fortfarande försvaras.

 

[Trani]

@Petruska, absolut handlar det (mest?) om att Man och Kvinna ska komplettera varandra. Heterotvåsamhet som både ett mål i sig och ett sätt att göra normalitet (nödvändigt för att vara normal) - som en plattform för att kunna göra resten av tillvaron på rätt sätt.

I det ingår att göra sig (bli) beroende av varandra. Bli till i tvåsamheten med och tack vare varandra. Bygger man upp sig själv och sitt liv kring den där förträffliga tvåsamheten så är ju piedestalen där. Annars kunde man lika gärna se sig om efter nästa person som kan fylla ut en, och nästa, och nästa igen. Men så funkar det inte för en lyckad tvåsamhet håller. En lyckad tvåsamhet blir det där navet som hela tillvaron snurrar kring, så centralt att det inte märks.

Jag tycker faktiskt inte att det är särskilt förvånande att dessa idéer framförs. Det är fortfarande norm att betrakta tvåsamhet (livet!) så.

 

[Trani]

Men jösses!
Snacka om att vi inte ens är på samma planet begreppsmässigt.

Antagligen inte relationsmässigt heller. Begreppen formar vår verklighet.

 

[Sassy]

Du är något på spåret där. Allt detta om komplettering, fungera som team, ta fram de bästa sidorna, 1+1=3, osv - det är ju den ökända piedestalen. Man är bäst i världen men bara när ens partner säger det. Man blir helt beroende av partnern för att behålla sitt värde.

Fast jag får verkligen inte ihop det där? Varför ska det faktum att man önskar en viss kompabilitet eller vilket ord som nu "får" användas göra att man utesluter andra?

Jag är helt klart ett roligare jag tillsammans med andra människor. Ensamt är bekvämt och skönt, input utifrån är det som ger aha-upplevelser, skakar om, jämnar ut, inspirerar, driver på. Med vissa människor leder påverkan nästan enbart till bra saker, med andra triggas "dåliga" saker. Är det konstigt om man föredrar att omge sig med människor som triggar inspiration snarare än ångest?

Äh, det blir skitkonstigt när jag försöker förklara i ord, men en graf hade gått bra. Kompletterande är för mig de människor som balanserar kurvan mot mitten när jag slår i ytterlägen, och tvärtom. Någon som ligger på samma kurva som jag gör sätter systemet i dramatisk resonans, och någon som är den direkta motpolen möts ju aldrig.

 

[Trani]

@Sassy att man samspelar och interagerar med andra människor tycker jag är något annat än den kompletterande tvåsamhet som beskrivs i tråden. Utgångspunkten med en partner är såklart att man trivs med denne, att den inte triggar ångest, att det inte är obehagligt att umgås. Men detta att man blir någonting bättre, någonting upphöjt, uppgraderad till version 2,0 tillsammans med en partner - det tycker jag är i det närmaste ett destruktivt sätt att betrakta tvåsamhet. För jag kan inte se hur det inte för med sig att man inte riktigt är lika bra utan sin partner, utanför Team Tvåsamhet.

 

[Pontevecchio]

Jag fattar inte alls era resonemang.
Om jag hade levt i en grotta själv hade jag inte varit lika bra som jag är idag, det tror jag faktiskt inte.

Många människor berikar mitt liv, får mig att utvecklas och bli bättre.
Min sambo är en av dem. Och ja, jag är bättre ihop med honom. Varför är det så hemskt? Han har gett mig perspektiv, kan lugna mig och får mig att tänka 2ggr innan jag yttrar mig (ibland iaf).
varför är det så hemskt?

Jag kommer säkert vara ännu bättre om 10 år med nya erfarenheter, är det också fel?

 

[Sassy]

@Sassy Men detta att man blir någonting bättre, någonting upphöjt, uppgraderad till version 2,0 tillsammans med en partner - det tycker jag är i det närmaste ett destruktivt sätt att betrakta tvåsamhet. För jag kan inte se hur det inte för med sig att man inte riktigt är lika bra utan sin partner, utanför Team Tvåsamhet.

Jag är läser normalt sett in mononormativitet lite oftare än folk tänkte det (eftersom det ändå är så jäkla ofta så mitt feltolkande i princip kan räknas som avrundningsfel ) men på det sättet du beskriver det känner jag verkligen inte igen varken mig eller min omgivning. Min partner ska vara en människa jag kan teama med, vilket inte betyder att det är den enda. Precis som att det finns fler kontaktytor på pusselbitar även om de passat bra i en ände. Så ser det ut i de flesta fall i min monogama omgivning också. Konstellationen "siamesiska tvillingar" är något annat.

 

[Pontevecchio]

och att jobba på förhållandet betyder inte alls "förändra honom" eller "stå ut" utan kanske att jag måste fundera på mitt beteende och hur jag vill vara och leva.

 

[Tassetass]

@Sassy att man samspelar och interagerar med andra människor tycker jag är något annat än den kompletterande tvåsamhet som beskrivs i tråden. Utgångspunkten med en partner är såklart att man trivs med denne, att den inte triggar ångest, att det inte är obehagligt att umgås. Men detta att man blir någonting bättre, någonting upphöjt, uppgraderad till version 2,0 tillsammans med en partner - det tycker jag är i det närmaste ett destruktivt sätt att betrakta tvåsamhet. För jag kan inte se hur det inte för med sig att man inte riktigt är lika bra utan sin partner, utanför Team Tvåsamhet.

Jag kan inte tala för andra, men jag blir bättre, uppgraderad, eller vad man nu vill kalla det av alla relationer oavsett klassificering. Som exempel kan jag ta en väldigt nära vän som jag hade när jag bodde i Umeå, att vara vän med honom utvecklade mig något enormt, alltså livsomvälvande-ner i grunden av min själ och hjärta-utveckling. Nu träffas vi inte längre och hörs knappt av annat än sporadiskt, men allt han gav mig finns ju kvar. En annan relation under samma tid får gå under kategorin katastrof, men den utvecklade mig också. Himmel och pannkaka vad jag lärde mig att sätta gränser!

Samma sak gäller andra goda vänner jag har eller har haft, och självklart gäller det även min partner som jag vill kalla min bästa vän. Vår relation gör att jag växer som människa, men det hade jag ju gjort även om vi bara var vänner, det är inte relaterat till den heliga tvåsamheten. Jag vet inte om det spelar in att jag var singel i princip hela livet fram tills jag var nästan 28 år, då jag träffade min nuvarande partner. Jag har aldrig haft någon tvåsamhet att hänga upp min utveckling eller mitt egenvärde på, så jag har alltid löst det på annat sätt. En av anledningarna till att jag fastnade för min partner var just att han utmanade och stimulerade mig på samma sätt som en väldigt god vänskap gör, med en del köttsliga lustar och "jag vill att du ska bli pappa till mina barn"-känslor som krydda.

 

[Trani]

@Sassy om jag skulle betrakta mig och sambon som ett team så sträcker det sig till att vi splittar hyran och hjälps åt med hushållssysslorna. Dvs inget som vi inte hade klarat av på egen hand (förutom att bostaden är avhängig att vi delar på den, men vi hade inte behövt vara i en kärleksrelation för att göra det även om det underlättar att vi delar säng) eller som blir särskilt mycket bättre av att vi gör det tillsammans. Disken blir inte renare eller ens oftare diskad, tvätten blir inte mindre jobbig, bostaden blir sannerligen inte renare av att vi är två som skitar ner.

Min partner ska vara någon som jag trivs med och har roligt med. Inte att vi är Team Tvåsamhet som jobbar mot ett mål. Jag fattar inte vad det är vi borde jobba mot? Vi ror runt vår tillvaro och har det bra tillsammans. Vilket i sig är ett konstant görande. Men det finns ingenting att prestera. Ingenting som vi tillsammans lyckas med för att vi är så enastående som team.

Jag betraktar inga andra relationer på det där team och resultat-sättet heller. Bara om det verkligen är en relation där det uttalade syftet är att vi ska uppnå ett mål, dvs rena arbetsrelationer. Jag tänker aldrig att en person eller en relation tar fram något i mig, eller att vi uppnår något tillsammans. Vi trivs och har roligt ihop eller inte. Punkt, typ.

 

[Trani]

Men jag menar såklart inte att jag är en ö heller. Alla relationer påverkar mig. Eftersom jag samexisterar med andra i ett socialt sammanhang.

 

[Trani]

Och ja, jag är bättre ihop med honom. Varför är det så hemskt?

Vad händer när du är utan honom?

 

[Pontevecchio]

Jag är utan honom hela veckorna eftersom han veckopendlar.
Jag har inget behov av att hänga med nån egentligen men klart det är roligare och han är jätterolig!

Jag är fränare och rakare på sak och mer konflikssökande utan honom. Han lägger sig aldrig i vad jag gör/säger eller så men efteråt kan vi diskutera situationen och i situationen kan jag idag backa ett steg och se hur han löser det istället för att braka på som en bulldozer. Han är en sån som alla älskar, jag är det inte. Det är intressant för mig att se varför.

 

[Sassy]

Jag fungerar som dig, @Tassetass . Andra människor, och relationer, är det som får mig att utvecklas som människa. Utveckling är något jag vill ha, mer eller mindre konstant. Den som stimulerar det kommer automatiskt få en större plats i mitt liv än den som mest glider runt och bara "är". I gengäld hoppas jag att jag ger samma tillbaks.

@Trani , kan du inte ändå förstå att vi är olika och lever olika liv? För mig låter ett liv utan gemensamma projekt i olika konstellationer tråkigt. Det är inte mitt bekymmer om andra vill ha partners/vänner/vad som helst mest för att hänga med och umgås i största allmänhet. Det är inte andras bekymmer om jag lägger stor vikt vid aktiviteter och projekt i mitt umgänge, och jag vill inte bli dömd för det? Att anse att det ena per automatik är bättre än det andra är att sätta sig på höga hästar...

 

[Pontevecchio]

"delad glädje är dubbel glädje" liksom.

 

[Trani]

@Trani , kan du inte ändå förstå att vi är olika och lever olika liv? För mig låter ett liv utan gemensamma projekt i olika konstellationer tråkigt. Det är inte mitt bekymmer om andra vill ha partners/vänner/vad som helst mest för att hänga med och umgås i största allmänhet. Det är inte andras bekymmer om jag lägger stor vikt vid aktiviteter och projekt i mitt umgänge, och jag vill inte bli dömd för det? Att anse att det ena per automatik är bättre än det andra är att sätta sig på höga hästar...

Har jag uttryckt oförståelse för att folk är olika? Jag analyserar det som folk uttrycker här i diskussionen. Följer resonemangen, ställer frågor. Det finns inget som är så heligt att det inte får analyserar och kritiseras. Särskilt inte relationer mellan människor eftersom jag är intresserad av makt och politik och det personliga är politiskt, i synnerhet kärleksrelationer.

Jag har för bövelen inte dikterat att ni andra måste organisera era liv på ett särskilt vis.

När någonting känns jobbigt att syna i sömmarna så betraktar jag det som en varningsflagga och ett tecken på att det verkligen bör plockas isär och studeras ordentligt. Om inte i en diskussion om det - när?