Ciindy
Trådstartare
Min hund flyttade in hos oss redan mars 2002 för att bli en jaktkompis till min pappa, jag var bara 9år gammal och var ju såklart överlycklig över att jag skulle få hem en valp. Jag minns att när jag fick reda på att pappa hade tingat en valp gick 2,5 km i slutet på januari med min ihopsparade veckopeng för att köpa en leksak till min valp, valet föll på en röd pip boll med färgglada hundben på.
Jag vet inte riktigt hur det gick till men när min hund fyllt 4 år och jag själv var 13 år började vi först få kontakt med varandra, det var en kamp om vem som bestämde varje dag och båda suckade nog djupt när vi skulle promenera med den där "jobbiga hunden/människan". Någonstans här började jag med agility, det var blod svett och tårar för min del, det tar hårt på en 13 åring som verkligen vill ha kul med sin hund när hunden gör allt för att inte göra som matte vill. Jag grät fler än en gång efter att vi tränat.
Efter det har jag dragit runt på en hund som inte velat göra som jag vill utan som hade bestämda åsikter om vad som var okej och inte, men på något galet sätt har vi hamnat här vi är idag och jag kan ärligt säga att jag inte har en aning om hur det har gått till.
Vi har gått från bråkande och krävande till ett samspel där vi slipper bråka och har en relation som båda trivs med. Vi har gått från att ha 0 kontakt till att han nu söker ögonkontakt med mig och undrar om han inte kan få springa efter den där jätte roliga katten som nyss sprang över gatan och stannar vid min sida av att jag säger nej, för ett år sen hade han inte tvekat och jag hade fått släpa honom från trädet som han jagat upp katten i. Min hund har gått från helt ointresserad av att leka till att han nu bjuder in till lek och älskar att brottas.
Det är en sån förvandling så att jag sitter här och gråter bara av att tänka på det, lätt har det inte varit men det är så otroligt mycket värt det, jag har hittat en vän som alltid kommer vara här för mig.
Måste bara visa bilderna från våran lilla "träning" igår som fick mig att inse hur allt har förändrats till det bättre. Nu får ni inte gnälla på att hans fotgoende borde vara en halv mm till höger utan dom här bilderna lägger jag upp för att visa att han äntligen lyssnar på mig och söker kontakt, jag måste bara sluta titta ner på han så är jag ganska nöjd.
(Bilderna är dåliga men vad kan man förvänta sig när man har en 10åring som fotograf och inget bildredigeringsprogram.)
Och så här glad blir man när matte berömmer en efter ett träningspass, han som nästan aldrigt lekt tidigare gör det gärna varje dag nu för tiden.
Och den röda bollen är den enda leksak han någonsin lekt med förutom amtes vantar då. Den finns kvar fortfarande, fast idag är den mer brun, piper inte och hundbenen existerar inte mer men jag kommer aldrig att slänga den...
Jag vet inte riktigt hur det gick till men när min hund fyllt 4 år och jag själv var 13 år började vi först få kontakt med varandra, det var en kamp om vem som bestämde varje dag och båda suckade nog djupt när vi skulle promenera med den där "jobbiga hunden/människan". Någonstans här började jag med agility, det var blod svett och tårar för min del, det tar hårt på en 13 åring som verkligen vill ha kul med sin hund när hunden gör allt för att inte göra som matte vill. Jag grät fler än en gång efter att vi tränat.
Efter det har jag dragit runt på en hund som inte velat göra som jag vill utan som hade bestämda åsikter om vad som var okej och inte, men på något galet sätt har vi hamnat här vi är idag och jag kan ärligt säga att jag inte har en aning om hur det har gått till.
Vi har gått från bråkande och krävande till ett samspel där vi slipper bråka och har en relation som båda trivs med. Vi har gått från att ha 0 kontakt till att han nu söker ögonkontakt med mig och undrar om han inte kan få springa efter den där jätte roliga katten som nyss sprang över gatan och stannar vid min sida av att jag säger nej, för ett år sen hade han inte tvekat och jag hade fått släpa honom från trädet som han jagat upp katten i. Min hund har gått från helt ointresserad av att leka till att han nu bjuder in till lek och älskar att brottas.
Det är en sån förvandling så att jag sitter här och gråter bara av att tänka på det, lätt har det inte varit men det är så otroligt mycket värt det, jag har hittat en vän som alltid kommer vara här för mig.
Måste bara visa bilderna från våran lilla "träning" igår som fick mig att inse hur allt har förändrats till det bättre. Nu får ni inte gnälla på att hans fotgoende borde vara en halv mm till höger utan dom här bilderna lägger jag upp för att visa att han äntligen lyssnar på mig och söker kontakt, jag måste bara sluta titta ner på han så är jag ganska nöjd.
(Bilderna är dåliga men vad kan man förvänta sig när man har en 10åring som fotograf och inget bildredigeringsprogram.)
Och så här glad blir man när matte berömmer en efter ett träningspass, han som nästan aldrigt lekt tidigare gör det gärna varje dag nu för tiden.
Och den röda bollen är den enda leksak han någonsin lekt med förutom amtes vantar då. Den finns kvar fortfarande, fast idag är den mer brun, piper inte och hundbenen existerar inte mer men jag kommer aldrig att slänga den...
Senast ändrad:
