Sv: Hur vill man få hjälp?
Jag har en bekant som är välkänd inom sitt område och hen valde att med buller och bång "komma ut" som suicidal för ett par år sen. Hen upplevde att hen fick ett oerhört stort stöd i omgivningen och att hen hade betydligt större uppbackning än vad hen hade trott.
Men samtidigt är det svårt att må dåligt på ett begripligt sätt för omgivningen. Jag upplever att många är som du, kan må relativt okej i stunden när man sitter där vid fikabordet men mår skit så fort man är ensam med tankarna. Då behöver man stöd och folk man pratar med som vet hur det ligger till och exakt hur dåligt det är.
En annan erfarenhet jag har från hur jag mådde förr är att sluta TÄNKA så himla mycket, jag var som en självplågare med alla kritiska och nedvärderande mörka tankar, de gick som i en konstant loop. Inte konstigt att man blir ledsen när man hela tiden "hör" inom sig hur allt inte är bra. Jag utgår från att du testat detta men skriver det för att påminna dig: stanna innan tankarna drar igång och fundera på vad är det för känslor du får i olika situationer och om stunden verkligen kräver den känslan. Det är lätt att man blir överkänslig och kroppsminnet drar på för fullt med rädsla och sorg för att man associerar situationer man är med om till situationer där man verkligen varit utsatt, som liten tex. Känn då bara känslan fullt ut och inse att den kanske inte behövs, och släpp den sen.
Jag har en bekant som är välkänd inom sitt område och hen valde att med buller och bång "komma ut" som suicidal för ett par år sen. Hen upplevde att hen fick ett oerhört stort stöd i omgivningen och att hen hade betydligt större uppbackning än vad hen hade trott.
Men samtidigt är det svårt att må dåligt på ett begripligt sätt för omgivningen. Jag upplever att många är som du, kan må relativt okej i stunden när man sitter där vid fikabordet men mår skit så fort man är ensam med tankarna. Då behöver man stöd och folk man pratar med som vet hur det ligger till och exakt hur dåligt det är.
En annan erfarenhet jag har från hur jag mådde förr är att sluta TÄNKA så himla mycket, jag var som en självplågare med alla kritiska och nedvärderande mörka tankar, de gick som i en konstant loop. Inte konstigt att man blir ledsen när man hela tiden "hör" inom sig hur allt inte är bra. Jag utgår från att du testat detta men skriver det för att påminna dig: stanna innan tankarna drar igång och fundera på vad är det för känslor du får i olika situationer och om stunden verkligen kräver den känslan. Det är lätt att man blir överkänslig och kroppsminnet drar på för fullt med rädsla och sorg för att man associerar situationer man är med om till situationer där man verkligen varit utsatt, som liten tex. Känn då bara känslan fullt ut och inse att den kanske inte behövs, och släpp den sen.
Senast ändrad: