Jag kan inte älska?

[TheRedLightning]

På sistone har jag funderat mycket kring ämnet "älska" och kommit fram till att jag inte har den känslan längre. Jag älskar verkligen ingenting just nu, har tappat den känslan. Visst jag har en häst, men jag älskar henne inte så som jag vet att andra i min närhet gör med sina, hon är bara snäll och jag tycker om henne, men älskar nä?

Jag tror nästan jag glömt bort hur man älskar något och varje gång jag tänker och blir påmind om det hamnar jag i en ond cirkel och blir nedstämd.

Så det känns väl som det är dags att börja om, vad är egentligen att älska? Hur ska det kännas eller hur känns det ofta? Funderar på om jag kanske har små substanser av själva huvudkärnan kvar, men som jag inte kopplar.

Är det någon annan som känt att ni inte älskar något och "tappat" känslan?
Jag känner mig så "grå" och ensam.

 

[Azalea]

Jag kände så när jag var deprimerad. Det gick över när jag började må bättre.
Hur mår du?

 

[Grazing]

Så det känns väl som det är dags att börja om, vad är egentligen att älska? Hur ska det kännas eller hur känns det ofta? Funderar på om jag kanske har små substanser av själva huvudkärnan kvar, men som jag inte kopplar.

Jag älskade min häst, så enormt mycket. Det var en känsla som när jag såg honom i hagen så blev jag bara otroligt varm och glad, kunde stå och titta och umgås med honom och bara känna mig glad. Det har jag inte gjort med någon annan häst. Spelade verkligen ingen roll hur dåligt jag mådde innan stallet och hur lite lust jag hade att åka dit, varje gång jag gick upp i hagen så kände jag mig bara väldigt glad och positiv.

Annars är det väl väldigt individuellt vad kärlek är så men för mig var det det. Jag har inte känt så sen dess, så var det ju även med hunden dock. Även där blev jag väldigt glad och lugn och tillfreds när jag umgicks med honom. Var lite som natt och dag, så fort jag inte umgicks med dom så var det bara grått och trist och tråkigt och hopplöst.

 

[TheRedLightning]

Jag kände så när jag var deprimerad. Det gick över när jag började må bättre.
Hur mår du?

Om jag ska va ärlig så verkar jag väldigt glad och öppen utanpå (skalet så att säga), men innerst inne är jag ensam och deprimerad enkelt sammanfattat.

 

[TheRedLightning]

Jag älskade min häst, så enormt mycket. Det var en känsla som när jag såg honom i hagen så blev jag bara otroligt varm och glad, kunde stå och titta och umgås med honom och bara känna mig glad. Det har jag inte gjort med någon annan häst. Spelade verkligen ingen roll hur dåligt jag mådde innan stallet och hur lite lust jag hade att åka dit, varje gång jag gick upp i hagen så kände jag mig bara väldigt glad och positiv.

Annars är det väl väldigt individuellt vad kärlek är så men för mig var det det. Jag har inte känt så sen dess, så var det ju även med hunden dock. Även där blev jag väldigt glad och lugn och tillfreds när jag umgicks med honom. Var lite som natt och dag, så fort jag inte umgicks med dom så var det bara grått och trist och tråkigt och hopplöst.

Det jag känner igen från det du beskriver är att jag har känt så när jag var yngre, men nu jag vet inte alls vart dom känslorna tagit vägen. De är som bortblåsta. Tycker det känns deprimerande. :/

 

[Elina8]

Det jag känner igen från det du beskriver är att jag har känt så när jag var yngre, men nu jag vet inte alls vart dom känslorna tagit vägen. De är som bortblåsta. Tycker det känns deprimerande. :/

Depression gör ju att du inte reagerar på stimuli på samma sätt, troligtvis kommer känslorna tillbaka när du mår bättre.
Låter som att du behöver hjälp att ta dig ur detta.

 

[Magiana]

På sistone har jag funderat mycket kring ämnet "älska" och kommit fram till att jag inte har den känslan längre. Jag älskar verkligen ingenting just nu, har tappat den känslan. Visst jag har en häst, men jag älskar henne inte så som jag vet att andra i min närhet gör med sina, hon är bara snäll och jag tycker om henne, men älskar nä?

Jag tror nästan jag glömt bort hur man älskar något och varje gång jag tänker och blir påmind om det hamnar jag i en ond cirkel och blir nedstämd.

Så det känns väl som det är dags att börja om, vad är egentligen att älska? Hur ska det kännas eller hur känns det ofta? Funderar på om jag kanske har små substanser av själva huvudkärnan kvar, men som jag inte kopplar.

Är det någon annan som känt att ni inte älskar något och "tappat" känslan?
Jag känner mig så "grå" och ensam.

Så där känner jag också, "grå" och ensam.

Att älska är som att blotta sig för smärta. Hur man än gör så gör det ont på ett eller annat sätt i slutändan.

I morse kom jag att tänka på min hund som snart varit borta i 4 år. Henne älskade jag. (Det är tur att jag inte har för vana att sminka mig. Det kan ju bli lite jobbigt när man tänker på hunden och blir känslosam.)

 

[Ackio]

Känner igen mig. Och jag är deprimerad. Känns som man tappat känslorna

 

[Korven]

Jag är nog på väg dit också. Blotta sig är inte bra.

 

[Amanda_F]

Jag är inte deprimerad enligt hur det känns och vad min terapeut säger. Men jag kan inte heller älska längre, attraheras inte ens av någon alls längre. Gissningsvis beror det på att jag jobbat slut på alla extraresurser för några år sedan, och att mina binjurar sa upp sig då. Jag önskar på något sätt att det inte vore så himla bekvämt att ha det så här, så jag skulle göra något åt det.., men nu slipper jag bli sårad i alla fall, alltid något.

 

[Pilot]

Alltså, när jag pussar på mina katter, tränar med mina hästar eller pratar med mina vänner/ familj, så känner jag ibland en djup tacksamhet att de är i mitt liv och får mig att må så bra.
Då får jag den här känslan i magen och lycka i hjärtat.

Det är kanske en enklare känsla att leta fram än just "kärlekskänslan"? Att var otroligt nöjd i stunden.

 

[Magiana]

Alltså, när jag pussar på mina katter, tränar med mina hästar eller pratar med mina vänner/ familj, så känner jag ibland en djup tacksamhet att de är i mitt liv och får mig att må så bra.
Då får jag den här känslan i magen och lycka i hjärtat.

Det är kanske en enklare känsla att leta fram än just "kärlekskänslan"? Att var otroligt nöjd i stunden.

Jag känner mig aldrig ens nöjd.

Den enda gången jag kan komma att tänka på är när hyresvärdens ponny stod med mulen i mitt ansikte för ett tag sedan. I övrigt är det bara tomt.

 

[makarontanten]

Kan till viss del känna igen mig. Jag älskar dock min hund. Jag blir varm i hjärtat när jag pratar om henne, skrattar åt hennes tokigheter och ler ofta när jag bara tittar på henne. Känner mig hel när hon är brevid mig.

Men jag har betydligt svårare för att älska människor. Jag kan känna mig otroligt tacksam, glad och nöjd över alla fina människor jag gillar och har i mitt liv, men älskar, nej, jag gillar dem bara.

Jag kan ju inte svara för er, men i mitt fall har jag nog blivit sviken för många gånger av dem jag verkligen brytt mig om, och då håller jag folk på mer avstånd för att slippa bli det igen. Det blir enklare, men skapar också en tomhet av känslor.

 

[Dorinda]

Det är ju klart enklare att låta bli.... Jag har fått funderat en del på det här sista året då jag sista åren knappt varit kär.

Men just nu vill jag ha en pojkvänn och emotionell bergochdalbana får jag lära mig hantera. Har just kastat mig in i ett "förhållande" som med stor sannolikhet kommer sluta i tårar. Men det får det helt enkelt vara värt, för jag vill vara KÄR!

 

[Magiana]

Det blir enklare, men skapar också en tomhet av känslor.

Det kan jag absolut hålla med om.

 

[mino]

Jag vet inte om jag överhuvudtaget förväntar mig att just "älska", för mig går alla känslor ihop i mer komplexa samband som inte är så där antingen-eller. Jag tänker nog mer på en glidande skala av "tumme upp" och "tumme ner". Är det kul? Blir jag glad? Mår jag bra av det? Jag har inget behov av att ta reda på om jag älskar något eller någon.

 

[starcraft]

Jag har nog inte så mycket i mitt liv att älska just nu om det gäller personer. Jag älskar min familj, men annars - nä. Har nog som flera andra här blivit sviken för mycket när man släpper in folk. Men måste man alltid älska? Kan man inte nöja sig med att tycka om? Må bra av?

 

[Pilot]

Jag känner mig aldrig ens nöjd.

Den enda gången jag kan komma att tänka på är när hyresvärdens ponny stod med mulen i mitt ansikte för ett tag sedan. I övrigt är det bara tomt.

Jag blir väldigt sällan kär (i bemärkelsen förälskad) jag tror jag är alldeles försiktig för det. För när jag känner kärlek så blir det för mig automatiskt en familjemedlem. Och då tar men det onda med det goda.

Men att kunna känna det även om det bara är för en ponnys mule, så tycker jag det är en viktig känsla och något som man kanske måste öva på?
Jag tror fysisk beröring är otroligt viktigt och kan man få det från ett djur när det finns ett glapp på annat håll så tror jag det är bra att underhålla den känslan. Både att få ge och ta.
Är övertygad om att det finns hormoner som frigörs och på långsikt är det nyttigt för en.

 

[Pilot]

Kan till viss del känna igen mig. Jag älskar dock min hund. Jag blir varm i hjärtat när jag pratar om henne, skrattar åt hennes tokigheter och ler ofta när jag bara tittar på henne. Känner mig hel när hon är brevid mig.

Men jag har betydligt svårare för att älska människor. Jag kan känna mig otroligt tacksam, glad och nöjd över alla fina människor jag gillar och har i mitt liv, men älskar, nej, jag gillar dem bara.

Jag kan ju inte svara för er, men i mitt fall har jag nog blivit sviken för många gånger av dem jag verkligen brytt mig om, och då håller jag folk på mer avstånd för att slippa bli det igen. Det blir enklare, men skapar också en tomhet av känslor.

Jag har vissa kollegor, för att ge ett exempel, som är så jäkla roliga att jobba med och jag hoppas på mina jobbpass att de är där. Älskar jag dem? Stort nej.
Men dem får mig att må riktigt bra (ibland) och tycka livet är rätt roligt ändå!

Är man nöjd med att känna att man har bra människor som är runt omkring och gillar dem, så räcker väl det? Det är när man vill ha mer som det blir jobbigt.
Oftast krävs det att man vågar och orkar ge mer av sig själv (men jag är nog ut på hal is själv nu) för att få en djupare relation. Oftast krävs det att man vågar bjuda på sig själv för att ha en riktigt bra relation ändå!

 

[TheRedLightning]

Depression gör ju att du inte reagerar på stimuli på samma sätt, troligtvis kommer känslorna tillbaka när du mår bättre.
Låter som att du behöver hjälp att ta dig ur detta.

Kan man vara deprimerad fast man inte vet om det medvetet? Fundersam.