Om några veckor går mitt livs dröm i uppfyllelse: Jag ska gifta mig med mannen jag älskar. Vi har valt att slå på stort runt bröllopet och tillställningen är så fantastiskt fint planerad att jag hela vintern gått runt som en speedad 13-åring i väntan på en Justin Bieber-konsert.
Sedan har vi givetvis möhippan. Där har jag, underförstått, inte haft något med planeringen att göra, bortsett från en detalj som jag varit så tydlig med att det torde vara omöjligt att misstolka även för den blinda och döva: Jag. Vill. INTE. Bli utsatt för någon form av förnedring, pinsamheter eller någon som helst variant av "gå fram till främlingar på stan och fråga x"-uppdrag. Wild and crazy fysiska, adrenalinstinna aktiviteter? Absolut! En utekväll så blöt att den fått mitt 18-åriga jag att krypa hem? Kör på! Men inga uppdrag. Alls.
Idag, ett par veckor innan möhippan, berättar så en av deltagarna att en majoritet - jag vet inte hur många som är direkt inblandade i beslutet, bara att det är en majoritet - av mina fantastiska, hänsynsfulla väninnor planerat en hel jävla dag fylld av pinsamma, förnedrande uppdrag i city. Givetvis komplett med en förnedrande utklädnad som så småningom ska avlägsnas. Offentligt. Av främlingar. Because why not. Varför inte göra saker lite extra överjävliga när man har chansen liksom?
Med ens har euforin bytts ut mot en ångestklump i magen och ett svullet, söndergråtet ansikte.
Jag står alltså här och vill inte gå på min egen möhippa. Inte bara det: Mina väninnor, varav två varit goda sådana sedan tidiga tonåren och mycket väl vet hur genuint starkt jag räds att stå i centrum för okonventionell uppmärksamhet, har alltså gått rakt mot mitt enda, i mitt tycke fullt rimliga önskemål. "Förnedra mig inte. Skäm inte ut mig. Ni vet att jag hatar det." Men tydligen anses det av vissa vara ett förbannat helgnöje att utsätta sina nära för det de avskyr allra mest.
Jag har panik, jag mår illa och jag vet inte vad jag ska göra. Ringer jag väninnorna och demonstrerar de mindre civiliserade delarna av mitt ordförråd? Ska jag vara diplomatisk, trots att de i mitt förvisso väldigt upprörda tycke visat exakt hur lite respekt de hyser för mig när jag vägs mot deras nöje? Meddelar jag att jag vägrar dyka upp även om de påstår sig villiga att ändra planerna, eller ger jag dem en chans att göra om och göra rätt? Låtsas jag som ingenting tills det är dags för dem att hämta mig och jag helt enkelt ser till att befinna mig på annan plats? Herregud, det pågår ett mindre emotionellt haveri i mitt huvud och jag vet varken ut eller in.
Jag har längtat så, så, så extremt, sjukligt mycket efter vårt bröllop, min möhippa inkluderad. Att få fira vad som förhoppningsvis kommer att vara lyckligaste dagen i mitt liv, med vad som är - var? - mina närmaste väninnor utgjorde liksom en stor del av nöjet. Det skulle vara en kväll lika full av skratt och minnen som själva vigselceremonin. Och nu känner jag mig som den ensammaste människan i världen och vill bara gå i ide under en sten.
Sedan har vi givetvis möhippan. Där har jag, underförstått, inte haft något med planeringen att göra, bortsett från en detalj som jag varit så tydlig med att det torde vara omöjligt att misstolka även för den blinda och döva: Jag. Vill. INTE. Bli utsatt för någon form av förnedring, pinsamheter eller någon som helst variant av "gå fram till främlingar på stan och fråga x"-uppdrag. Wild and crazy fysiska, adrenalinstinna aktiviteter? Absolut! En utekväll så blöt att den fått mitt 18-åriga jag att krypa hem? Kör på! Men inga uppdrag. Alls.
Idag, ett par veckor innan möhippan, berättar så en av deltagarna att en majoritet - jag vet inte hur många som är direkt inblandade i beslutet, bara att det är en majoritet - av mina fantastiska, hänsynsfulla väninnor planerat en hel jävla dag fylld av pinsamma, förnedrande uppdrag i city. Givetvis komplett med en förnedrande utklädnad som så småningom ska avlägsnas. Offentligt. Av främlingar. Because why not. Varför inte göra saker lite extra överjävliga när man har chansen liksom?
Med ens har euforin bytts ut mot en ångestklump i magen och ett svullet, söndergråtet ansikte.
Jag står alltså här och vill inte gå på min egen möhippa. Inte bara det: Mina väninnor, varav två varit goda sådana sedan tidiga tonåren och mycket väl vet hur genuint starkt jag räds att stå i centrum för okonventionell uppmärksamhet, har alltså gått rakt mot mitt enda, i mitt tycke fullt rimliga önskemål. "Förnedra mig inte. Skäm inte ut mig. Ni vet att jag hatar det." Men tydligen anses det av vissa vara ett förbannat helgnöje att utsätta sina nära för det de avskyr allra mest.
Jag har panik, jag mår illa och jag vet inte vad jag ska göra. Ringer jag väninnorna och demonstrerar de mindre civiliserade delarna av mitt ordförråd? Ska jag vara diplomatisk, trots att de i mitt förvisso väldigt upprörda tycke visat exakt hur lite respekt de hyser för mig när jag vägs mot deras nöje? Meddelar jag att jag vägrar dyka upp även om de påstår sig villiga att ändra planerna, eller ger jag dem en chans att göra om och göra rätt? Låtsas jag som ingenting tills det är dags för dem att hämta mig och jag helt enkelt ser till att befinna mig på annan plats? Herregud, det pågår ett mindre emotionellt haveri i mitt huvud och jag vet varken ut eller in.
Jag har längtat så, så, så extremt, sjukligt mycket efter vårt bröllop, min möhippa inkluderad. Att få fira vad som förhoppningsvis kommer att vara lyckligaste dagen i mitt liv, med vad som är - var? - mina närmaste väninnor utgjorde liksom en stor del av nöjet. Det skulle vara en kväll lika full av skratt och minnen som själva vigselceremonin. Och nu känner jag mig som den ensammaste människan i världen och vill bara gå i ide under en sten.