- Svar: 5
- Visningar: 1 244
Ibland blir jag väldigt irriterad på mig själv. Jag är så överkänslig. Som när jag fick ett brev från handläggaren på FK och hen skrev övertydligt om de mest självklara saker. Då känner jag direkt, jaha, hen tror att jag är dum i huvudet för att jag har psykiska problem? Så då måste man förklara saker för mig på ett barns nivå för att jag ska fatta?
Det var lite kul när jag i 15-årsåldern öppnade dörren för Jehovas vittnen, de frågade om mamma eller pappa var hemma, och när svaret var nej gav de mig en typ serietidning som "du kan bläddra i och titta på bilderna" Då var det fniss-kul.
Att nu däremot, som vuxen, bemötas på liknande sätt är INTE kul. Jag ÄR inte dum i huvudet! Jag förstår saker, jag har alltid haft bra betyg osv. Läsa kan jag. Därför blir jag liksom ledsen och irriterad av det där övertydliga. Och det var inte ett färdigskrivet brev där hen bara fyllde i mitt namn, utan det är personligt skrivet till just mig. Det märks på innehållet.
Men sen tänker jag ändå ibland att jag kanske ändå ÄR dum i huvudet. För även om mycket är självklart och jag fattar hur bra som helst, så är det vanliga saker jag inte klarar av. Eller jag VET hur man tvättar, städar, duschar, lagar mat, betalar räkningar osv. Det är klart att jag VET. Men jag har så otroligt svårt att få det gjort. Kanske är det ett tecken ändå på att jag är dum i huvudet trots allt?
Ja och så det där samspelet med andra, som blir svårare och krångligare ju mer jag tänker på det. Jag säger så dumma saker, förstår liksom inte, blir liksom inte förstådd. Sårar utan att mena det, blir ledsen av något någon säger eller gör fast hen säkert inte menar något dumt.
Så då tänker jag igen. Är jag dum i huvudet?
Jag både blir irriterad när jag blir bemött som om jag är dum i huvudet, och behöver bli bemött som att jag är det. Tydligen.
Det var lite kul när jag i 15-årsåldern öppnade dörren för Jehovas vittnen, de frågade om mamma eller pappa var hemma, och när svaret var nej gav de mig en typ serietidning som "du kan bläddra i och titta på bilderna" Då var det fniss-kul.
Att nu däremot, som vuxen, bemötas på liknande sätt är INTE kul. Jag ÄR inte dum i huvudet! Jag förstår saker, jag har alltid haft bra betyg osv. Läsa kan jag. Därför blir jag liksom ledsen och irriterad av det där övertydliga. Och det var inte ett färdigskrivet brev där hen bara fyllde i mitt namn, utan det är personligt skrivet till just mig. Det märks på innehållet.
Men sen tänker jag ändå ibland att jag kanske ändå ÄR dum i huvudet. För även om mycket är självklart och jag fattar hur bra som helst, så är det vanliga saker jag inte klarar av. Eller jag VET hur man tvättar, städar, duschar, lagar mat, betalar räkningar osv. Det är klart att jag VET. Men jag har så otroligt svårt att få det gjort. Kanske är det ett tecken ändå på att jag är dum i huvudet trots allt?
Ja och så det där samspelet med andra, som blir svårare och krångligare ju mer jag tänker på det. Jag säger så dumma saker, förstår liksom inte, blir liksom inte förstådd. Sårar utan att mena det, blir ledsen av något någon säger eller gör fast hen säkert inte menar något dumt.
Så då tänker jag igen. Är jag dum i huvudet?
Jag både blir irriterad när jag blir bemött som om jag är dum i huvudet, och behöver bli bemött som att jag är det. Tydligen.